personligt, pop och politik
Kanske var Italienaren hos mig när Prag anlände.
Kanske var det tvärtom.
En av dem hade med sig en bukett tulpaner.
Den andre hade med sig en dvd.
Livet är bra märkligt.
Uppdatering: Detta var helt galet. Galet. Crazy. Men lite kul också.
Igår kom Italienaren över och kanske har allt en mening. Kanske skulle allt det som hänt den senaste tiden hända för att jag skulle få upp ögonen för honom. Vem vet.
Igår hade vi långdate i två akter, han skulle nämligen iväg till kyrkan mitt i alltihop. Men håll hårt i hästarna – han skulle gå på kyrkokonsert och inget annat. Visst är han katolik på pappret men inte en troende sådan. Det blir inga fler romanser med troende katoliker för min del. Ska jag överhuvudtaget dejta en person som hårdpraktiserar en religion får det lov att vara judendomen – den enda religion jag inte stämplar som mer eller mindre skadlig för den mentala hälsan. Ingen skam, ingen skuld. Man lever inte för livet efter detta utan man lever för idag.
Mycket tilltalande.
Livet det måste levas live, som Nanne sjunger (detta var en så kallad Kimmig knorr).
Nåväl. Jag är försiktig denna gång men visst måste jag erkänna att en stilig, välklädd och rolig italiensklärare låter… lockande.
Min man får heller inte ha några problem med sin läggning. Han ska inte skämmas. Följer jag honom till tunnelbanan ska han kyssa mig farväl (check).
Är trött och hängig och vill slappa i soffan istället för att sitta rakryggad framför detta skrivbord.
Jag blev erbjuden att köpa sex idag. 300 SEK ville hon ha för en “snabbis”.
Jag tyckte det var väldigt billigt men avböjde.
Sitter ju i närheten av Malmskillnadsgatan och det rejäla utbudet pressar väl ner priserna.
Det kan inte vara lätt att vara prossa i dessa kärva tider!
Jag stod och maratondiskade och insåg att jag mådde rätt bra.
Ja, det har varit en riktigt risig vecka.
Ja, jag har gråtit och våndats men mest av allt har jag känt mig förvirrad och förvånad.
Tyvärr inte arg alls (även om han kallade mig “arg flicka”).
Att människor är svåra och konstiga (på ett dåligt sätt) visste jag men att en person kan förändra sig så totalt på 24 timmar visste jag inte. Eller jo, det gjorde jag. Men jag trodde att jag fått min beskärda del av den varan. Tydligen hade jag inte det..
Nåväl.
Jag är mycket tacksam över att jag återigen fick känna den där känslan som jag inte känt på tre år; känslan av förälskelse som jag så önskade känna tillsammans med Dansken och Gringo och Z. Förälskelsen är ju dock inget man kan styra över så den kom inte när jag så innerligt ville, men nu var den på väg. Tyvärr blev den halshuggen när jag minst anade, och på ett mycket bryskt vis, men tack Moder Jord för att jag fortfarande är kapabel att känna.
Igår hade en ickevit person aldrig blivit framröstad till USA:s president och för ett par veckor sedan hade jag tappat hoppet om att en regnig oktoberdag kära ner mig fullständigt.
Nu vet jag att vad som helst kan ske.
När man minst anar.
Hoppet lever kvar.
Jag tackar ödmjukt.