Gårdagen var en omtumlande historia och jag måste skriva av mig lite. Kommer säkert att låta jättetöntig men jag har aldrig försökt vara någon cool kis.
När detta elände (7 oktober-helvetet) började för drygt två år sedan så hörde jag av mitt israeliska ex att hans väninna var en av de kidnappade. Jag lade då till hennes namn i min kvällsbön (ja, jag ber morgon och kväll – sån är jag, get over it). Hon blev sedermera frisläppt och när jag kollade på intervjuer med olika kidnappades nära och kära så bestämde jag mig för att lägga till ett nytt namn, men det blev tre.
Eftersom jag har så himla taskigt närminne efter min hjärnoperation så tog det tid för mig att memorera tre namn, men jag lyckades och till slut satt de fast i mitt huvud (ja, så illa är det med närminnet emellanåt).
Och igår fick de komma hem.
Så jag har grät hela dagen och min hund undrade vad jag höll på med.
De tre namnen:
Evyatar David (han som vi nyligen såg bilder på då han grävde, vad han trodde var, sin egen grav) (ja, han vars bild Greta Den Förfärliga använde i sin Hamas-vänliga propaganda och påstod att han var en ”stackars palestinsk fånge” – så lite koll har denna glorifierade hoppetossa).
Avinatan Or (han med flickvännen som också kidnappades, men de skildes åt och hon räddades senare och idag återförenades de hemma i Israel).
Alon Ohel (pianisten, som vi såg bilder på där han såg så himla illa tilltygad ut).
De är hemma nu. Alla tre.
Vilken dag. Vilken känslomässig berg-och-dalbana.
Jag vill säga så mycket mer men jag känner mig helt… tom.
Illustration: StandWithUs