Om min granne attackerar mig, våldtar de mina, bränner dem levande, våldtar dem och kidnappar jättemånga (som fortfarande är kidnappade men världen har så klart glömt dem, men det har inte jag), så om jag då attackerar min granne tillbaka, för att detta inte ska kunna hända igen, då får jag inte vara med i en musiktävling… Vari ligger logiken?
Och vari ligger logiken i att när Ukraina attackerades av Ryssland så älsk-älsk-älskade folk Ukraina och till och med lät dem vinna ESC med en riktigt sopig låt. Så i deras ögon ”är” Israel Ryssland, när Israel i detta fall i själva verket ”är” Ukraina.
Förstår ni dubbelmoralen?
Förstår ni hur sinnessjukt (ja, mitt överanvända favoritord) bänga folk är i bollen?
Jag tolererar mycket, men jag tolererar inte hyckleri och jag avskyr idioti. Jag avskyr folk som är som får, som springer åt samma håll utan att tänka till det extra lilla varvet.
(Och självklart älskar vänsterextrema Hufvudstadsbladet detta Israelfientliga narrativ.)
Och tänk på detta: Varför heter det ALLTID ”kriget i Gaza” när det är Gaza som gång på gång attackerar Israel? Varför heter det då inte till exempel ”’Palestinas’ krig mot Israel”? Tänk på saken. Ta nu och tänk ett extra litet varv. Bara gör det. Ge det fem minuter.
När jag låg på sjukhus började jag titta på tv. Är ju (mycket) känd för att bara koppla in den när det är Eurovision och valprogram. Vet ni vad jag tycker är väldigt ångestframkallande? Påslagna tv-apparater som ingen kollar på. Det går så många sopiga program, kan jag konstatera.
Idag har jag kollat på Finlands tull och Vid Kanadas gräns. Det är så spännande och underhållande att se alla korkskallar som försöker smuggla med sig en massa märkliga saker.
Jag har dessutom fastnat för ett riktigt sopigt skräpprogram: 90 Day Fiancé, där det importeras (ev.) blivande fruar och män. Det är så trashigt och en kvinna är den värsta människa jag nånsin sett. Hon kom från Sydamerika till Michigan, till en reko och fin vanlig man och hon är en sån lycksökande häxa. Lipar och skriker när hon inte får som hon vill. (Jag känner faktiskt HAT när jag ser henne och den känslan är för mig mycket obekant.) Han gav henne pengar till en brudklänning och hon brände dem på att förstora röven! Sedan var hon missnöjd med ringen och ”hotade” med att ”den sitter lite löst så jag kan tappa den” och passligt nog ”tappade” hon den dagen därpå. Mannen köpte en ny. (Varför är män dessa häxor till lags?)
Förstår inte hur ett land med så få människor kan ha så många kanaler. 1, 2, MTV3, 4, Yle Fem, Femman, 6, MTV Sub, Liv, Jim, Frii och allt vad de heter.
Nyss kollade jag på Husdrömmar (rätt bra) och nu en dokumentärserie: När Finland förändrades. Intressant.
Drygt två veckor efter min efterlängtade ryggoperation – som jag fortfarande inte riktigt vet vad den heter (”selän luudutusleikkaus” står det på finska på broschyren jag fick efteråt) – ska jag nu berätta om denna upplevelse.
Efter fyra år av smärtor och otaliga besök hos kiropraktorer, diverse läkare, labb, röntgen o.s.v. blev jag i februari 2023 äntligen placerad i operationskö. Enligt ”lag” ska man köa i max ett halvår men för mig tog det betydligt längre än så, och då fick jag dessutom tid för operation tack vare att någon annan persons operationstid avbokats. Hela detta sopiga år gick således till att vänta. Och vänta. Och vänta. Har haft vissa ”bra” dagar då jag tagit mig upp och ut och iväg men mestadels har jag haft så ont att jag bara befunnit mig på hemmaplan. Jag har skrivit mycket om detta och ska inte göra det igen, men allt finns att finna om man kollar taggen sjukdom.
VARNING FÖR DETTA VÄLDIGT OVACKRA FOTO, knäppt dagen efter operationen.
”Det ser bra ut”, sa sköterskorna. Själv mår jag lite illa när jag ser detta foto.
Onsdagen den 13:e december klockan 06:30 skrevs jag in på sjukhuset i Mejlans. Efter att ha fått byta om till eleganta sjukhuskläder och ha fått lämna ifrån mig mina värdesaker fick jag vänta i runt en och en halv timme. Därefter fick jag lägga mig i en sjukhussäng och jag kördes runt i de jättelånga korridorerna och upp och ner i olika hissar tills jag slutligen landade på uppvaket. Där väntade jag i fyrtio minuter. Ett gäng vänliga, pratsamma sköterskor kom sedan för att ställa frågor och lugna ner mig en smula, samt för att koppla in alla möjliga sladdar i bringa, händer, armar, finger.
Jag rullades därefter in i operationssalen. Ännu fler vänliga sköterskor (och allt vad de hade för titlar). Vilka maskiner! Det kändes verkligen som att jag var ombord på ett UFO.
