När jag inte känner mig riktigt nöjd med mig själv kör jag med det klassiska, tragiska tricket: jag sänker någon för att det lyfter mig själv till skyarna.
Men. Eftersom jag är en smart man med en massa dubbelmoral (som inte är så dubblig eftersom jag ju inte låtsas något annat) så klankar jag inte ner på någon ”riktig”, ”fysisk” människa.
Jag tar istället en tur på nätet eller så ser jag något riktigt crappigt på webb-tv. Så var det igår. Kände mig inte nöjd med mitt fysiska tillstånd, med mitt jobb, mitt hem, mitt liv, mitt allt. Alltså kollade jag den första delen av såpan Ullared.
Halvvägs in i programmet mådde jag redan betydligt bättre. Vad jag såg på skärmen framför mig var bottenskrapet av olika människotyper; så vidriga att de var som karikatyrer. The worst of the worst. Tänk dig den white trashigaste av white trashiga familjer (som naturligtvis talar den absolut vidrigaste dialekten av dem alla – bonnskånskan). Tänk dig den sykligaste (det enda västgötska ordet jag behöll då jag bytte ut denna VIDRIGA dialekt när jag som femtonåring lämnade denna VIDRIGA del av Sverige) fjollbögen av dem alla och hans trashiga morsa. Tänk dig den bonnlurkigaste av bonnlurkar. Tänk dig den superensamme lagerarbetaren som bor i ett stort, tyst hus på landet. (Honom tyckte jag iofs synd om.) Tänk dig… vuxna människor som tältar (i Sverige) och spänner upp en svensk flagga utanför tältet (fortfarande i Sverige).
HERREGUD vilka TRASHIGA människor. Jag tackar dem. Jag niger och jag bockar. När jag gick till sängs kände jag mig, mina tillkortakommanden till trots, både snygg och smart och intelligent och intellektuell och världsvan och stilig och elegant och hyfsig och fasonig och utvecklad och välutrustad och… ganska perfekt helt enkelt. Fy fuck vad jag är bra.
Månad: november 2009
Diagnos, tack
Här ser vi en människokropp (jag vill inte fläka fram en lättklädd bild eftersom vi redan drunknar i nakenbilder). Det svarta är smärta; som ni ser så har jag ont lite varstans.
Jag borde träffa en läkare men jag blir ju förbannad varje gång jag gör det, eftersom de aldrig hittar felet. Så… ge mig en diagnos om ni kan.
Så här ser det ut, kroppsområde för kroppsområde:
Huvud – värk. Har kommit fram till att det handlar om spänningshuvudvärk. Det är en annorlunda och oerhört malande smärta, som ni säkert vet.
Bihålor (?) – molande irriterande men än så länge svag smärta. Beror förmodligen på förra veckans akuta förkylning/svina.
Hjärtregion – stickande smärta då och då. Inte den där ”naturliga” (frågade en läkare en gång) smärtan som titt som tätt uppkommer vid inandning.
Midja -> ljumske -> lår – konstig molande värk. Mer eller mindre konstant. Kanske nån inflammation där inne nånstans? Eller blindtarmsproblem?
Knä – värk. Har dock alltid haft knäproblem så detta är nog oberoende av ovanstående. (Mitt knä knäpper på ett mycket obehagligt vis.)
Tack på förhand.
Dagens mail
Dagens konversation
Gosse, 20, Sthlm: Hej!
Du verkar definitivt vara en utav de vettigare människorna här och dessutom ser du mycket bra ut. Lust att skriva lite?
Jag: Hej hej.
Tack.
Nog är jag vettig alltid.
Men även gammal som gatan!
Gosse, 20, Sthlm: Som du vill.
***
Dagens andra konversation
Kalasfin kamrat: so, when are u coming to the holy land?
Jag: I am really lost in that department at the moment. But I am still living on the hope of returning soon. I need some religion going on. I need some spiritual guidance and some help.
And I need to get laid.
Kimman är tillbaka och han är jäkligt lättirriterad
God ny vecka.
Jag är äntligen tillbaks på jobbet och i livet.
Här råder såklart kaos. Jag är oumbärlig på min arbetsplats – en nyckelperson, en ordningens tjänare. Ni vet en sån som gör saker som ingen riktigt lägger märke till och när dessa saker plötsligt inte görs så inser man plötsligt hur viktiga de faktiskt är.
Utan mig är detta företag som Malmskillnadsgatan utan glädjeflickor. Som en skola utan mobbning. Som fotboll utan huliganer. Som en man som tackar nej till ett blåsjobb. En fin tanke men omöjligt i praktiken. It’s just not possible.
Äntligen söndag
Godmorgon sockerpullor.
Igår avbröt jag mitt asociala liv och träffade ett par gossar på byn. De var rara och glada men kvällen var ganska fysiskt ansträngande. 02:15 satt jag återigen hemma och lassade in lasagne i käften – allt för att inte bli bakis då jag ju fått i mig några vodka redbull.
Nä, nu ska jag ta tag i tvätten jag pga torkutrymmesbrist ej kunde tvätta igår. Ja, det hänger lakan överallt i hela bostaden. Och en och annan färgglad herrtrosa.
