Tänk till. Tänk om. Omvärdera.

När jag flyttade…

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så firar bloggen 15 år i år och jag ska som sagt fira det på något vis.
Jag har länge tänkt på allt som har hänt i mitt liv under de här 15 åren. Det är ta mig tusan en hel del.
När jag började blogga hade jag mer eller mindre vänsterextrema åsikter.
En gång citerade jag (vänta på det…) Malena Ernman (fatta!).
Hon är enligt mitt tycke och smak en av de vidrigaste människor jag kan tänka mig. En tvättäkta vänsterextrem gråsosse. Usch.
Men jag ska nu inte hålla på och trasha någon. Jag vill bara poängtera hur mycket vi människor kan förändras om vi tänker till, tänker om samt omvärderar.

Jo, så jag har skrivit och tyckt en hel del genom åren och jag står verkligen inte för allt som jag har sagt. Det är det som är grejen; man ska växa som människa. Men jag låter allt stå kvar – som ett levande bevis för hur man – om man törs – kan gå från A till B och kanske till och med vidare till C.

De mest skrämmande människorna är just såna som aldrig vågar utmana sig själva eller sina egna åsikter.

Av en slump noterade jag, när jag letade efter någonting på bloggen, att jag för elva år sedan citerade denna simpla men stora text ur Talmud*:

”En människa förblir vis så länge hon söker visheten; när hon tror sig ha funnit den blir hon en narr.”

Exakt så.
Så jag var trots allt vaken redan då, för elva år sedan.

*Från wikipedia: ”Talmud, (hebreiska för studiumlära) är judarnas stora efterbibliska skriftsamlingar. Storleken varierar med olika utgåvor, men en fritt tillgänglig engelsk översättning från 1918 omfattar 3 225 sidor. Här finns bland annat de skriftlärdas stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar. Samtliga auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 e.Kr.”

Snabb uppdatering

Veckorna går och allt är ganska bra. På semi-nya jobbet går det ju fint och kollegorna är faktiskt guld. I hela mitt yrkesliv har jag haft enorm tur med kollegorna. Vissa av dem som jag i väldigt många år jobbade med i Stockholm har blivit några av mina närmaste vänner (även om vi av naturliga geografiska skäl inte hörs så mycket just nu).

Det känns som att min chef är en sådan som är bra på att snappa upp vad folk är bra på, så jag har fått göra en hel del grejer som kanske egentligen inte tillhör mina arbetsuppgifter. Bara för att jag har nåt att bidra med. Det är härligt. (Det finns så många värdelösa chefer. Tro mig – jag vet.)

Om några månader fyller min blogg hela 15 år och det tänker jag uppmärksamma på något vis. Jag återkommer i ämnet – det blir kul!
Det kanske är svårt att förstå idag, men jag hade en enorm blogg när det begav sig; då när bloggarna var som störst (d.v.s. före sociala medier).

Min Pet Shop Boys-genomgång fortsätter inom kort!

Och! Jag har fortsatt kolla på årets minst sagt mediokra upplaga av Melodifestivalen och jag har rasatyoutube varje vecka.

PYÖRÄILYKYPÄRÄ

Hej.
Farbror måste ta ton igen.

Blev irriterad häromdagen då en kvinna gjorde narr av vår kines på jobbet (och detta var inte första gången).
Kinesen förstod nämligen inte ordet PYÖRÄILYKYPÄRÄ (cykelhjälm) (can you blame him?).
Så hon fnittrade och suckade och himlade med ögonen. Jag blev illa till mods.

Man måste faktiskt visa lite förståelse för att en person som bott i landet i bara ett par år inte vet vad ordet PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder.

Ni kanske tror, pga min ovänliga inställning till ”flyktingar” som är vuxna män som låtsas vara barn och som inte har flytt från något annat än ett tradigt liv, att jag på nåt sätt är emot invandring.
Då har ni ju fel som vanligt.

Jag har ingenting emot människor med en sund och mer eller mindre västerländsk attityd och livssyn, som vill komma till ett annat land och bli en del av gemenskapen. Som inte bara sitter hemma i ghettot och gnäller och kräver. Som jobbar hårt trots att vissa ibland fnissar och suckar och himlar med ögonen.

Och då får man faktiskt ha förståelse för att de kanske inte vet vad ord som PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder.

Vad jag har någonting (mycket) emot är människor som pga tradition, kultur, religion anser att jag ska dödas för att jag är fjolla. Eller som vill slå ned mig på grund av att jag bär en davidsstjärna runt halsen. Eller som tycker att kvinnan är underordnad mannen. Såna vill jag inte ha i min närhet (visst är jag tokig!). Såna mähän ska åka hem.
(Jag vill även skicka UT beslutsfattare som skapat detta kaos, där ”nyanlända” (hatar detta pursvenska modeord) prioriteras framför ursprungsbefolkningen. Som inte ser sambanden mellan bostadslöshet samt fattigpensionärer etc., och massinvandring. Ut med dem bara. Stämpla ut och dra.)

