Jag är ju verkligen ingen sportfåne, utan snarare motsatsen. Det vet väl de flesta som någon gång har läst denna blogg.
Nu börjar det dock gå upp ett ljus. Mina flöden på sociala medier svämmar över av de pågående olympiska spelen men inläggen handlar mest om sex. Närmare bestämt om lemmar som river ribbor, välfyllda badbyxor, testosteron eller ej, halvnakna kvinnostjärtar som spelar volleyboll mot insvepta damrumpor. Och så vidare.
Det var ju lite det som jag såg under den där fotbollsfinalen (VM eller EM, eller vad det var) – som jag chockerande nog tittade på alldeles nyligen. Bara en massa brunstiga, vältränade unga män som rände runt i slinkiga shorts och pussade och kramade varandra.
Är ni verkligen intresserade av sport och idrott? Eller är ni kanske bara sexuellt frustrerade?
Ibland är det lite härligt att bara ge upp och acceptera faktum. Man kan inte vara bäst på allting, o.s.v. Jag är värdelös på matematik. Under hela min skolgång gick jag i så kallad ”hjälpmatte”. Jag kan fortfarande inte multiplikationstabellen (och vad skulle jag ha för nytta av den?) och jag räknar på fingrarna.
Även om jag skulle vilja bli bra på matematik så skulle jag inte kunna bli det. Det finns helt enkelt inte i mig. Däremot finns det andra ämnen eller saker som jag eventuellt skulle kunna klara av – eller till och med vara riktigt bra på – som exempelvis att köra bil. Jag har inte körkort och jag avskyr bilar (till och med lukten inuti dem) och ibland tänker jag att jag skulle vara en trafikfara bakom ratten. Jag är dock inte så säker på det. Kanske skulle jag vara en suverän bilförare. Har man inte intresset så kanske man ändå skulle kunna, om man ville. Annat är det med – i mitt fall – matematik.
På senare år har jag dessutom tänkt på detta med dyskalkyli. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.”) Jag har insett att jag blandar ihop siffror. Ett konkret exempel (av många): Jag har haft en läkartid (ex.) klockan 15:10 och jag har varit på plats 10:15 (så, i god tid ändå, tack och lov…).
Under skolgången var jag bra i ett fåtal ämnen: svenska, engelska, tyska, bild (som säkert kallas nåt helt annat idag), hemkunskap samt musik. (Inte så chockerande om du känner mig.) I idrott fick jag en etta (av fem, på min tid) i betyget. (Inte så chockerande om du känner mig…)
Det galna är att jag fick en hel trea i matematik i mitt slutbetyg från grundskolan. Jag förtjänade knappt en etta.
Jag måste berätta en rolig sak som handlar om språk (ett av mina favoritämnen).
Min FFF (Fantastiska Finskspråkiga så kallade Fruga), som faktiskt egentligen är till hälften svenskspråkig men som dessvärre, likt så många andra, har börjat tappa minoritetsspråket (men hon talar mycket god svenska och förstår alltid vad jag säger när mitt finska ordförråd inte räcker till). *Puh*. Det blev ett onödigt långt intro.
I alla fall. Hon berättade just att i natt drömde hon att hon tillsammans med min hund Blake blev jagad av lejon och ”frugan” sa på finska: ”Gå och göm dig i huset” men så insåg hon att Blake ju är svenskspråkig så då hojtade hon samma sak på svenska.
”Jag trodde aldrig att det svenska språket skulle rädda livet på mig och Blake.” *puh*
Vad lär vi oss av detta? Lär er så många språk som möjligt!
(Detta är ett… intimt… inlägg. Läs inte om du är känslig.)
Okej. Here we go again. Jag vill verkligen inte ta upp detta, men ni känner mig så pass väl vid det här laget… Jag kan inte få ro förrän jag har vomerat ur mig allting.
Jag vet inte hur jag ska kunna hålla detta inlägg ”rumsrent” men jag ska verkligen försöka.
(Väldigt lång paus. Jag försöker verkligen välja mina ord.)
Det pågår ju en transhysteri som, sanna mina ord, kommer att leda till så många stämningar och så många självmord och så mycket elände för människor. Det är dock inte det detta inlägg handlar om, så strunta i det.
Men. Nu framgår det också att…
Innan jag fortsätter, en brasklapp: jag känner två (riktiga) transsexuella personer och de är underbara och de tycker som jag, så detta inlägg riktar sig inte mot sådana människor. Sådana som på riktigt lider av könsdysfori.
