Som jag skrev för ett tag sedan så har jag gått upp rejält i vikt och detta beror så klart på att jag på grund av mitt tillstånd i rygg och ben inte kunnat röra mig ordentligt under de tre senaste åren.
Jag har aldrig varit någon sportig person och det som räddat mig från att bli ett fetto har alltid varit att jag varit glad i att promenera. Under mina sista år i Stockholm promenerade jag till och från jobbet varje dag – i regn och rusk och ibland genom snödrivor – och det blev således 14 kilometer per dag. Jag var i mycket fin form, helt enkelt.
Vid ett tillfälle drabbades jag dock av hälsporre – något som jag vid den tidpunkten aldrig ens hade hört talas om. Jistanes, vad det var smärtsamt och omedelbart började jag gå upp i vikt. Tack och lov blev det cykelväder så jag räddade mig på så vis.
Nu däremot har inget räddat min arma kropp och jag sitter här fetare än någonsin och jag trivs inte alls med mitt fläbb. Börjar tänka på idiotiska trender som ”body positivity” och såna där feta ”influerare” som ”älskar” sina kroppar för att sedan avlida. En efter en trillar de av pinn.
Den fantastiska youtubern och poddaren Blaire White har tagit upp detta flera gånger, bland annat i detta klipp: Fat Positive Activists Are PASSING AWAY, But The Cult Must Go On.
Ingen mår bra av att vara överviktig. Så enkelt är det. Man blir sjuk av att vara fet. Om någon gigantisk människa säger att han eller hon hellre är fet än ”normalviktig” så ljuger personen i fråga. Eller så är hen en mentalt svårt sjuk person.
I samband med min operation i december vägdes jag och jag hade gått upp runt fem kilo. Tre månader efter operationen, då jag verkligen varit mer eller mindre sängliggande, vägde jag mig och jag hade gått upp ytterligare sex kilo. KATASTROF.
Usch, jag mår så illa av att se min kropp. Jag får kväljningar av att bara känna hur fläbbet fläbbar runt när jag rör mig.
Tack och lov är jag äntligen på benen (även om jag har dagar då jag har extrema smärtor i ryggen) så jag har kommit igång med motionerandet. Nu är det dessutom äntligen inte längre halt ute. Halkan har ju varit ännu ett stressmoment då jag med mina nya skruvar i ryggen verkligen inte har fått halka och flyga omkull.
Så, nu kör vi. Jag ska få min kropp tillbaka!
