#kulikarantän

Ja, det har varit en ganska ensam och tradig vecka.
För en vecka sedan stängde alltså min arbetsplats och jag har nu varit hemma i självvald karantän.
Jag har ont i halsen och det ”bränner” i näsan och svalget och jag har lite andningsbesvär. Nu vet jag ju inte vad jag inbillar mig och vad som är sant.
Men. Det känns i luftvägarna så där som det kan göra när man har stekt chili och den där ångan sätter sig i halsen.

Men feber har jag inte och jag skulle inte kategorisera mig själv som sjuk. Men jag håller mig hemma.

Det känns lite konstigt eftersom jag inte kan ”göra” någonting.
Alltså, jag blev ju av med jobbet p.g.a. corona, men jag kan ju inte söka nåt nytt jobb. Jag kan ju ingenting göra; bara isolera mig. Det är en ny upplevelse.

Men jag lagade indiskt och det blev en video på ”göteborgska”:

Stanna The F**k Hemma!

Kom att tänka på en person: min S.I.P. (Secret Israeli Person) som jag dejtade för några år sedan. (Gamla följare kanske minns vår heta romans.)
Han tillhör en riskgrupp då han är skadad invärtes efter att ha blivit förgiftad av ([svenska] Socialdemokraternas bästisar) Hamas.
Hade inte hört av honom på ett tag. Vi sågs senast när han som hastigast besökte Finland i höstas, så jag hörde nu av mig för att fråga hur han mår.

Han mår okej men om han smittas så är det med stor sannolikhet tack och hej. Och han är alltså en ung och spänstig och annars frisk man. (Det är ”bara” det att de förfärliga Socialdemokraternas kompisar, med hjälp av vidriga ”bistånd”, har förstört vissa av hans inre organ.) (Han svimmade på vår första date i Budapest, och det berodde ej på min extrema skönhet, tro det eller ej.)

Så allt vi kan göra är att STANNA the f*ck HEMMA, så att vi inte sprider smittan vidare, så att vården inte blir överbelastad, så att de som behöver vård FÅR vård.
Skärp er nu.

Gäller även alla äldre (och som ni vet så står jag alltid på de äldres sida). Men nu får även ni skärpa er. Ser er vagga runt på gator och torg, UTAN egentlig anledning. STANNA HEMMA!

Upplevelser i coronatider

Igår återvände jag alltså till jobbet efter en två veckor lång paus. Detta noterade jag:

✔️I rulltrappan på väg ner till metron stod en äldre man framför mig. Han höll handen på räcket och kliade sig därefter i ögat.
✔️Jag handlade lunch på Lidl där en kvinna nös på fruktavdelningen. Rakt ut i luften. Hon liksom böjde på knäna och tog sats så att nysningen verkligen fick fin fart.
✔️Jag stod på gatan och rökte och en okänd man frågade om han kunde få min cigg. ”Det kanske inte är någon bra idé med tanke på corona..” började jag och mannen avbröt mig: ”Jag vill dö tillsammans med dig.” Det hade kunnat låta romantiskt på ett desperat vis, men i sammanhanget lät det bara makabert.
✔️På jobbet i köpcentret nyser, hostar och snörvlar folk. De snorar ner sina händer och pillar sedan på butikens varor.
✔️En dam kom fram till kassan för att betala och hon hade sin sedel i munnen, mellan tänderna, och sträckte den sedan mot mig.

Trevlig resa. Vila i frid o.s.v.

Ut på stan i coronatider?

Kim & Blake denna morgon.

I morgon ska jag börja jobba igen efter min två veckor långa paus.

Jag har inte fått nån ny info från arbetsgivaren så jag måste ju infinna mig. Det känns dock konstigt och onödigt att jag i dessa tider ska skumpa runt på spårvagn, metro, buss i sammanlagt två timmar per dag. För vad? För att sälja böcker och krimskrams som man faktiskt inte vill, men trots allt faktiskt rent fysiskt kan, leva utan.

Men jag måste ju ta mig dit. Mitt nya kontrakt träder i kraft just i morgon och jag vill inte bli arbetslös igen. Att plötsligt stå utan jobb efter ett helt (halvt?) arbetsliv var lätt det värsta jag har varit med om.

Vet ni hur det känns att som en rask person som alltid har arbetat hårt plötsligt bli sedd som en slashas som lever som en parasit? Inte bra för självkänslan, kan jag meddela.

Jaja. Jag tar mig till Gårdsbacka i morgon och inväntar vidare instruktioner. Bussarna och spårvagnarna ekar tomma, har jag noterat i förbifarten, så kanske måste jag inte träffa en enda människa.
❗️Men sedan väller en massa pensionärer och knarkare in i butiken ändå! Ja, ni hör ju hur ohållbar denna situation är❗️

Mer eller mindre isolerad

I onsdags morse fick jag ett SMS där det stod att resten av veckans inplanerade göromål bryskt ställts in.
Så vad har jag och Blake hittat på sedan dess då? Vi har varit hemma.
Har man hund så måste man ju gå ut några gånger per dag men utöver våra promenader I DET EXTREMT VACKRA VÅRVÄDRET så har vi bara ugglat i bostaden.
Jag har passat på att städa och sortera och läsa och spela en massa pop. Nyhetssändningar och poddar har rullat i bakgrunden mest hela tiden; det är dramatiska tider vi nu lever i.