Men… Senaste ”trenden” låter som så att om du inte vill dejta/vara intim med en transperson så är du ”transfobisk” och ”en vidrig människa” och ”trångsynt” och ”hatisk” och ”diskriminerande” och allt det där. Ni vet, ord som inte längre betyder någonting.
Jag blev uppmärksam på detta då en (normalbegåvad dansk) transman och en (dito) amerikansk bög tog upp detta. Jag finns på alla dejtingappar som finns (tror jag, men jag är aldrig inne på dem då där ingenting av värde finns att finna), men nu har inställningarna på dessa appar ändrats så att jag, som en gravt HOMOSEXUELL man, inte längre kan söka endast efter män som… är män. Så att säga.
Om jag inte är villig att dejta en biologisk kvinna som presenterar sig som man så är jag en sopa.
Och dessa människor som tycker så här finns överallt på det berömda nätet. Jag såg nyss (och detta var inte första gången – de ÄR så här extrema) en biologisk man med ful peruk och skäggstubb, som presenterade sig som kvinna, som ville träffa lesbiska kvinnor, och om de inte ville träffas så var de ”transfober”.
(Jistanes vad denna ändelse missbrukas. Transfob. Islamofob. Homofob. Ja, jag är till och med mot ordet ”homofob”.)
Alltså, du som lesbisk kvinna måste vara öppen för att träffa en person med en redig batong i trosorna. Annars är du OND.
Dessa transhysteriska personer säger också saker som: ”vi är inte bara våra organ”.
(Paus igen… Måste samla mig emellanåt då jag vill uttrycka mig någorlunda korrekt.)
Nej. Du är inte bara dina organ.
Men. (Håll för öronen nu. Eller sluta läsa, menar jag.)
Nu är det så att jag är HOMOSEXUELL. Jag gillar män. Rediga karlar. Tänk: skogshuggartypen. Hår på rattarna och lite svettstank under armarna. Om jag går på date med en biologisk kvinna som låtsas vara man och vi ska vara intima och jag vispar runt i brallorna och inte finner vad jag förväntar mig att finna – då blir jag både avtänd och sur.
HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ? Måste även våra sexuella preferenser bli politiskt korrekta i detta dagens dårhussamhälle?
Tänk dig själv om du som heterosexuell person MÅSTE dejta nån som inte har den ”apparatur” som du rent sexuellt går igång på. Är du inte villig att göra det så är du ”transfob”.
Det är så galet alltsammans.
Jag kommer att fortsätta ”diskriminera” transmän. En transman är nämligen en transman. Inte en man. Och jag gillar män.
Enklare och rakare än så kan väl inte denna sak förklaras?
Usch, vilket jobbigt program jag såg i afton. Och nu kommer jag att låta jättepolitiskt korrekt helt plötsligt.
Det handlade om en stad i Mexiko där man dricker mest Coca-Cola per capita i hela världen. Alla var feta och alla hade diabetes. Coca-Cola hade nästlat sig in exakt överallt och var billigare än vatten.
I stan bodde mestadels nån obildad, fattig urbefolkning och Coca-Colan hade till och med hittat in i religionen. När folk fick diabetes så drack de CC (nu orkar jag inte skriva det fler gånger) då de trodde att CC skulle bota dem.
När de sedan dog placerade folk CC-flaskor på gravstenarna, som offergåvor. Åh, herre min Skapare.
Och… det tar inte slut där. Den tidigare presidentens (jag vet inget om mexikansk politik, eller om hela landet egentligen – jag vet bara att jag älskar mexikansk mat och att min hund har sitt ursprung där…) valkampanj sponsrades av… CC.
Så himla cyniskt. ALLT ÄR TILL SALU. Ingen bryr sig. Allt, ALLT handlar om att tjäna pengar. Jag blir så trött på mänskligheten.
Nu när jag dessvärre har blivit lite rultig då jag pga min rygg (som är bättre nu, ett halvår efter operationen, och jag har ett återbesök nästa vecka förresten) inte kunnat röra mig som vanligt på tre år, så tänkte jag på det, att det som har räddat mig från fetma i hela mitt liv (då jag verkligen inte gillar att idrotta), är att jag har aldrig har gillat socker. Jag dricker aldrig läsk. Inga kakor, bullar eller bakelser passerar mina okyssta läppar. Smakar man på en CC så fräter det genast i tänderna och man får en äcklig hinna i käften.
Usch! Lägg av med sånt! Drick inte smaksatt socker! Bara en massa vidriga cancerframkallande e-ämnen dessutom. SKÄRP ER.
