Personligt – Sida 7 – Kim da Costa

Telefondrama

Jag upplevde ett riktigt jobbigt telefondrama i slutet av förra veckan.
Jag försökte uppdatera min iPhone men den bara stod still (se bild). I över två timmar väntade jag och sedan började jag rycka i sladdarna men ingenting hände. Jag besökte då butiken där telefonen är köpt, men där arbetade så klart en modellsnygg tonårsgrabb med noll koll.
Det är därför kompetenta människor i min ålder går arbetslösa. Våra färdigheter, egenskaper, kunskaper, erfarenheter är ingenting värt. Fixeringen vid ungdom är total, så låt oss buga och bocka.

Har ni tänkt på hur handikappad man blir utan telefon?
När jag åkte till den där butiken så plankade jag på bussen- jag kunde ju inte köpa biljett i appen!
På väg hem (med noll resultat, på grund av den modellande tonåringens extrema skönhet) tänkte jag köpa hundmat, men oj! Jag hade inget bankkort med mig och jag kunde ju inte betala via appen!
Jag kunde inte ens lyssna på musik, eftersom jag numera är så modern att jag ”strömmar” (absolut inte genom Spotify, som jag tycker är så fult, utan genom Apple Music). Utan internet inget strömmande.

För att kolla eposten och ha lite kontakt med omvärlden så gick jag några gånger per dag över till sjukhuset i närheten av bostaden ty där finns ett bra öppet wifi. Det hade jag koll på efter mina operationer på samma sjukhus…

Dag 2 ringde jag AppleCare och den förste som jag talade med kunde inte riktigt hjälpa mig, men när jag sedan fipplade med telefonen så upptäckte jag att det började hända någonting så jag ringde igen. Då fick jag tala med en hjälte som hjälpte mig – så nu fungerar telefonen igen! Tack Joona på AppleCare!

Det var en riktigt jobbig tid. Ingen telefon. Inget internet. Vilken ångest.
Nu vet jag inte om jag någonsin mer vågar uppdatera telefonen.

Har du upplevt någonting liknande?

Nål och tråd

Det är så mycket jag vill säga om världsläget men jag är däckad på grund av influensan (och jag orkar inte bli arg just nu).
Jag var på en tillställning för ett par veckor sedan och efter den dagen så började deltagare efter deltagare insjukna. Och till slut blev det min tur, så jag har stannat under täcket och är nu inne på dygn nummer åtta.
Det blir ganska trist i längden så jag har idag, då jag varit lite piggare, ”roat” mig med att lappa och laga. Bland annat en favorittröja med hål i armhålan. Tröjan låg och väntade i kanske två år och idag tog jag äntligen tag i saken och hålet var lagat på fyra minuter.

Ibland är jag så himla lat och väldigt bra på att skjuta upp saker…

Jag har även en massa snygga jeans som väntar på att bli lagade. Det är ju inte helt lätt att hitta byxor som sitter bra på de rätta ställena. Så pass bra att någon kanske tänker: ”Oj, titta vilken goding. Honom skulle jag vilja sätta tänderna i.” Därför har jag sparat dessa jeans i många herrans år och tack vare -8 kilo så kommer jag fortfarande/återigen i dem.

Jag mår i alla fall lite bättre nu så jag ska försöka skriva lite mer igen.
Hur mycket slem får det förresten plats i en normal manskropp? Det är sådant jag funderar på när jag sitter i soffan omringad av snorpapper…

Foto: Kim da Costa – min lagade tröja.

Korianderflopp

Efter Yom Kippur skulle vi ha knytkalas med församlingen och jag bestämde mig i all hast för att ta med mig en simpel traditionell israelisk sallad (simpelt är gott, krusiduller är överflödiga). Jag stod i köket och hackade grönsaker och skulle toppa med persilja men det doftade inte persilja, insåg jag. Det STANK koriander. Ja, av misstag hade jag köpt en kruka koriander. Iväg igen till butiken och i full fart hemåt med en persiljebuske under armen och jag hann just och just svänga ihop salladen (med extra mycket citron då jag älskar allt som är surt) innan det var dags att åka, tillsammans med min chaufför och granne som vi kan kalla Samuel, eftersom han eventuellt heter så…

Mitt i böner och sång fick jag ett meddelande från nämnde Samuel som skrev att ”Jag tror att jag glömde stänga av ugnen, vi måste åka hem”. Ja, ni vet väl känslan när man kommer på en sån sak… Vilken ångest. Så vi åkte hem utan att ha ätit någonting. Väl hemma tänkte jag att ”Jag får väl svänga ihop en ny sallad då” eftersom jag var inställd på just sallad och jag insåg att den extra fina olivoljan som jag hade köpt var oöppnad, så jag hade alltså tagit med mig en torr, fnasig och trist sallad utan olja, så det var kanske lika bra att vi åkte hem så att jag slapp skämmas.
(Samuels ugn visade sig för övrigt vara avstängd!)

