Kim da Costa.com

Saint Etienne & Sophie Ellis-Bextor

Under den gångna månaden har jag lyssnat mycket på två helt färska album och dem tänkte jag skriva några rader om nu.

SAINT ETIENNE ”INTERNATIONAL”

Denna trio vet jag inte mycket om. Egentligen faktiskt väldigt lite: jag känner till den underbara hitlåten ”He’s On The Phone” (1995) samt att de skrev en låt till Kylie Minogue i ungefär samma veva. Åh, och låten ”Who Do You Think You Are” (1993) kommer jag så klart ihåg, men den var ju en cover.
I början av september lyssnade jag på en musikpodd där de talade om trions nya (och tydligen absolut sista) album och jag blev nyfiken. Började lyssna och jag älskade vad jag hörde. ”International” innehåller lite lågmäld Pet Shop Boys-doftande mjuk popmusik som verkligen faller mig på den darrande underläppen.

Glad 4/5
Albumet börjar med en låt som mycket väl sätter tonen för helheten. Det är bitterljuvt på ett sånt där Pet Shop Boys-vis och jag gillar texten mycket.
It’s a lottery
But there’s only a handful of winners
Every time
If you miss every chance
Heaven knows why your heart feels so еmpty
All the time
Dancing Heart 5/5
Vi fortsätter i samma spår men den här är det lättare att sjunga med till. Gillar dessutom den sköna synthslingan som lurar i bakgrunden. Sångerskan Sarah Cracknell låter lite som Diana Ross, kom jag på efter ett tag.
This life has had its high points
And sure, there′s been some lows
The Go Betweens 3/5
Ett lite annat slags sound. Låter äldre än de första låtarna, så kanske var det lite åt det här hållet de lät tidigare? Jag förstår dock inte riktigt vad texten handlar om.
I hold your coat for you this weekend
Read your books and drive you home
Sweet Melodies 5/5
Lite lugnare tempo, lite mer avskalat. Oerhört vackert och skänker en viss bitterljuv sinnesstämning (igen).
You gave me sweet melodies
That sent me soaring on the breeze
You gave me sweet melodies
That take me higher
Save It For A Rainy Day 5/5
Här kan vi snacka om ett ljuvligt åttiotalssound i något uppdaterad kostym. En underbar låt med nonsenstext.
Don’t worry what the neighbours say
Fade 5/5
Albumets göra-slut-låt. Wow, så vackert. Och ja, Diana Ross-rösten finns där fortfarande…
I can feel our love… Fade
Brand New Me 3/5
Ett helt annat sound. Det låter som en hel orkester i bakgrunden. Bra, men lite för glatt och upptempo för mitt humör just nu.
Looking back, I could’ve been worse
But I could’ve been better too
Take Me To The Pilot 4/5
Lite drum ’n’ bass från tidigt 2000-tal. Skönt blippbloppig men inte så intressant text. Musiken och inte minst musikproduktionen är viktigast här.
Take me to the pilot
I feel I need to fly now
Two Lovers 5/5
Produktionen är så himla härlig. Lätt melankolisk melodi och en text om hemlig kärlek.
We were two lovers
Forced into secrecy
We were two lovers
Whose future was fantasy
Why Are You Calling 5/5
Börjar i samma anda som de flesta andra låtar på detta toppenalbum, men efter refrängen överraskas jag av en massa oväntade, stökiga instrument. Vokalisten blir väl lite frustrerad på sitt ex…
This is the clearest moment
Now I see what I meant to you
But I don′t understand
Could you please explain?
If it’s over, why you calling me again?
He’s Gone 5/5
Ingen ledsen text, trots titeln. Snarare är det en vän som blir peppad. Sköna synthtrummor från nittiotalet. Full femma även här. Kanske min slutgiltiga favorit!
Seeing you being strong
Seeing you moving on, makes my day
The Last Time 3/5
Jag har varit så generös så nu får det räcka med en trea. Dock, en fin avslutaning på ett mycket bra album som jag tycker att ni alla ska ge en chans.
Now I′m really glad we made the trip
Because only three survived

SOPHIE ELLIS-BEXTOR – PERIMENOPOP

Sophie däremot har jag följt ända sedan hennes första fantastiska album ”Read My Lips” (2001). Hennes skivor har varit ganska ojämna och de tre senaste var inte alls Sophie-poppiga och därför har jag knappt lyssnat på dem. Nu är Sophie dock tillbaka med ett riktigt härligt pop/dance-album med en titel som syftar på före–klimakteriet–pop. Lite vitsigt, men svårt att komma ihåg…

