Klockan är snart 01 och jag sitter i sängen och känner mig en smula ’eld och lågor’. Det har hänt så mycket under de senaste månaderna; det är svårt att sammanfatta allting, men mina kroniska depressioner lyser med sin frånvaro och jag känner återigen hopp och livslust. En fantastisk känsla.
Gruppterapin – som egentligen inte är någon terapi, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det – är inne på fjärde månaden och jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, det mänskliga psyket och om andra människor (vilket i sin tur har hjälpt mig att förstå mig själv).
En vanlig dag ser ut som så att vi börjar med att var och en i tur och ordning berättar om hur vi mår för tillfället, samt om vad som har hänt sedan senast. Därefter kommenterar vi vad de andra gruppmedlemmarna har talat om. Ofta får jag då höra någonting (om mig själv och mina egna tankar) som sätter igång en process i huvudet och jag tänker och ältar i ett par dagar och sedan kommer jag till en slutsats. Jag får ett så kallat ’aha moment’, som Oprah skulle ha sagt. Varje runda avslutas med några (ofta väldigt många) ord och frågor från handledarna.
Vi är alla väldigt engagerade i varandras liv och jag förstod snabbt, efter att jag anslutit till gruppen, varför vi är så få deltagare (vi har just blivit fem då en ny kvinna började). Det vore omöjligt att ’ta in’ fler människors liv, tankar och göromål. Fem-sex känns som vad man som mest klarar av. Vi är, som sagt, mycket delaktiga i varandras liv och vi ses ju fyra dagar i veckan och lär känna varandra på ett väldigt djupt plan.
Därefter redovisar någon sin hemläxa. Dessa uppgifter skräddarsys efter personen i frågas ’problem’. Själv har jag på sistone arbetat mycket med mitt svåra medberoende och mitt sätt att försöka vara till lags och därmed glömma bort mig själv och mina egna behov. Efter presentationen ställer gruppen frågor samt kommenterar och det uppstår en diskussion eller två. Även de två handledarna deltar. De är för övrigt två paranta finska pumor och de är så där lagom mycket ’din polare’ och ändå tillräckligt auktoritära. De är mycket bra och väldigt kunniga på det viktiga jobb de utför.
Sedan är det dags för lunch och den tillagar vi tillsammans i ett stort, luftigt kök. Vi samtalar lite ’avslappnat’ och ’ledigt’ om saker och ting och även det hör till ’terapin’.
Efter lunch är det dags för någon annan att presentera sin väl utförda hemläxa. Samma rundor som på förmiddagen.
Dagen avslutas med att vi var och en sammanfattar dagen, och berättar om vad vi lärt oss (om något – oftast väldigt mycket), samt om våra planer för kvällen.
Så ser våra dagar ut. På onsdagar har vi dock ett annat schema då vi har besök av olika personer och vi för diskussioner om olika ämnen varje vecka.
På onsdagar har vi även ’gruppmöte’ då vi går igenom veckan som gått och lite praktiska detaljer.
Utomstående kan få för sig att vi bara ”sitter och dricker kaffe hela dagarna” men så är det inte. Hela programmet är väldigt intensivt och psykiskt påfrestande. Det kommer för jämnan tårar och det kommer stora skratt. Ibland konflikter som reds ut grundligt. Och som sagt alla dessa processer som sätts igång i hjärnan – de håller igång i stort sett dygnet runt. Jag analyserar och funderar mest hela min vakna tid.
Jag har tre månader kvar i detta program och jag är oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Jag ser enorma framsteg hos både mig själv och mina ’medpatienter’. Jag till och med avslutade mitt destruktiva parförhållande. Just på grund av ovan nämnda starka medberoende.
Bara en sån sak!
