Författare: Kim da Costa

Minnet är inte vad det en gång var

Ibland är det jobbigt att vara jag.

Vet inte varför men jag vaknade och tänkte på en posh italienare som jag dejtade för en massa år sedan (2009). Eller jo förresten, jag vet varför. För nån dag sedan såg jag en meme som handlade om hur bänga folk är som inte låter hunden sova i sängen och då kom jag att tänka på italienaren då han inte vågade luta sig tillbaka i min soffa då han inte ville få hundhår på sina posha italienska kläder. (”This is not going to work” och så var det med det.)

Så jag började tänka på honom och jag kom för allt i världen inte ihåg hans namn, men jag hade för mig att det började på bokstaven V. (Jag skrev så klart om honom på min blogg men jag kallade honom bara ”italienaren”, eftersom jag aldrig outar folk.) (Tack till honom för att han tröstade mig när min morfar lämnade denna värld.)

Till slut var jag helt enkelt tvungen att leta upp min dagbok från den här tiden (ni som inte skriver ner allt, hur står ni ut? Ni måste ju bli tokiga då ni kommer att tänka på nånting men inte minns exakt vad och vem och hur!). Bläddrade och bläddrade. Mycket riktigt: ”Middag med V******o” den 22 januari 2009. Hade rätt om bokstaven V. Men vad hette han i efternamn? Jag hade en känsla av att begynnelsebokstaven var M. Letade på FB. Vet ni hur många V******o det finns i Stockholm? Jättemånga.

Till slut kollade jag på Hitta och Ratsit och äntligen hittade jag honom. V******o M*******i.
Ni vet ju hur det är, när man inte kommer på något och man kan bara inte släppa det.

*puh* Nu kan jag andas ut.

Som ni hör så har jag lite för mycket fritid och jag måste verkligen få till det snart. Det här är ju ett lite sinnessjukt beteende.

Osorterade tankar från sjukhussängen, klockan 04:15

Jag opererades (äntligen) i onsdags (nu är det lördag morgon). Skriver mer om det senare, men här kommer mina morgontankar.

Vad skönt det är att somna 21 och vakna 04 helt utvilad och smärtfri. När hände det senast? Jag har inte ont i mitt vänstra ben för första gången på fyra år (exakt, på månaden). Igår tog jag en kort promenad och mina ben domnade inte. Kanske får jag mitt liv tillbaka. I grevens tid.

Min högra sida från ländryggen och ned är en smula bedövad och bortdomnad men jag är ju ganska full av knark, så vad som är vad är svårt att säga i nuläget.

När jag skulle resa mig upp första gången, 26 timmar efter operationen, och jag upplevde den värsta smärta någonsin och jag – som är ganska bra på att kontrollera mig och att föra mig korrekt bland folk – skrek som en stackars gris på väg mot slakt, så måste jag säga att jag blev anhängare av eutanasi. Hade valet stått mellan den smärtan i evighet eller döden så hade jag valt döden. Och jag tycker att livet är rätt lajbans (trots allt), så ni förstår kanske hur ont jag hade. Läkaren sa att det skulle bli bättre och att ”dag 2 är värst” men jag hade svårt att tro henne, men hon hade rätt. Jag kunde ta mig tusan inte ens lyfta på huvudet för att dricka vatten utan att skrika.

Jag kom efteråt att tänka på min bortgångne bror och hur dåligt han mådde mot slutet. Det måste ändå ha känts som en befrielse när det tog slut.

Ja, några omtumlande känslostormar här på sjukhuset helt enkelt.

Det vore rätt skönt att ha en sån här sjukhussäng hemma, som man kan höja och sänka och böja och bända bara genom knapptryck. Att ha en larmknapp vore en extra bonus, så klart. Genast kommer någon och hjälper en eller ger en vad en behöver. Personalen här är verkligen fantastisk. Måste understyka det flera gånger.

Jag jämför ofta med sjukvården i Sverige och hur jag alltid kände mig ”till besvär”. Så känner jag inte här.
Jag bad tusen gånger om ursäkt när jag tryckte på larmknappen första gången. Jag visste inte att jag kunde tala in i den. Plötsligt hörde jag en liten röst som sa ”Hallå? Hallå?” men jag visste inte hur apparaten fungerade. Sköterskan kom sedan och bad mig att sluta be om ursäkt för allt. ”Vi finns här för din skull. Det är ju därför vi är här.”