Jag blir en smula provocerad av alla gamlingar som vaggar runt på gatorna. STANNA HEMMA. Ta denna smitta på allvar!

I övermorgon ska jag börja arbeta igen och det känns minst sagt onödigt att jag ska skumpa runt i kollektivtrafiken i två timmar per dag mitt i detta smittokaos. Får väl se hur länge arbetsplatsen håller öppet innan dörren bommas igen.

Jag har tänkt på det här med handhygienen…
Jag slår in portkoden.
Öppnar dörren.
Öppnar nästa dörr.
Trycker ner hissen.
Öppnar hissdörren.
Trycker på våningsknappen.
Skjuter upp hissdörren.
Plockar fram mina nycklar.
Låser upp. Vrider på handtaget.
Drar igen dörren. Plus mellandörren.
Tar av mig jackan med mina virusindränkta händer.
Tar av Blakes koppel.
Tar av mig mössan och skorna.
Öppnar badrumsdörren. Slår på kranen. Tvättar händerna och torkar dem.
Alkogel på händerna.
Men nu har jag ju kvar en massa virus på till exempel byxorna.
Slutsats: det går ta mig tusan inte att undvika corona.

Vem är Melanie C?

Mitt i detta eländiga coronakaos har en av mina favoriter släppt en ny singel och dessutom är videon riktigt sevärd.
Här är Melanie C:s ”Who I Am”.

I was building my armour so I could fit in
To avoid any drama I would shut my mouth I hid
I was lost in the ruins of who I thought I should be
I forgot I was human I must set my body fre
e

They don’t recognise when I’m being honest

Because I wasn’t before
No they may not like it but I’m not sorry


That’s who I am
No I’ve got nothing left to hide, hide
I’m comfortable with what’s inside, side (That’s who I am)
You think you’ve known me all this time, time
But the real me is mine, mine. (That’s who I am)
That’s who I am


When I look in the mirror I finally like what I see
There’s been so many changes I accept they’re a part of me


They don’t recognise when I’m being honest
Because I wasn’t before
No they may not like it but I’m not sorry

That’s who I am
No I’ve got nothing left to hide, hide
I’m comfortable with what’s inside, side (That’s who I am)
You think you’ve known me all this time, time
But the real me is mine, mine. (That’s who I am)
That’s who I am
That’s who I am


That’s who I am
No I’ve got nothing left to hide, hide
I’m comfortable with what’s inside, side (That’s who I am)
You think you’ve known me all this time, time
But the real me is mine, mine. (That’s who I am)


I’m ready to drop my armour 

It will make me stronger
Drop my armour

That’s who I am 
I’m ready to drop my armour 
It will make me stronger
Drop my armour 
That’s who I am

Lili & Sussie: Let Us Dance! A Remix Retrospective

Nu när vi har lite tråkigt och inte får umgås så kanske jag ska passa på att skriva några rader om gamla LP-skivor. Varför inte, liksom!?

Året var 1989 och Lili & Sussie (Sussie med två S på den tiden) hade tidigare under året varit med i Melodifestivalen med den dansanta, härliga biten ”Okey, Okey!”.

Under sommarlovet mellan årskurs åtta och nio gick jag en två veckors (vill jag minnas) kurs på sjukhuset (som jag föddes på) i min barndomsstad Borås. Kursen hette ”Killar i vården” och var ett försök att få fler gossar/pojkar/män att söka sig till vårdyrken.
Vi fick en liten, liten lön för den där kursen och när jag gick hem efter den där sista kursdagen så spenderade jag mina nyintjänade pengar på bl.a. ett set sängkläder med Madonnas tryne på samt LP:n ”Let Us Dance – A Remix Retrospective”.

Lili & Sussie kändes tuffa och moderna på omslaget och jag gillade verkligen de där remixarna som konstant gavs ut på åttiotalet. Ni vet, då när en remix ofta var en ”extended version” eller en piffigare singelversion av ett albumspår. En remix var inte – som numera – en oigenkännlig dunka-dunka-version av en låt. (Det mesta var bättre förr.)

