Mina tankar om Israels ”Hurricane”

Foto: Kan

I söndags släpptes äntligen Israels bidrag i Eurovision Song Contest 2024. Jag kollade live på israeliska tv-kanalen Kan 11, där det var en redig show och festlig, men även allvarlig, stämning.

Eden Golan vann tävlingen HaKokhav HaBa (”nästa stjärna”) tidigare i år och flera låtar ”tävlade” senare inbördes om att bli årets ESC-låt. Första versionen av ”Hurricane” hette ”October Rain”, men den accepterades inte av EBU (European Broadcasting Union) då texten var ”för politisk”.
Detta förstår jag inte då den nya texten är väldigt lik den tidigare (minst sagt).


Låten handlar naturligtvis om händelserna den sjunde oktober 2023, men officiellt handlar den nu om en tös med kärleksproblem.

Jag älskar ”Hurricane”.

Detta beror inte på att jag är Nordens största Israelvän, utan helt enkelt på grund av att jag älskar låten och texten och Edens röst och musikvideon och jag älskar helt enkelt ALLT med denna underbara låt.

Känslan i Edens röst. Wow. Hon är bara 20 år ung men är en fantastisk vokalist.

Skärmdump: youtube

Finalen 2024

Ja, hörni. Vad har vi att säga om finalen?
Inledningen där deltagarna sjöng ”Tattoo” var fin. Likaså pausnumret ”Björnzone”. En fullträff, skulle jag säga. Carina Berg var strålande vacker i ny frisyr. En mycket träffsäker programledare.

Vi visste ju att de norska pojkarna skulle vinna och att Medina skulle hamna högt. Att det gick så pass bra för Cazzi Opeia överraskade mig en smula. (Hon var fantastisk!)

Här är mina kommentarer (live) från igår kväll:

  1. Maria Sur. Tänk att hon talar bättre svenska än såna som bott i Sverige i 30 år. Okej låt men jag går inte igång.
  2. Jay Smith. Säger mig som sagt ingenting. Pretentiös snubbe som vill verka ”seriös”. Han lurar inte mig. Ingen – INGEN – kommer att komma ihåg denna nästa vecka.
  3. Lisa Ajax. Riktigt sömnpiller. Och varför är det så viktigt att hela tiden påpeka att hon befruktats? Lycklig tjej som uppenbarligen får ligga, till skillnad från oss andra bittra jävlar.
  4. Smash Into Pieces. Jag hatar inte denna, men den är ingenting för mig. Låter som valfritt bidrag från Finland 2006 och framåt.
  5. Cazzi Opeia. Jag blir så glad. Kanske min personliga vinnare ändå. Älskar ALLT. SÅ jag!
  6. Annika Wickihalder. Riktigt bra låt och sångröst och närvaro, men nu räcker det med detta självömkande.
  7. Marcus & Martinus. Jag gillar bara synthljuden. Låten är väldigt ”forgettable”.
  8. Dotter. Den här gillar jag. Den går in i hjärtat. Melankolist-finne som jag innerst inne är. Men byt gärna kläder.
  9. Medina. HELT FANTASTISK!
  10. Liamoo. Ett sånt sömnpiller. Jag har ingenting fint att säga om detta. Ingenting annat heller. Oförargligt. Tradigt. *gäsp*
  11. Jacqline. Bra låt. Riktigt bra till och med. Bra nummer. Jobbiga jättetrosor. För porrigt för min smak. (Är gammal och gaggig.)
  12. Danny. Jag gillar verkligen inte denna. Danny har varit så bra tidigare år. Refrängen irriterar mig av någon anledning.

Min lista publicerade jag igår.

Skärmdump: Svt

Melodifestivalen 2024

Då är det finaldag och jag är allt annat än imponerad. Aldrig tidigare har jag lyckats rangordna melodierna* så här snabbt.

