Månad: juni 2019

Inga applåder

Såg en kvinna hålla ett tal och nu kanske jag låter cynisk eller trött eller blasé eller nåt. Jag vet inte. I alla fall. 
Hon berättade att när hennes dotter kom ut som gay så var hon (modern) tvungen att välja ”between the two things I love the most: my daughter and my church, and I chose my daughter”.
För detta fick hon stående ovationer.

Alltså. Jag ger inga stående ovationer åt någon som gör sitt jobb. Som förälder kommer dina barn i första hand. Alltid. Punkt slut.

Att välja sin dotter framför sin församling, som vill att du ska slänga ut ditt barn på gatan(!), genererar inga applåder i min värld. Vem vill tillhöra en sån församling?

Sen sa denna moder en massa andra bra (och roliga) saker som jag gärna applåderar (dock inga stående ovationer från min sida – dem ska man inte slösa med), men i just fallet om att välja son dotter framför en församling så… Nä. Jag behåller handflatorna vilande mot mina överraskande muskulösa lår.

För övrigt applåderas människor i tid och otid för att de gör/säger självklarheter. Har ni märkt det? Mycket märkligt.

Länge leve Sverige. RIP Sverige.

Idag, på Sveriges nationaldag, vill jag fira mitt födelseland. Det fantastiska land som jag växte upp i. 
Det var grönt och lummigt och tryggt. På den tiden kunde en låt som ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vinna Melodifestivalen. 
En cykelstöld här och där och den anmäldes och brottet kanske till och med klarades upp. 

Dagens modeord existerade inte. Balkongflicka. (Människoförnedrande) Hijab, niqab, burka. Jihadist.
Inga terrorister på Drottninggatan. Inga rosa bänkar i Stockholms förorter, avsedda för kvinnor så att även de skulle få komma ut lite grann. (Bänkarna togs så klart över av skäggiga män. Kvinnans roll är i hemmet, insvept i tygtrasor.)

På den tiden hade jag aldrig hört talas om att en tonårspojke blivit våldtagen av andra tonårspojkar. 
Brutala gruppvåldtäkter? Visst, våldtäkter, men inte på dagens nivå. I den svenska kulturen är det inte okej att våldta. I de nya ”svenskarnas” hemländer är det en självklarhet att få ta för sig; att bete sig som ett monster som inte kan behärska sina lustar. Speciellt om kvinnan (eller pojken, i avsaknad av kvinnans närvaro i stadsbilden) inte täcker sin upphetsande kropp. 

1987 kunde jag få höra ”bögjävel” (eller ”finnjävel”) i kioskkön, av ”tuffa” killar i stentvättade jeans (som satt dåligt) och obligatorisk hockeyfrilla på huvudet. 
Ingen (förutom nån enstaka psykopat) ville på allvar hänga bögarna på torget eller ta våra mänskliga rättigheter ifrån oss.
De äldre respekterades. 
Man lyssnade på Tracks på P3 klockan 14:03 på lördagar. Svensktoppen på samma kanal på söndagar. 
Alla var inte kränkta hela jävla tiden. 
Man kunde skämta om saker. 

Inga aggressiva rumänska tiggare förföljde dig när du klev av tunnelbanan. 
Du blev inte bortjagad från ”orten” bara för att du var den enda blonda människan som bodde där och den enda som talade ren svenska. (För du var ju faktiskt i majoritet.)

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i. Det finns inte mer. Den nedåtgående spiralen inleddes nån gång på 90-talet. 

Detta är mina åsikter, baserade på egna erfarenheter under 40 års tid i Sverige. Du kan säga emot och ha andra åsikter men du kan inte ta mina upplevelser eller mina slutsatser ifrån mig. 

Grattis Sverige. 
RIP Sverige. Tack för allt. 

Blixtar och dunder

Vi sitter på verandan och det SPÖregnar och TOKåskar och jag minns min barndoms åskoväder på landet där jag levde mina första 15 år, i Tärby utanför Fristad utanför Borås i Västergötlands skogar. Det åskade ofta och brutalt och ibland – även mitt i natten – packade föräldrarna in oss barn i bilen och vi åkte runt, runt i trakterna eftersom blixten inte skulle komma att slå ner på oss i bilen, men kanske i vår vackra röda villa med idylliska vita knutar.
Barndomsminnena sköljer över mig här där jag sitter med Blake i famnen i Västra Baggböle i norra Helsingfors, Nyland, Finland.
Tiderna förändras men vädret och naturens heliga krafter består. 

Fluortanten

Någon postade något på Facebook, som fick mig att minnas Fluortanten. Jag gillade henne. Hon kom med sin bricka fylld med vita plastmuggar och hon gled – liksom svepte likt ett väsen – genom klassrummet.
Jag minns också att hon kom efter lunch och alltid när jag spottat ut satsen (men sluta!) så fanns det en massa knäckebrödssmulor i muggen. Det tyckte jag att var pinigt.

Ni ungdomar vet väl inte vad jag pratar om. Fluortanten kan liknas vid ett välgörande heligt väsen. Om hon fanns idag så skulle hon dock förmodligen kallas ”Fluorpersonen”. Inte lika charmigt.

Av besparingsskäl upphörde den obligatoriska fluorsköljningen på 90-talet. Det var ju dumt gjort. Blev ju bara dyrare i längden med alla trasiga tänder. Men att tänka långsiktigt har ju aldrig varit de folkvaldas starka sida. Så vänligen byt ut dem.

Tandvärk?