Språket är A och Ö

Det här med mitt hjärteämne SPRÅKET.

Jag kom att tänka på detta (igen) då jag av en händelse träffade ett par karlar från Belgien för ett par kvällar sedan. De var fransktalande och vi talade om det här med hur viktigt språket är. Ens känslospråk, så att säga.

Tänk att Sverige tvingade sverigefinskar att överge finskan. Så förfärligt. Allt skulle raderas. Jag har kusiner i Sverige som inte talar ett ord finska. (Eller max ”moi mukulat”.) Tack och lov lärde mina föräldrar mig finska.

Och all mobbing sen! Ett av mina första barndomsminnen är av att föräldrarna var på ett möte i skolan då där förekom mobbing av de finska eleverna. Det var lärarinnan Inger Svensson (som såg ut exakt lika grå som namnet antyder) och rektorn, vill jag minnas. De mobbade alla elever med finsk härkomst.

Just därför är jag politiskt aktiv i denna fråga, då jag vet vad språket betyder för en människa. För de finsktalande i Sverige och för de svensktalande här i Finland. Språket är a och o. (Eller a och ö, som jag brukar säga.)

Detta kom jag att tänka på när jag träffade belgarna. Och jag impade på dem med min usla, men välmenande, franska.

black and white book business close up
Photo by Pixabay on Pexels.com

Bloggeri bloggera. Och nätdrama.

Blake Carrington i mitt hjärta.

Idag tog jag en liten paus från Facebook. Jag gör det ibland. Jag är en sån där sociala-medier-person, och jag älskar det, men just FB blir jag lite trött på ibland. Inte minst på grund av censuren – på att bli avstängd titt som tätt på grund av ”kontroversiella åsikter”. (Jistanes.)

Jag har bloggat sedan 2005 och jag inser att det är ”omodernt”, men jag älskar det. Jag älskar att ha en egen hemsida där jag kan skriva vad f*n jag vill. Jag har i och för sig inte varit så politisk på sistone, men ändå.
Jag kan inte se att jag någonsin kommer att sluta blogga om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK. Det är liksom jag.

Under bloggens storhetstid, runt 2006-2009, hade jag en av Sveriges mest lästa bloggar. Nu bara puttrar det på, med Helsingfors som bas.

I morse vaknade jag på balkongen (det var väl sommarens sista balkongsoveri?) och jag skulle kolla ”mina kanaler”. Hade inget internet. Jag blev förtvivlad. Telefonen kopplade dock via wifi till datorn, vilket var märkligt. Letade runt på nätet. Följde rådet att ”nollaställa nätverket”. Då var nätet tillbaka i telefonen, men den kopplade ej till datorn. Förtvivlad igen.
Bytte namn på nätverket och vips fungerade allt igen.

Ta i trä.

Utan nätet är jag en nolla.

Här finns jag. För den som är intresserad.

Mysteeri/Mysteriet

Jag har mina fel och brister men jag är en väldigt bra vän.

I söndags ville jag egentligen bara slappa och kolla på idiotiska serier, men en person hörde av sig och jag hörde ångest i rösten. Jag åkte för att träffa henne och hon fick prata av sig. Jag är en väldigt god lyssnare.

Vi träffades på ett karaokeställe för runt tre år sedan och – som av en händelse – lider vi båda av ischiassmärtor, så hon förstod vad jag menade när jag var lite sen till vårt möte. Jag promenerade från Kampen till Bulevarden, vilket tar bara ett par minuter, men mitt ben domnade igen och jag var tvungen att sitta ner ett tag.

Anyway. Det blev karaoke så klart. ”Joe Le Taxi”, ”Mysteeri/Mysteriet” och ”Evighet”. Jistanes, vad jag älskar att sjunga ut alla känslor och all ångest. Vissa snackar. Jag greppar mikrofonen. Känns bättre sen.

Och därmed spelar vi ”Mysteeri/Mysteriet”. Som tvåspråkig musikälskare älskar jag så klart att köra denna bit.

Arkivbild.

Kan inte woke-kulturen dö ut snart?

Jag hatar allt som är woke och nu jag kollade på en serie som jag gillar (gillade!) – In treatment (originalversionen är från Israel men nu kollar jag på den amerikanska versionen).

I säsong 4 är den irländske terapeuten Dr Weston plötsligt utbytt. Bort med en vit, medelålders man och in med en *drum roll* svart, frodig kvinna i ful peruk.

Nu måste jag inflika att jag inte bryr mig om sånt som hudfärg eller kön, men de gör en poäng av just detta i serien. De är så kräkframkallande politiskt korrekta.

Som ni kanske vet så är jag väldigt gay, men här blir jag illamående då de kör ner en gay-agenda (*there! I said it!*) i halsen på tittaren.