1-5 är bra. (1 & 2 gör mig GLAD och det är inte det lättaste att åstadkomma i dessa tider.)
6 är okej.
7 & 8 är knappt okej och så förutsägbara och tradiga.
9-12 är skräp.

*Tänk så underbart det var när vi använde detta ord. Ja ja, jag är gammal och gaggig men allt var ju bättre förr. Inte minst språkbruket och melodierna.

Vi hörs i morgon!

Ni kvinnor…

På kvinnodagen ber jag alla damer att sluta mobba andra damer. Ni är verkligen världsbäst på det. (Sedan jollrar ni om ”systerskap”.)

Jag ber kvinnor att sluta smöra för kvinnohatiska terrorister, som de skäggiga fula gubbarna i Hamas. (Hur bänga i bollen kan ni vara?)

Jag örfilar (ej bokstavligt) kvinnor som gapar om att man ska ”tro på alla kvinnor” men sedan väljer att inte tro på att dessa ’palestinska’ as våldtog (och mycket annat) – och just i detta nu förmodligen våldtar – israeliska (och andra) kvinnor i de av våra biståndspengar byggda helvetestunnlarna under Gaza.

Jag ber alla mödrar att sluta tvinga sina döttrar att gifta sig med lastgamla, loppiga farbröder.

Samt att sluta kräva att döttrarna ska bära människofientliga tygstycken. Att se insvepta töser runt 3-4-5 år är helt, helt, helt sinnessjukt.

Och låt oss inte gå in på det här med mödrar som skickar sina döttrar till nån galen kvinna i en hydda där galningen skär sönder tösens underliv (som sedan sprättas upp när mannen ska ha ”sitt”).

Det var inte meningen att skapa ”dålig stämning”, men man kan inte bara hålla på och fira en massa trams utan att faktiskt ta upp vissa viktiga aspekter.

close up shot of a mirror
Photo by Polina Kovaleva on Pexels.com

Jag är ett fetto

Äntligen ett feberfritt dygn bakom mig. Jistanes, vilken förkylning som slog till. Minns inte när jag senast hade feber och jag kom inte ihåg hur utmattad och utslagen man kunde känna sig. Dessutom hostan från helskotta och varje hostning har gjort ont i operationsärren. AJ. Men äntligen bättre.

Men det var inte det jag skulle berätta om denna morgon…

Jag har aldrig varit så här fet! Ett riktigt fetto! ”Rultan” är historia och istället är det ”Fettot” som klampat/vaggat in på scen.
Usch!
Inte konstigt dock, med tanke på att jag inte kunnat röra mig ordentligt på drygt två år. Först på grund av smärtorna och sedan december har jag varit mer eller mindre invalidiserad medan kroppen läkt efter Den Omtalade Operationen.

Jag har ju aldrig varit nån sportig person men jag har alltid promenerat väldigt mycket men nu har jag ju inte kunnat göra ens det. (Min hund har också lagt på sig. Och det är mitt fel!)

Jag började inse detta när jag letade fram en vårig jacka som jag ärvt efter min far och jag kunde med nöd och näppe knäppa den. Och då var min far inte ens fet! Ja, lite rund om magen som de flesta 70-åringar, men inte på något vis FET. Men nu är jag det.

Det är ta mig tusan inte festligt alls att bli andfådd när man tar trapporna till tredje våningen. Under en väldigt lång tid kunde jag p.g.a. ryggen inte gå i trappor men nu kan jag äntligen det igen.
Sedan ställde jag mig på vågen och jag såg siffror som jag inte ens kunde relatera till.
Så nu måste jag ta tag i det här. Efter en morgonsmoothie ska Blake och jag ut på en riktigt lång runda, för första gången på länge.

Jag kan INTE vara medelålders, singel OCH fet!
(Tänkte att om jag skriver om detta så kan – och måste – jag göra något åt saken.)

*reser mig upp och vaggar iväg med allt mitt fläsk*