Artig som jag är frågade jag: ”Men nu ligger jag ju på rygg och ni ska operera ryggen, så hur ska jag kunna vända mig om med alla sladdar och grejer?” ”Oroa dig inte för det du. Vi tar hand om det och vi tar hand om dig. Nu börjar vi söva dig”, sa de och jag fick en syrgasmask över munnen. Jag tror att jag tog fyra eller absolut max fem andetag innan jag var borta. Kände hur det kittlade i axlarna och hur armarna domnade en aning.
Lär mig att gå.
Fyra timmar senare, klockan 14:00, var jag färdigopererad. En ganska stor och allvarlig operation, alltså. (”Man måste vara så precis och exakt och noggrann med allt”, förklarade de senare.) Fyra skruvar hade jag fått i ländryggen. Jag minns inte hur det var när jag vaknade men jag tror att det var lite on-off där jag (återigen) låg i uppvaket. Jag minns en småväxt dam som ”höll på med saker” bredvid mig och hur jag kände mig lite som en ensam människa i ett UFO omringad av rymdvarelser. Jag frågade någon (vid något tillfälle) om jag hade skött mig bra under operationen och om jag sagt något otrevligt när jag vaknade (hade hört att det är vanligt) men jag hade tydligen uppfört mig fint.
Skruvar.
Jag rullades sedan till mitt rum. Rum 31 på våning 7, för att vara exakt. En massa korridorer och hissar och jag minns inte så mycket av detta. Någon gång runt 18 vaknade jag till ordentligt och jag var omtöcknad men vid gott mod. Jag fick kvällsmat och en vän kom på blixtvisit. Jag låg på sidan och vid något tillfälle ganska sent på kvällen försökte jag lägga mig på rygg och det gjorde så ont. Jag skrek. Svettades. Flämtade. Greppade tag i sängens ”staket” (vad det nu kallas) och tryckte på knappen och en sköterska kom. Fick mer smärtstillande.
En massa sladdar och annat överallt.
Väldigt sent på kvällen dök en jättetrevlig manlig sköterska upp. Vi kan kalla honom Joan Collins. Han frågade när jag senast ”slått en stråle” och jag svarade: ”när jag kom hit i morse”. Han blev lite orolig och ville ultraljudskolla min blåsa men då insåg han plötsligt att jag ju hade en kateter. Det hade jag ingen aning om! Jag hade alltså legat där och ”skvätt” i en påse (som egentligen var en ganska elegant glas- (eller plast-) flaska). Bra så.
Här bytte jag språk från finska till engelska. Jag frågade nämligen: ”Onko minulla siis… ehm. OK, I’m gonna switch into English because the word I’m gonna use now is so vulgar in Finnish. So, do I have this catheter thing inside my DICK?” Och det hade jag ju. Utan att känna det. En mycket märklig upplevelse. När Joan Collins såg den där flaskan, som var helt full, så sa han: ”At least we know your dick is working”. (För han hade ju varit orolig för det innan han insåg att jag hade kateter.)
Min binge.
Joan Collins tittade förbi flera gånger, även under natten, och vi förde många trevliga samtal. Jag frågade om han kände till skådisen/författaren Joan Collins men chockerande nog gjorde han inte det. Visade ett foto och kallade henne ”elegant” och han frågade om jag skulle vilja gifta mig med henne. ”Nej”, svarade jag, ”hon är elegant men lite för gammal för mig och dessutom är jag gay”. Han föreslog också att jag skulle ta en dusch. ”Kanske du har nån pojkvän som kan hjälpa dig? Annars får jag göra det.” ”Nej, jag är singel”. (Jag erkänner att jag flirtade lite trots att Joan Collins var gift med barn.) Joan Collins frågade också om mina tatueringar och om jag gjort dem i Israel. Han sa att han aldrig träffat en jude tidigare och var uppriktigt nyfiken.
Vid ett tillfälle kom han in på mitt rum och frågade om jag är ”den där Kim”. ”Are you that Kim who is political?” Han hade läst om mig/sånt jag skrivit i media och jag blev lite överraskad men mest stolt över att han kände igen/till mig.
Vän på besök.
Morgonen därpå fick jag frukost och mediciner och diverse kontroller utfördes. Någon timme senare kom en fantastisk fysioterapeut som överraskade mig genom att tala svenska. Hon hjälpte mig upp ur sängen för första gången på 26 timmar och jag ylade av smärta. ”FUUUUUCK!” skrek jag och bad sedan om ursäkt. Hon svarade: ”Du får svära hur mycket du vill. Enda regeln är att du inte får bita eller slå fysioterapeuten”.
Ytterligare några timmar senare avlägsnades katetern och jag försökte ta mig upp ur sängen på egen hand. Jag lyckades! Gick till och med på herrarnas och ”my dick was still working”. *puh*
Jag kom på att alla nyopererade människor verkligen är jättefula! Inklusive jag.
På fredagen trodde jag att jag skulle få gå hem men tji fick jag. Lyckades ändå ta mig ut (iklädd mina flådiga kläder) för att få mig en nypa frisk luft. Tog en dusch också. På egen hand. Annars låg jag bara på rummet och kollade på skräp-tv.