  1. Let Us Dance Just A Little Bit More
    Skivans enda nya låt visade en ”seriösare” sida av systrarna Päivärinta. Jag minns att jag läste i någon recension att Let Us Dance… doftade lite ABBA. Ja. Kanske det.
  2. Oh Mama (Euro Mix)
    Superhitten Oh Mama är ju en smula sönderspelad och den här remixen är väl inte särskilt spännande heller. Lite förlängd och så där. Det är lite ”mphh” i den, visst, men inget vi vill spela idag.
  3. Om Du Kan (Ny Version)
    Denna låt från 1985 hade jag inte hört förrän den i ny version hamnade på detta album. Toppenbra!
  4. Girl With A Broken Heart (Action Avenue Mix)
    En rätt tjatig remix av en rätt tjatig låt som jag dock gillade skarpt när den kom.
  5. Okey Okey (Club Mix)
    Låten från Melodifestivalen i en härlig remix som känns väldigt, väldigt 1989. Härlig!
  6. Sommar Inatt (Ny Version)
    Ännu en låt från 1985 som jag inte hade hört tidigare. Mycket bra.
  7. We Were Only Dancing (Kiss And Dance Mix)
    Vilket åttiotalsnamn på en remix va’? En helt trevlig mix av denna superdänga.
  8. Sending Out A Message (Kissing The Alien Mix)
    Även denna är lite tjatig och låten är en smula… gapig? Men jo, de ”skickar ju ut ett meddelande” också.
  9. Bara Du Och Jag (Ny Version)
    Det är svårt att slå originalversionen men Bara du och jag är ju alltid toppenfin. Vilka minnen!
  10. Robert And Marie (Returned To Sender Mix)
    Samma som ovan. En så fin och sentimental ballad.

Det blir inget Eurovision i år

Det dök alldeles nyss upp ett meddelande på eurovision.tv.
Det blir inget Eurovision Song Contest i år. Ingen är väl särskilt förvånad men för oss fans är detta en mycket sorglig ”nyhet”.
Och vips så läser jag som vanligt en massa inlägg på sociala medier, som får mig att vilja vomera.

Till er som nu jublar över att ”slippa Eurovision” i år har jag bara en sak att säga: jag kan svära på min heliga kropp att ni inte hörde ETT ENDA ESC-fan jubla över att fotbolls-EM ställdes in.
Det är det som är skillnaden mellan civiliserade människor och andra: vi sporthatande ESC-fantaster undviker helt enkelt sportevenemang och annat trams, och gör inget större nummer av det.
Ni, däremot, gör stup-i-den-jävla-kvarten ett halabaloo av hur lite ni tittar på Eurovision.
Löjliga är vad ni är.
Och en smula primitiva.

Jag har den senaste veckan lyssnat in mig på årets bidrag och min vinnare kommer från Israel. Jistanes, vilket sväng!

Konstigheter i coronatider

  1. Igår såg jag Expressens livesändning där Trump talade. Han tackade snabbmatskedjorna för gott samarbete och sa nåt i stil med ”McDonalds [bla bla nånting] and Burger King. Fantastic companies. Fantastic workers.” (Ja, ni vet ju hur han låter.)
    Sedan när detta klipp spelades upp igen så hade de (Expressen?) klippt bort en massa, bl.a. omnämnandet av McDonalds och det verkade nu som att Trump tackade enbart Burger King.
    DET VAR VÄL KONSTIGT?
  2. Jag lyssnade på en podd (minns ej vilken eftersom jag lyssnar på så många) där de samtalade med en kis som jobbar på 11313, dit coronafrågare ringer.
    Reportern frågade hur länge kisen jobbat där. ”Jag började igår”, svarade han och berättade också att ”före igår visste jag egentligen ingenting om corona” samt att alla råd de ger folk plockar de från olika webbsajter. Alltså sånt som vi alla kan googla fram. 🙄
    Men tydligen är det psykologiskt, så där att den orolige vill höra en annan människa säga ”det är ingen fara” eller ”ja, stanna hemma från jobbet” osv.
    Men tossigt ändå. ”Jag började igår.” 🤷🏻‍♂️
    Tänk på det. Det är nog så att just nu är det det sunda förnuftet vi ska rådfråga, istället för grabbar som inte vet mer än vi andra, som ”bara” är läskunniga och vet hur google fungerar. 😮

Stanna upp i coronatider

I dessa dramatiska tider kan det vara läge att stanna upp och köra lite ”soulsearching”, som man säger på utrikiska. Vad är det som är viktigt i livet? Egentligen? (Spoiler. Rätt svar: våra relationer till andra människor. Och djur.)
Efter denna kris kanske de överlevande kommer ut starkare i sinnet och klarare i knoppen.
(Jag griper efter halmstrån här.)

Detta insåg ju jag när jag i höstas satt vid min älskade väninna Seijas dödsbädd. Har nämnt det tidigare men det blev så tydligt att allt krimskrams bara var onödigt blafs. Vi har bara varandra, för f@n!

Tänkte på detta under helgen då jag insåg att det var dags att kassera gosedjuret (eller -gubben) som Blake en gång fick av Seija. Huvudet hängde, den var sönderknu**ad och smutsig och golvet var ständigt täckt med dess ulliga ”inälvor”. Ville av sentimentala skäl inte kasta denna gosegubbe men insåg att det ju bara handlade om just.. ett gosedjur. Minnet av den där soliga dagen då Seija gav den till Blake kommer att leva kvar.

Ha en bra dag.