Jo. En sista sak. Jag tittar ju väldigt sällan på regelrätt tv. I princip bara under Eurovisionen och på valprogram men nu har jag zappat en del och jag hade nästan (eller helt, faktiskt) glömt hur mycket reklam det är på tv. Hela tiden. Dessutom värdelös, töntig, dålig, ointressant reklam. Hur står ni – som älskar tv – ut? Och varför skriker de så? Varför är de så överenergiska? Jag blir stressad av sånt. För mycket tjo och tjim.

Brosjukhuset är ju nybyggt (öppnade i januari) så det doftar fortfarande trä. En sån där underbar nordisk trädoft. Ja, svårt att inte trivas här helt enkelt. Får jag inte åka hem idag så får jag väl se det hela som en liten semester.

Tatuering. Mardröm. Skräpmedia.

Mia Schem. Skärmdump: Instagram.

Mia Schem, som kidnappades när hon var på danspartaj och släpptes 55 dygn senare, har en ny tatuering: ”We will dance again. 7.10.23”
💪🏼

Hela kidnappningsdramat börjar på allvar sätta sig på mitt psyke. Vaknade nyss i den värsta av alla mardrömmar (i min värld).
Blake försvann när vi var ute på nån hundäng. Plötsligt var han bara borta.
Letade förtvivlat. Hittade nån gammal potatiskällare och där hittade jag en annan utmärglad hund som jag gav vatten och mat. Han var så ynklig men så tacksam.

Sedan vaknade jag av att jag hyperventilerade och så kände jag att Blake låg bredvid mig och då började jag nästan gråta.

Blake sov bredvid mig – tack och lov.

Ni har kanske sett bilderna på Hamas-islamonazisterna som ger upp och blir tillfångatagna av de ”onda, onda” israelerna, och ni har kanske läst i våra skräptidningar att de tvingas klä av sig för att de ”onda, onda” israelerna vill förnedra terroristerna (som om de inte lyckas med det helt på egen hand).

Detta är så klart inte sant, men media älskar ju att vinkla, ljuga och förvränga.
De tvingas klä av sig för att visa att de inte bär självmordsvästar. Ja, ni vet, även detta fenomen tillhör ju deras ’palestinska’ skräpkultur. Att spränga sig själv och andra i bitar är ju lajbans.
Primitiva bestar.

Usch vad jag föraktar dagens ”journalister”. Ingen skam har de i kroppen. (Jättekonstigt att vi har ”alternativmedia”, eller hur?)

Skärmdump: i24 News

Avslutningsvis tycker jag att ni ska se detta klipp:
(Syns det inte så kan du klicka här.)

Snart operation (och kvinnor älskar mig)

Nu var det avklarat. Har träffat kirurgen och jag är redo för min efterlängtade ryggoperation nästa vecka. Han, som hade jättefräna vita glasögon, visade mig skruvarna som ska in i min rygg. Överraskande stora, men de piper inte på flygplatsen. Jag sa:
”Förlåt, det är en väldigt ytlig fråga, men jag försöker ha humorn i behåll i denna allvarliga situation.”
”Helt rätt av dig. Nej, de piper inte på flygplatsen.”

Sen måste jag säga en sak som jag har tänkt på ett bra tag nu.
Kvinnor älskar mig.
De gör det.

Dessa sköterskor älskade mig och min humor och att jag var öppen och rättfram. Inte det minsta stel. Jag vågade säga att jag är en smula rädd. Mest för att bli nedsövd, ty då har jag ju ingen kontroll. En jättejobbig tanke.

Jag kanske borde hålla kurser för heterosexuella singelmän.
Ni vet inte hur kvinnor ska tas. (That came out wrong.)
Inte undra på att mina närmsta vänner alltid har varit damer.
Jag säger saker som deras män aldrig säger, men som de vill höra. ”Åh, vilket fint och fylligt hår du har”. ”Åh, vilken fin handstil.” (Dagsaktuellt exempel.)

Kvinnor älskar mig.
Så är det bara.
Män tycker att jag är för mycket.
Men vad de inte inser är att jag inte alls är för mycket.
DE ÄR FÖR LITE!
Som någon sa för ett tag sedan, att jag är ”overwhelming”. Det är jag inte alls det. Alla andra karlar är bara ”underwhelming”.

Så är det.

Och den söta asiatiska sköterskan: ”Jag blev lite orolig, då du är registrerad som svenskspråkig och jag talar inte svenska. Men jag tänkte att med tanke på ditt efternamn så kanske du talar spanska.” 😄
”Finska går bra.”

Hon var så rar.