Vi har tösabiten (på bilderna) som är 18 år ung och svart (så klart, vilket det görs en poäng av) och lesbisk. Och sexmissbrukare. (Så klart.)

Alla dessa offerkoftor gör mig rasande. Tror tösen att det är simpelt att leva som en medelålders vit man? Nu kan jag ju alltid dra bögkortet, och göra mig själv till offer. Men ni förstår kanske vad jag menar.

Ett annat replikutbyte gick ungefär så här:

”Maybe he’s dead.”

”Why would he be?”

”Because he’s a young black guy living in this world.”

Herre min skapare.

Sedan dök det upp en karl som sa: ”It’s easier making house calls since I got va**inated.” Va*x-propaganda alltså. Vilken hjärntvätt.

Ja, jag är extremt bitter. Eller snarare arg, faktiskt. Min spruta nummer två gjorde mig som sagt väldigt, väldigt sjuk i november och jag är fortfarande inte mig själv.

Men här har vi ännu en agenda i populärkulturen, så långt ner i halsen med propagandan! Svälj eller spotta. Var god välj så länge du kan.

Men jag stängde av först när en kis – helt utan mening eller mål – nämnde låtsaslandet ”Palestina” i positiva ordalag.

Ni vet den där ”kulturen” vars anhängare hänger bögar i lyftkranar osv.

Där gick min gräns.

Någon dag senare fortsatte jag kolla på resterande avsnitt av serien och det blev ju om möjligt ännu värre.
Bland annat var det så fruktansvärt att en svart kvinna gift sig med en vit man. ”And now she’s raising a white man’s kids.”
Förstår ni hur fruktansvärt!?

Ge mig en riktig indier

Nu ska här i-landsklagas.

Ni vet nog att jag älskar Helsingfors och att jag klagar på forna hemstaden Stockholms utveckling, men… Vad är det för fel på de indiska restaurangerna här?

Det är sällan jag äter ute eller beställer hem mat – eftersom jag ju är kung i köket – men när det väl händer så blir det indiskt (eftersom jag trots min omfattande repertoar inte kan laga indiskt). Eller nepalesiskt. Här finns fler nepaleser än indier och jag vet inte så noga vari skillnaden ligger.

Jag blir besviken varje gång. Det är som att de är rädda för att krydda till det riktigt ordentligt. Diskvatten. Igår kväll unnade jag mig genom att beställa hem två rätter (”då har jag mat för hela helgen”). DISKVATTEN.

För någon månad sedan samma procedur. Ena rätten var mjäkig och den andra var så äcklig att jag bokstavligt talat vomerade. (Sant!) Jag vet inte om jag fått fel mat då den var svår att identifiera. Den var liksom ”fiskig”. Jag har aldrig ätit fisk. Inte ens innan jag blev vegetarian för 25+ år sedan. Jag älskar havet men ogillar dess invånare.

Efter de första tuggorna och kräkattacken gav jag resten till min hund. Inte ens han ville äta!

Dessa indiska besvikelser har jag upplevt i andra städer och länder också. Jag var med min (numera ex-) make i Berlin och i flera dagar trampade vi runt från indier till indier. Mjäk, mjäk, diskvatten.

Detsamma i Tel Aviv (som har världens godaste mat – alla TLV-vänner kan intyga) – indiskt mjäk utan studs.

Detsamma i Rio. Indiskt diskvatten.

I Stockholm finns indier på varje gata. Lika gott varje gång. På Malmskillnadsgatan, där jag arbetade i många år, (that came out wrong) finns en indier där jag ofta åt lunch. Så otroligt smakrikt.

En gång var jag på en indier på Söder och åt bland annat en soppa. Den var så het att tårarna sprutade och jag svettades. HELT RÄTT. EN RIKTIG SMAKUPPLEVELSE! Jag var på väg tillbaka dit för att dubbelkolla att den där soppan faktiskt skulle vara så het, eller om kocken begått ett misstag, men sedan flydde jag ju huxflux till Finland, så jag hann inte.

Att jag blev så besviken på indierna i Berlin säger rätt mycket, men en annan stad av samma kaliber levererade verkligen. LONDON. Gu’ vad gott. Jag var där för att gå på Spice Girls-konsert (eftersom jag är som jag är) med en infödd och han tog med mig till en liten, liten indisk sylta. Jistanes, så ljuvligt.

Nu är det slutgnällt. Jag har kylen full av mjäkig indisk mat som jag ska försöka krydda till så att den inte smakar DISKVATTEN.

Ha en bra dag. Gärna kryddstark.

bread with soup
Photo by Marvin Ozz on Pexels.com