Lördag morgon. ”Jag blir utskriven idag!”
På lördagen fick jag veta att jag efter lunch skulle bli utskriven. Packade mina prylar, tackade personalen för allt och väntade på min vän som kom för att se till att jag tog mig hem ordentligt.
Några dagar senare, strax före jul, gick jag till sjukhuset med tre chokladaskar och två kort där jag tackade för att de tagit så väl hand om mig. (Joan Collins fick ett helt eget, förseglat, hemligt kort.)
Den 28:e december blev jag äntligen av med stygnen, alltså såna där metalliska ”stygn”. 13 stycken fick jag det till, trots att jag är så dålig på matematik och siffror. Så hur mår min kropp då? Jag har inte kvar smärtorna som var anledningen till denna operation. För första gången på fyra år! Jag har dock väldigt ont runtom ingreppen (två) och jag är väldigt domnad kring midja och skinkor. Har svårt att ta mig upp ur sängen och jag kan/får inte böja mig så där som jag brukar. Följer läkarnas ordinationer och det blir väl bättre dag för dag.
Mycket tacksam för denna operation och jag älskar att Finland har världens bästa sjukvård!
Som ALLA vet så älskar jag såväl listor som musik. Här kommer mina mest spelade artister, låtar och album under det gångna året. Allt enligt Last-fm. När jag skummar igenom listorna så känner jag att ja, det var detta jag lyssnade under året.
Mest spelade artister
Kylie Minogue
Madonna
Pet Shop Boys
Sugababes
Käärijä
Cher
Melanie C
Dana International
Roxette
Sophie Ellis-Bextor
Eva Dahlgren
Kikka
Céline Dion
Bananarama
Antti Tuisku
Laura Voutilainen
Garbage
Kaija Koo
Army of Lovers
Noa Kirel
Mest spelade album
Tension – Kylie Minogue
The Lost Tapes – Sugababes
Kaikkien aikojen parhaat – Kikka
Hard Candy – Madonna
Melanie C – Melanie C
Golden – Kylie Minogue
SMASH (The Singles 1985-2020) – Pet Shop Boys
Impossible Princess – Kylie Minogue
Ray of Light – Madonna
Extension (The Extended Mixes) – Kylie Minogue
American Life – Madonna
Ha’chalom Ha’efshari – Dana International
Close – Kim Wilde
Kylie Minogue (KM 94) – Kylie Minogue
Super – Pet Shop Boys
Fever – Kylie Minogue
Bilingual – Pet Shop Boys
Elysium – Pet Shop Boys
Garbage – Garbage
Fresh! – Gina G
Mest spelade låtar
Käärijä ”Cha Cha Cha” (408 spelningar)
Kylie Minogue ”Padam Padam” (164)
Mae Muller ”I Wrote A Song” (141)
Noa Kirel ”Unicorn” (138)
Katri Helena ”Tule Luo” (113)
Madonna ”Miles Away” (98)
Kylie Minogue ”Somebody To Love” (94)
Kylie Minogue ”Things We Do For Love” (94)
Kylie Minogue ”You Still Get Me High” (72)
Sugababes ”Love Me Hard” (72)
Mariette ”One Day” (70)
Ida-Lova ”Låt hela stan se på” (63)
Noa Kirel, Forever Tel Aviv & Sagi Kariv ”Provokativit” (61)
Vet inte varför men jag vaknade och tänkte på en posh italienare som jag dejtade för en massa år sedan (2009). Eller jo förresten, jag vet varför. För nån dag sedan såg jag en meme som handlade om hur bänga folk är som inte låter hunden sova i sängen och då kom jag att tänka på italienaren då han inte vågade luta sig tillbaka i min soffa då han inte ville få hundhår på sina posha italienska kläder. (”This is not going to work” och så var det med det.)
Så jag började tänka på honom och jag kom för allt i världen inte ihåg hans namn, men jag hade för mig att det började på bokstaven V. (Jag skrev så klart om honom på min blogg men jag kallade honom bara ”italienaren”, eftersom jag aldrig outar folk.) (Tack till honom för att han tröstade mig när min morfar lämnade denna värld.)
Till slut var jag helt enkelt tvungen att leta upp min dagbok från den här tiden (ni som inte skriver ner allt, hur står ni ut? Ni måste ju bli tokiga då ni kommer att tänka på nånting men inte minns exakt vad och vem och hur!). Bläddrade och bläddrade. Mycket riktigt: ”Middag med V******o” den 22 januari 2009. Hade rätt om bokstaven V. Men vad hette han i efternamn? Jag hade en känsla av att begynnelsebokstaven var M. Letade på FB. Vet ni hur många V******o det finns i Stockholm? Jättemånga.
Till slut kollade jag på Hitta och Ratsit och äntligen hittade jag honom. V******o M*******i. Ni vet ju hur det är, när man inte kommer på något och man kan bara inte släppa det.
*puh* Nu kan jag andas ut.
Som ni hör så har jag lite för mycket fritid och jag måste verkligen få till det snart. Det här är ju ett lite sinnessjukt beteende.