Så. Om nån, som arbetar hårt och vill bli en del av samhället, inte vet vad PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder – himla inte med ögonen, ditt jävla pucko.

Du måste inte vara extremist för att göra skillnad

Äter inte min egen hund – och därmed inte heller andra djur.

Nu ska farbror ta ton igen!
Vet ni vad? Man kan fatta små ”obetydliga” beslut i vardagen för att göra sin späda lilla röst hörd.
Som idag.
Jag är djurvän, som ni kanske har förstått. Föredrar djur framför människor. Ja, så är det.

Så när sällskapet som jag var på vift med ville gå på Sea Life (akvarium) så gjorde jag mitt val genom att vänta utanför.
Djuren har det säkert bra där inne i alla slags tänkbara fantastiska akvarium, men av etiska skäl och tack vare en smula sunt förnuft säger jag NEJ till dylikt. Jag tycker inte att djur ska hållas inspärrade. Så jag betalar helt enkelt inte inträde och sponsrar således inte denna ”kultur”.

Efteråt åt vi burgare på fantastiska Naughty BRGR (Lönnrotsgatan 13, Hfors) och jag valde en vegansk burgare, eftersom jag inte vill sponsra den bedrövliga köttINDUSTRIN.
Ja, då kan man ju hävda att jag skulle ha kunnat välja ett veganställe eftersom restaurangen ju faktiskt serverar även köttig mat, och det är här jag kommer till poängen med detta inlägg.

MAN MÅSTE INTE VARA EXTREMIST.
Man kan påverka på ett litet, privat plan.
HATAR ALL SLAGS EXTREMISM.

Varsågoda. Nu har ni lärt er det också.

Små ”obetydliga” val gör skillnad. Ingen lyssnar på en gapig extremist som skriver andra på näsan.
Var och en får göra sina egna val.

Sluta leka Gud

På väg hem från jobbet lyssnade jag på en dokumentär om bl.a. galna ko-sjukan och jag blev återigen så trött på mänskligheten.
Ni vet, människor som gör kor till kannibaler etc. Och som struntar i all etik och moral då det ska vinstmaximeras.
Det här med att människan emellanåt leker Gud är mycket beklämmande och oroande. Inte konstigt att djur, människor och miljö lider och mår dåligt när människoaset härjar och frångår allt som är NATURLIGT.
Man måste ha en smula RESPEKT för NATUREN. När Moder Jord blir förbannad så är hon inte att leka med.

Det är heller inte så konstigt att alla blir sjuka och var och varannan får cancer då vi har frångått allt som är NATURLIGT.
Maten vi äter är full av kemikalier och det är så vansinnigt äckligt, när man verkligen börjar tänka på det.
Det enda rätta vore nog att helt och hållet börja odla sin egen mat.

Så lägg av med alla konstigheter! Och sluta genmanipulera och annat ONATURLIGT trams, är ni snälla. Människan ska veta hut och sluta leka Gud och sluta bråka med Moder Jord.

Rutiner och tacksamhet

På väg till gruvan.

Veckorna går som på räls och jag älskar det. Jag trivs bäst när jag har rediga rutiner. Gör inte de flesta det?
Jag kliver upp samma tid varje morgon (Blake ligger kvar i sängen en timme efter min heliga uppståndelse), dricker mitt kaffe, kollar nyheterna och sociala medier och därefter bär det av till jobbet.

Det tar nästan en timme att ta sig från bostaden i västra Helsingfors till arbetsplatsen i nordöstra delen av staden. På pappret känns denna relativt långa tripp en smula tradig, men det är skönt att vakna till liv på spårvagnen och i metron, med för dagen väl vald musik i öronen. Det är dessutom mer eller mindre intressant att iaktta medmänniskorna omkring mig.
Jag gillar att iaktta; att notera.

På jobbet är det full rulle och eftersom jag som sagt blev erbjuden ett längre kontrakt än tänkt – med mer ansvar etc. – så tar jag jobbet (om möjligt) på ännu större allvar och vill göra mitt yttersta för att prestera.
När man är en analyserande person så är det ibland skönt att ta på sig arbetsklädseln och bara arbeta. Bara utföra. Inte tänka och analysera.

Ett par dagar har jag träff med ett par vänner. Träffar respektive vän olika dagar och även de känns som trygga inslag av de där rutinerna som jag nämnde och som jag trivs med.
Jag är välsignad med bra människor i min närmaste omgivning.
Tack för det.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Och är tacksam för det. 1000 tack. Tack så jävla mycket.

