Lyssna!

Detta hände på jobbet.

Jag stod och småpratade med min vän och kollega medan vi arbetade. Hon hade en (väldigt) dålig dag och hon sa: ”Mun tekee mieli vaan luovuttaa.” (Jag har lust att bara ge upp.)
Jag svarade: ”Älä koskaan luovuta.” (Ge aldrig upp.)
I samma andetag (jag överdriver inte) så sträckte hon sig efter en bok som låg fel i en hylla.
Och vad hette boken? ÄLÄ KOSKAAN LUOVUTA, så klart!

Det är ju det jag säger: Skaparen skickar konstant små meddelanden till dig. Du måste bara lära dig att lyssna.

Gays som gör sig till offer

Alltså ursäkta mig.
Jag är med i en finlandssvensk HBT-grupp på FB (som heter HBT och jättemånga bokstäver som jag inte förstår vad de står för, och för säkerhets skull ett + på slutet för att verkligen inkludera ”alla”).
Men de ansvariga lägger bara upp snyftreportage om hur jäkla jobbigt det är att vara icke-hetero.

Jag kanske lever i en bubbla, men allvarligt talat: hur jäkla jobbigt kan det vara?
Hur diskriminerade är vi idag? För ett år sedan var det en romsk tonåring som plötsligt skrek ”fikus” efter mig på gatan (och modern (antar jag) reagerade inte). Före det, för drygt femton år sedan, var det nån arabisk unge som spottade på mig på tunnelbanan (och den beslöjade modern (antar jag) reagerade inte). Utöver dessa exempel inga såna här händelser sedan det tidiga 90-talet.

Detta konstanta stickande av offerkoftor är ju bara patetiskt. Det finns ingen normalbegåvad person som längre bryr sig om ifall en människa är gay (eller bokstav, bokstav, bokstav, plustecken).
Men det importerade hatet finns så klart. Det kan jag säga mycket om. Men man blir inte poppis om man tar upp det.

Skärp er.
Eller så har jag helt fel och kanske lever jag i en behaglig bubbla.

Tro

Jag vill bara säga en sak.
För mig är en persons tro en mycket privat sak, så jag talar inte gärna om detta. (Därför är jag även allergisk mot folk som går ner på knä på gator och torg och på arbetsplatser på grund av att klockan är det och det och det ”ska” bedjas – keep it private!)

Men. Min judiska tro betyder väldigt mycket för mig. Jag har tänkt extra mycket på detta på sistone, i och med att det i dagarna var fem år sedan jag officiellt konverterade efter en superlång procedur i Köpenhamn och ett ”klipp” i Göteborg (en fantastisk, helig upplevelse), samt ett dopp i en ”helig, jätteliten pool” i London, och inte minst med tanke på min älskade fars plötsliga död. (Jag ogillar även omskrivningar som ”bortgång”. Jeez. Låt oss tala klarspråk: död.)

En grej som jag gillar med judendomen är att vi koncentrerar oss på livet som är här och nu – och inte på vad som eventuellt kommer sedan (till skillnad från islam, exempelvis). Vi får väl se, liksom, så tills dess gör vi nytta här och nu.

Jag har haft en tro sedan jag var elva år (är inte från nån religiös familj), men först när judendomen kom till mig (den kom – jag letade inte) så ”mejkade” allt ”sense” i min värld.

Och så stör det mig att folk och fä har förutfattade meningar om hur en religiös person ska vara och bete sig.

Jag ville bara få detta ur mig. Av någon anledning.

Vardagen återvänder så sakteliga

Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång.
Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera.
Allt jag gör är jobbar och är hemma.
Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.

Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det.
Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop.
Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.

Mer om det nån annan gång.

Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.

En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
”Kurakeli”, som det heter på finska..

Minnesceremoni

I fredags (19 mars) hade vi en minnesceremoni för pappa. Själva begravningen äger rum så snart marken inte är så frusen som den är nu.
Detta var mitt livs jobbigaste dag. Hittills.
Sorgen jag kände i mitt hjärta, i min själ och i hela mitt väsen var overklig och ohanterbar. Men jag klarade av denna dag och denna händelse.

Det känns så absurt att plötsligt säga ”hej då, vi ses” till min pappa. Bara så där. Från en dag till en annan.

På förmiddagen skrev jag:

När jag går ut med föräldrarnas hund inser jag att pappa var en välkänd ”profil”. *Alla* (hundägare) känner igen hunden och vill prata lite. ”Är det du som är sonen?” och ”Din far var en så trevlig man” och ”Ibland sprang vi på varandra tre gånger under samma dag”.
Jag känner mig stolt över att vara min fars son och jag har väldigt stora skor att fylla.

Jag har förstått det här med generationer. Man tutar i sin avkomma en massa vett och kunskap och sedan skickar man i sin tur allt vidare till nästa generation. Nu har jag ju inga egna barn men jag får väl strö ut mina visdomsord och goda egenskaper lite till höger och till vänster. Vett och sans får ej gå till spillo!
Efter allt jag fått av min far så är det nu min tur att ”steppa upp”. Vilken stor uppgift!

Ta hand om er och ta hand om varandra.
Morgondagen kanske inte kommer.