Relentless Love 4/5
När vi nu hoppar från Saint Etienne till SEB så skruvar vi upp tempot lite, men soundet är ändå inte helt olikt på detta Sophies åttonde fullängdare.
Have you ever put your heart inside the biggest rollercoaster?
Vertigo 4/5
Tempot skruvas upp ytterligare. Nu är Sophie ute på dans och hon blir förtjust i en stilig karl. Och vem har inte blivit det några gånger under årens lopp?
Looking in your eyes
Dizzy in the glow, give me that vertigo
Taste 5/5
Här kommer albumets första fulla femma och vi lugnar ner oss lite. En ganska sensuell dänga. Ibland artikulerar inte Sophie tillräckligt tydligt så det kan vara svårt att höra vad hon sjunger (eller så är det fel på mig). Därför läser jag alltid texterna de första gångerna jag lyssnar på ett nytt album.
Baby, I don’t know what goes into your recipe
It just works for me
Stay On Me 4/5
Den här låter mer som Sophie på album 1 eller 2. Ett lite annat sound och det överraskade mig först att Stay On Me släpptes som singel. Jag vande mig dock snabbt och nu sjunger jag glatt med. Sophie är ute och raggar karlar igen, förmodligen iklädd en lagom slinkig, glittrig kort klänning. Om jag känner henne rätt efter alla dessa år.
Everyone’s got their eye
Got their eye on you
But I know there’s nothing they can do, do
Cause his eyes stay on me
Dolce Vita 5/5
Vi vet alla vad Sophie sjunger om här. Nu skruvade vi upp tempot en aning igen förresten. Väldigt mycket tidiga Sophie. Har gått från en fyra till en full femma med tiden. (Har lyssnat mycket på dessa bägge album.)
Nowhere to go so I just take it slow
I’ve got that summer state of mind
Time 5/5
Min första omedelbara favorit när jag först lyssnade mig igenom. Älskar den och nu kommer ordet som jag använde flera gånger om Saint Etiennes alster: bitterljuvt. Underbart. Sophies röst glider på ett elegant sätt.
And it’s not about how much you earn
The things we have, let ’em burn
And when the smoke is rising high
I will be there holding you tight
Glamorous 4/5
Sophie är som sagt ute och raggar karlar både en och två och tre och fler gånger på Perimenopop och det får hon ju göra om hon nu känner för det. Låten är bättre än den lite… trista titeln.
He’s drama, larger than life
A devil you think is heaven-sent
But he’s poison, clouding my head
And I always want that taste again
Freedom Of The Night 4/5
Albumets första singel övertygade mig först inte, men nu när jag hör låten i ett sammanhang så förstår jag den. Här hör den hemma. Men Sophie är inte hemma, ty hon är ute och stökar igen.
I can feel energy
I believe it’s healing me
All I need is sweet release
In the freedom of the night
Layers 4/5
Nu har Sophie äntligen släpat hem sitt byte och de rumlar runt mellan lakanen. Lite tjatig refräng men jag förstår Sophie. Äntligen fick hon till det och hon är mycket pigg och ärtig. Kör hårt!
Love is there under the surface
Come on, be straight with me under the covers
Diamond In The Dark 4/5
Sophie är VÄLDIGT nöjd med sitt byte. Nu är hon i extas och hon vill ha mer och mer och mer. Oj, oj, vad jag saknar denna sexiga känsla.
All of my, all of my, all of my, all of my sеnses
Telling me, telling me, telling me, telling me what I need inside
Heart Sing 4/5
MEN SÄG DEN LYCKA SOM VARAR. Trubbel i paradiset. Redan? Men skönt att varva ner lite nu när skivan börjar sjunga på sista versen.
But everything has changed
And all the colours faded
Can’t you bring me back to life?
Don’t Know What You’ve Got ’Til It’s Gone 5/5
Sophies nya kärlek höll inte (i verkliga livet är hon lyckligt gift sedan tjugo år) och skivans sista reflekterande låt är en stor favorit. Vi vet alla vad hon sjunger om. En perfekt avrundning.
And they say never look back
It doesn’t happen like that
Sometimes the memories attack
It’s true
And it’s all part of the map
The place I’m finally at
Made up of good and of bad
I’m moving on and
You don’t know what you’ve got until it’s gone

Som synes på mina höga betyg: två suveräna album som kom i rättan tid, lagom till hösten. Lyssna, lyssna!

Foto: albumomslag + AI.

Nål och tråd

Det är så mycket jag vill säga om världsläget men jag är däckad på grund av influensan (och jag orkar inte bli arg just nu).
Jag var på en tillställning för ett par veckor sedan och efter den dagen så började deltagare efter deltagare insjukna. Och till slut blev det min tur, så jag har stannat under täcket och är nu inne på dygn nummer åtta.
Det blir ganska trist i längden så jag har idag, då jag varit lite piggare, ”roat” mig med att lappa och laga. Bland annat en favorittröja med hål i armhålan. Tröjan låg och väntade i kanske två år och idag tog jag äntligen tag i saken och hålet var lagat på fyra minuter.