Retro: Pet Shop Boys – Nightlife

Jag har blandade känslor för albumet Nightlife från 1999. Delvis beror det på personliga minnen (som ju spelar in i våra musikminnen, vilket jag nämnde i förra inlägget), men mest beror det nog ändå på att helheten på något vis inte riktigt håller ihop. Några låtar hade man gärna fått byta ut eller helt sonika plocka bort.

  1. For Your Own Good 3/5
    Klubbigt och gott. Man märker omedelbart att man inte längre lyssnar på förra albumet Bilingual.
  2. Closer to Heaven 3/5
    Jag gillar verserna riktigt mycket, men refrängen ger jag inte mycket för.
  3. I Don’t Know What You Want But I Can’t Give It Any More 5/5
    Förstasingeln med den fantastiska titeln. Jag förstår dock ej varför den heter ”any more” och inte ”anymore”. Det är sånt som jag hakar upp mig på.
  4. Happiness Is an Option 2/5
    Pratsång och lite Army of Lovers-aktigt wailande av någon kvinnlig vokalist i kulisserna. Jag blir ledsen när jag hör denna (ironiskt nog).
  5. You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk 5/5
    Ännu en fantastisk titel. Samt fantastisk text (alla kan vi relatera), melodi och produktion. Fullträff.
  6. Vampires 2/5
    Jag blir ledsen även av denna låt och den hör inte hemma på detta album.
  7. Radiophonic 3/5
    Tyckte att denna var ”tuff” när den kom och jag ville nog gilla låten mer än vad jag gjorde.
  8. The Only One 2/5
    En tråkig, harmlös parentes med en b-sidas kvalitéer.
  9. Boy Strange 2/5
    Samma som föregående. Boy Strange blir fin när gitarrerna kommer in, men resten är en gäspning. Trots den fina texten (som jag känner igen mitt unga jag i).
  10. In Denial (med Kylie) 5/5
    Jag älskar In Denial. Och det är inte (bara) för att det är PSB OCH Kylie. Hela låten är bra. Melodin. Den fiffiga texten. Produktionen. Allt! Men ja, det går en rysning genom kroppen när fantastiska Kylie tar ton.
  11. New York City Boy 3/5
    Jag har alltid velat älska New York City Boy men jag gör inte det. Den är bara ”helt okej liksom”. Känns den konstruerad kanske? Oäkta?
  12. Footsteps 1/5
    En ballad som jag aldrig har förstått mig på och som jag aldrig lyssnar på.

BETYG: PET SHOP BOYS – NIGHTLIFE: 3,0

Retro: Pet Shop Boys – Bilingual

Du vet kanske hur du kopplar ihop viss musik med en särskild epok i ditt liv. Bilingual från 1996 är just ett sådant där album som ligger mig extra varmt om hjärtat på grund av var jag befann mig i livet när alstret i fråga släpptes.
Jag bodde i min allra första egna lägenhet i en förfärlig stockholmsförort. Jag vantrivdes rent geografiskt men annars var livet fint och väldigt… ehm… ungdomligt med hårt klubbande och allt som hör livet till när du är tjugo.
(Tack och lov är jag inte där längre, vare sig geografiskt eller åldersmässigt.)
Att albumet heter Bilingual märker vi av i låtarna då det sjungs inte bara på engelska, utan även på spanska och portugisiska.

  1. Discoteca 4/5
    Ett annorlunda beat för att vara PSB. Ett desperat marscherande på jakt efter ett diskotek (kärleken och meningen med livet).
  2. Single 4/5
    Låten släpptes som singel och fick då heta Single-Bilingual eftersom någon annan orkester hade en hit just då, vid namn Single. Här sitter Discoteca och Single ihop; marscherandet fortsätter.
  3. Metamorphosis 3/5
    Bra electropop. Neil pratsjunger.
  4. Electricity 4/5
    Tempot skruvas ner lite grann men den elektroniska ljudmattan kvarstår. Ett underskattat stycke popmusik. Fiffiga samplingar från någon film.
  5. Se a vida é (That’s the Way Life Is) 4/5
    Feelgood-pop. Lycka, sol, glass och tajta badbyxor.
  6. It Always Comes as a Surprise 5/5
    Klassisk melankolisk PSB-ballad. Bortglömd och underskattad.
  7. A Red Letter Day 4/5
    Och här har vi en klassisk PSB-upptempolåt. Något daterad produktion idag och på gränsen till för hurtig.
  8. Up Against It 3/5
    Väldigt fin melodi. Väldigt PSB. Även denna bortglömd och underskattad.
  9. The Survivors 4/5
    Samma som föregående men snäppet bättre. Denna hade platsat finfint på Very; lite Liberation över det hela.
  10. Before 5/5
    Albumets bästa låt. Being Boring-doftande Before tröttnar man nog aldrig på. Elegant!
  11. To Step Aside 3/5
    Nittiotalsproduktion och ganska typisk PSB-upptempo.
  12. Saturday Night Forever 2/5
    Jag har alltid velat gilla avslutande popdängan mer än jag gör. Låter som en b-sida.