Ja, så vi floppade lite, både Samuel och jag.

Tillbaka till koriandern, och nu vill jag inte ha någon vaxx-diskussion, för det är nämligen så att jag brukade älska koriander (som, som ni ser, heter korianteri på finska – så klart) men efter att jag tog den där fruktansvärda sprutan (ni vet vilken) som jag inte ville ta men kände mig tvingad till så blev jag ju för det första jättejättejättesjuk. Och då menar jag verkligen JÄTTEsjuk. Ska inte tråka ut er med det nu igen, och jag har skrivit mycket om det tidigare. Bland annat här, ganska kort och koncist: https://kimdacosta.com/sjuk-efter-vaxx/

För det andra så förändrades mina smaklökar (vilket äckligt ord, har ni tänkt på det? SMAKLÖKAR. Usch.) och plötsligt hatar jag koriander. Jag står inte ut med STANKEN. Det finns även andra ingredienser och maträtter som jag har älskat i 50 år men plötsligt inte står ut med. Allt tack vare den påtvingade sprutan. (Men låt oss nu inte börja gräla om detta, jag presenterar bara högst personliga fakta.)
Ja, sådan var gårdagen. Den blev lite… ”flyktig”… men det var kul så länge det varade.

Nu önskar jag eder en fin och korianderfri dag, med extra mycket olja och citron.

Judiskt nyår och höst

Den här veckan har vi firat Rosh Hashanah – det judiska nyåret – och vi har nu gått in i år 5786. Jag firade hos min vän A som hade lagat ljuvlig mat och dukat så fint. Församlingen var med på länk men jag var inte på humör för en större folksamling.
Idag var jag på kashlich, vilket innebär att man kastar sina synder i havet (eller i annat vatten) – man gör sig av med det man inte vill bära med sig in i det nya året. Vi var runt 15 personer och samlades vid havet inte särskilt långt från mitt hem. Det var en fin upplevelse.

Promenerade hem och det var så oerhört vackert septemberväder. Soligt och inte för kallt, men luften var lite krispig och löven har äntligen ”satts i brand”. Jag älskar hösten, vilket jag säkert skriver varje år, men jag gör verkligen det. Jag tror att, eftersom jag är en kroniskt lite nedstämd person, så känns det som att naturen hinner i kapp mitt humör just under hösten. Vi befinner oss då i fin harmoni, naturen och jag.

(Arkivbild från Jerusalem.)

77

Idag skulle min far Erkki ha fyllt 77 år, men chockerande nog avled han hastigt för fyra år sedan och jag har fortfarande inte hämtat mig helt. Jag gick sönder när det hände.
Här är sista fotot på honom. Med min hund så klart – han älskade hundar. Som far, som son.

Han var en mycket enkel och snäll man och lämnade mig stora skor att fylla. Bokstavligt talat, eftersom jag har hans skor som jag använder när jag är ute och powerwalkar (eller ”kraftpromenerar”, som mitt brasilianska ex brukade säga). De passar faktiskt perfekt.

Han var en bra man och jag gör mitt bästa för att göra honom stolt. Han var inte en man av många ord, till skillnad från mig, men en gång sa han att han var stolt över mig för att jag inte är en som bara pratar, utan jag agerar också.
Det är helt sant. Det tar mig en evighet att fatta ett beslut men när beslutet är fattat så skrider jag till verket.
Det glömmer jag aldrig.

— — —

Today would have been my father Erkki’s 77th birthday, but he shockingly passed away four years ago. It really messed up my head and I’ve not yet recovered properly.
Here’s my last pic of him – with my dog obviously. He loved dogs. Like father, like son.

He was a very humble, kind man, and left me big shoes to fill. Quite literally, because I have his shoes and wear them when I’m powerwalking. (They fit perfectly, actually.)

He was a good man, and I’m doing my best to make him proud.
He was not a man of many words (unlike me), but once he told me that he was proud of me, because I’m a doer and not just a talker. That’s true. It takes me forever to make up my mind, but once it’s done I act.
I will never forget that.

Foto: Kim da Costa – pappa och Blake.