Hur gick det på läkarundersökningen, kanske ni undrar.
Jag vet inte.
Jag berättade om mina besvär, jag strippade och jag visade upp mig (både in- och utsida). Jag låg på en brits på både rygg och sida. Jag hade händer här och där och fingrar i och utanför min kropp.
”Jag känner ingen cancer”, sa min nya husläkare. ”Jag skriver ut antibiotika och så ringer jag dig om en vecka”.
Jahapp.
Vi säger så.
Månad: november 2009
Ny ”son” och läkarbesök
Igår fick vi besök igen; min vän Tysken kom över med hundarna och sin nye tolvårige ”son”. Kanske kan jag få intervjua honom om detta nån gång. Det var hur som helst spännande att hjälpa en tolvårig nyinvandrad tysk gosse med läxorna.
Fick som vanligt inga bra bilder på det fantastiskt livliga, hemtrevliga scenario som utspelade sig, men jag gjorde mitt bästa.
Nu sitter jag på jobbet och hinkar kaffe och fick just en läkartid. Jag tror att man som man behöver säga ett visst magiskt ord för att sjuksköterskan i luren ska säga ”då är det bäst att vi tar en titt på dig!” i ett tonläge som låter ungefär som ”nu, idag, omedelbart!”
Kvinnor har helt säkert ett helt annat magiskt ord.
Nåväl. Jag ska iväg på undersökning om ett par timmar.
Vardagskonst
What a fucking waste
Okej, det är onsdag och därmed dags att vara lite smådjup.
Det känns lite som att jag (delvis ofrivilligt) slösar bort så mycket.
Alla dessa stentrista dagar som bara kommer och går – svisch svisch – är ett slöseri. Tänk om det fanns någon jävel där som kunde dela eländet – allt skulle genast kännas så mycket roligare.
Alla värdelösa sömnlösa nätter driver mig till vansinne. Och ser jag mig omkring så ser jag bara idioter, idioter, idioter. Att vara småblåst är okej, men att vara trög är det ta mig tusan inte. Örfilen hänger konstant i luften.
Och sexualiteten – what a waste! Jag skulle kunna göra någon så glad… Nytta och nöje.
Och jag läser om alla märkliga människor som hoppar från blomma till blomma (vore det fredag skulle jag skriva ”kuk till kuk”). Själv behöver jag MINST ett halvår innan jag ens kan blänga på någon ny flamma. I regel går det dock tre år innan det smäller till igen.
Aaargh. Jag känner mig oerhört rastlös och vips ligger jag på dödsbädden och alla chanser och möjligheter är puts väck.
Nej, jag orkar helt enkelt inte med denna astråkiga pissvardag längre. Det måste hända någonting. N-u. NU!
Medan jag ivrigt väntar så lyssnar jag på en fantastisk bit med ljuvliga 80-talsljud och överraskande blippbloppar.
”Om jag inte får dig så ska ingen annan få dig heller”
Idag fick jag veta någonting jag inte ville veta. Jag reagerade en smula omoget, men mycket mänskligt; jag skäms således inte.
Jag lutar mig istället tillbaka och läser ett dagsfärskt nummer av Amelia.
Mina dagar som herrtidningsläsare är förbi – jag tänder helt enkelt inte på kvinnor. Inget konstigt med det. Däremot vill jag gärna veta vad de gör om dagarna – därav tantmagasinet Amelia.