BETYG: PET SHOP BOYS – BILINGUAL: 3,75

Retro: Pet Shop Boys – Very

Jag minns så väl när jag köpte CD:n den där dagen hösten 1993. Aj, vad jag älskade Very. Från början till slut (minus det dolda struntspåret som spelas upp två minuter efter Go West).
Detta är något av mitt komma-ut-album. Även om jag aldrig har kommit ut – eftersom jag inte har haft någonting att komma ut ur.

Ja, jag köpte CD:n med Det Där omslaget. Helt fantastiskt! Hela konceptet och hela Very-eran var på alla vis en fullträff.

  1. Can You Forgive Her? 5/5
    Albumets första singel med en väldigt 90-talig musikvideo innehållande de ikoniska strutarna.
  2. I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing 5/5
    Har ända sedan det begav sig varit en av mina absoluta PSB-favoriter. Singelversionen är några snäpp bättre och videon är ju bara för festlig! Då, som tonåring, blev jag förtjust i textraden: ”If people say I’m crazy, I tell them that it’s true”.
  3. Liberation 5/5
    Denna fantastiska smålugna låt var ingen favorit då, men är det desto mer idag. Texten är fin och produktionen/arrangemanget är på något vis fyndigt. Melodin är ju bara för vacker!
  4. A Different Point of View 4/5
    När jag idag har lite mer kött på benen, så att säga; några förhållanden och ett kraschat äktenskap, så har jag lättare att ta texten till mig.
  5. Dreaming of the Queen 5/5
    Bitterljuv ballad om både de kungliga och om Aids.
  6. Yesterday, When I Was Mad 4/5
    Denna hysteriska dänga var en favorit då, men den håller inte hela vägen idag. Som tonåring tyckte jag särskilt mycket om texten. Lite för intensiv för en medelålders farbror.
  7. The Theatre 4/5
    Den här teatrala låten passar dock en farbror bättre än vad den passade mig som tonårig spjuver.
  8. One and One Make Five 4/5
    Jag inser att vissa av låtarna på Very inte har åldrats särskilt bra. Eller snarare: produktionerna känns daterade. Därför blir det fyror i betyg för sådana som förr om åren kammade hem fullpott.
  9. To Speak Is a Sin 5/5
    Balladerna däremot – de höll då och de håller än idag. Denna är superfin på alla vis.
  10. Young Offender 4/5
    Denna låt, med en massa tv-spelsljud, hade jag nästan glömt. Svängig. Fin melodi. Men daterad (tack vare nittiotalsblippandet).
  11. One in a Million 3/5
    Tydligen ville PSB att Take That skulle göra denna låt men så blev det alltså inte och istället hamnade denna poppiga popdänga på Very. Ingen höjdare. Men good enough.
  12. Go West 5/5
    När PSB då och då väljer att tolka en gammal låt så gör de det med besked och stor eftertanke. Resultatet blir därför alltid alldeles suveränt!

BETYG: PET SHOP BOYS – VERY: 4,416

UMK 2020 – Finlands uttagning till ESC

Nu när Melodifestivalen drar igång igen – och var och varannan av er som vanligt ska tönta er genom att göra ett så jä*la stort nummer av hur lite ni kollar på programmet – så kan jag berätta lite kort om hur årets finländska uttagning till ESC går till. Denna procedur ser olika ut från år till år, och i år har 6 bitar valts ut, som släpptes under den gångna veckan. De kommer att tävla i UMK (Uuden musiikin kilpailu = Tävlingen för ny musik) i Tammerfors den 7:e mars.

Min favorit framförs av en jänta vid namn Erika Vikman. Hon sjunger (i årets enda icke-engelskspråkiga bidrag) om att det inte går att bli en fin finsk flicka med ”benen i kors” om man har ”levt som Cicciolina” (den legendariska italienska porraktrisen och politikern, ni vet). Låten heter just ”Cicciolina” och den kan du höra här.
Låten toppar för övrigt iTunes-listan här i Finland just nu.

Jag tror dock att finlandssvenska Tika vinner med sin powerballad I Let My Heart Break. Det har jag ingenting emot.

Tävlar gör också Aksel med Looking Back. Ganska intetsägande, om du frågar mig. Och det gör du ju.

Tonårspartaj bjuder F3M på i låten Bananas. Men de ser inte ut att kunna partaja till det. Ingenting är bananas här inte. Slappna av, brudar! Modern – pubertal – pop. Helt ok.

Sansa bjuder på riktigt skön electropop i låten Lover View.

Avslutningsvis en dänga som doftar lite Eurovision. Catharina Zühlke och Eternity.