Ibland är jag så himla lat och väldigt bra på att skjuta upp saker…

Jag har även en massa snygga jeans som väntar på att bli lagade. Det är ju inte helt lätt att hitta byxor som sitter bra på de rätta ställena. Så pass bra att någon kanske tänker: ”Oj, titta vilken goding. Honom skulle jag vilja sätta tänderna i.” Därför har jag sparat dessa jeans i många herrans år och tack vare -8 kilo så kommer jag fortfarande/återigen i dem.

Jag mår i alla fall lite bättre nu så jag ska försöka skriva lite mer igen.
Hur mycket slem får det förresten plats i en normal manskropp? Det är sådant jag funderar på när jag sitter i soffan omringad av snorpapper…

Foto: Kim da Costa – min lagade tröja.

Korianderflopp

Efter Yom Kippur skulle vi ha knytkalas med församlingen och jag bestämde mig i all hast för att ta med mig en simpel traditionell israelisk sallad (simpelt är gott, krusiduller är överflödiga). Jag stod i köket och hackade grönsaker och skulle toppa med persilja men det doftade inte persilja, insåg jag. Det STANK koriander. Ja, av misstag hade jag köpt en kruka koriander. Iväg igen till butiken och i full fart hemåt med en persiljebuske under armen och jag hann just och just svänga ihop salladen (med extra mycket citron då jag älskar allt som är surt) innan det var dags att åka, tillsammans med min chaufför och granne som vi kan kalla Samuel, eftersom han eventuellt heter så…

Mitt i böner och sång fick jag ett meddelande från nämnde Samuel som skrev att ”Jag tror att jag glömde stänga av ugnen, vi måste åka hem”. Ja, ni vet väl känslan när man kommer på en sån sak… Vilken ångest. Så vi åkte hem utan att ha ätit någonting. Väl hemma tänkte jag att ”Jag får väl svänga ihop en ny sallad då” eftersom jag var inställd på just sallad och jag insåg att den extra fina olivoljan som jag hade köpt var oöppnad, så jag hade alltså tagit med mig en torr, fnasig och trist sallad utan olja, så det var kanske lika bra att vi åkte hem så att jag slapp skämmas.
(Samuels ugn visade sig för övrigt vara avstängd!)

Ja, så vi floppade lite, både Samuel och jag.

Tillbaka till koriandern, och nu vill jag inte ha någon vaxx-diskussion, för det är nämligen så att jag brukade älska koriander (som, som ni ser, heter korianteri på finska – så klart) men efter att jag tog den där fruktansvärda sprutan (ni vet vilken) som jag inte ville ta men kände mig tvingad till så blev jag ju för det första jättejättejättesjuk. Och då menar jag verkligen JÄTTEsjuk. Ska inte tråka ut er med det nu igen, och jag har skrivit mycket om det tidigare. Bland annat här, ganska kort och koncist: https://kimdacosta.com/sjuk-efter-vaxx/

För det andra så förändrades mina smaklökar (vilket äckligt ord, har ni tänkt på det? SMAKLÖKAR. Usch.) och plötsligt hatar jag koriander. Jag står inte ut med STANKEN. Det finns även andra ingredienser och maträtter som jag har älskat i 50 år men plötsligt inte står ut med. Allt tack vare den påtvingade sprutan. (Men låt oss nu inte börja gräla om detta, jag presenterar bara högst personliga fakta.)
Ja, sådan var gårdagen. Den blev lite… ”flyktig”… men det var kul så länge det varade.

Nu önskar jag eder en fin och korianderfri dag, med extra mycket olja och citron.

Tips: Madonna om andlighet

Jag tror inte att Madonna har medverkat i en regelrätt podcast tidigare, men idag släpptes ett avsnitt av On Purpose med en herre vid namn Jay Shetty som programledare. Madonna talar andlighet och det är fantastiskt bra, spännande och givande. Hon nämner även i förbifarten om när hon var nära döden då hon drabbades av en bakterie.
Denna varma, mjuka sida av sig själv borde Madonna visa upp oftare.

Finns även på Apple Podcasts, som jag rekommenderar då programmet är drygt två timmar långt, så du kan smidigt lyssna när du är ute på vift.
Jag ska lyssna en gång till. Så bra var det!

Älskade ”Elvis”, del 2

Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.

Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.

Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.

Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”

Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.

Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.

Foto: Sista bilden. Kim da Costa.