Kim da Costa – Sida 13

Nål och tråd

Det är så mycket jag vill säga om världsläget men jag är däckad på grund av influensan (och jag orkar inte bli arg just nu).
Jag var på en tillställning för ett par veckor sedan och efter den dagen så började deltagare efter deltagare insjukna. Och till slut blev det min tur, så jag har stannat under täcket och är nu inne på dygn nummer åtta.
Det blir ganska trist i längden så jag har idag, då jag varit lite piggare, ”roat” mig med att lappa och laga. Bland annat en favorittröja med hål i armhålan. Tröjan låg och väntade i kanske två år och idag tog jag äntligen tag i saken och hålet var lagat på fyra minuter.

Ibland är jag så himla lat och väldigt bra på att skjuta upp saker…

Jag har även en massa snygga jeans som väntar på att bli lagade. Det är ju inte helt lätt att hitta byxor som sitter bra på de rätta ställena. Så pass bra att någon kanske tänker: ”Oj, titta vilken goding. Honom skulle jag vilja sätta tänderna i.” Därför har jag sparat dessa jeans i många herrans år och tack vare -8 kilo så kommer jag fortfarande/återigen i dem.

Jag mår i alla fall lite bättre nu så jag ska försöka skriva lite mer igen.
Hur mycket slem får det förresten plats i en normal manskropp? Det är sådant jag funderar på när jag sitter i soffan omringad av snorpapper…

Foto: Kim da Costa – min lagade tröja.

Korianderflopp

Efter Yom Kippur skulle vi ha knytkalas med församlingen och jag bestämde mig i all hast för att ta med mig en simpel traditionell israelisk sallad (simpelt är gott, krusiduller är överflödiga). Jag stod i köket och hackade grönsaker och skulle toppa med persilja men det doftade inte persilja, insåg jag. Det STANK koriander. Ja, av misstag hade jag köpt en kruka koriander. Iväg igen till butiken och i full fart hemåt med en persiljebuske under armen och jag hann just och just svänga ihop salladen (med extra mycket citron då jag älskar allt som är surt) innan det var dags att åka, tillsammans med min chaufför och granne som vi kan kalla Samuel, eftersom han eventuellt heter så…

Mitt i böner och sång fick jag ett meddelande från nämnde Samuel som skrev att ”Jag tror att jag glömde stänga av ugnen, vi måste åka hem”. Ja, ni vet väl känslan när man kommer på en sån sak… Vilken ångest. Så vi åkte hem utan att ha ätit någonting. Väl hemma tänkte jag att ”Jag får väl svänga ihop en ny sallad då” eftersom jag var inställd på just sallad och jag insåg att den extra fina olivoljan som jag hade köpt var oöppnad, så jag hade alltså tagit med mig en torr, fnasig och trist sallad utan olja, så det var kanske lika bra att vi åkte hem så att jag slapp skämmas.
(Samuels ugn visade sig för övrigt vara avstängd!)

Ja, så vi floppade lite, både Samuel och jag.

Tillbaka till koriandern, och nu vill jag inte ha någon vaxx-diskussion, för det är nämligen så att jag brukade älska koriander (som, som ni ser, heter korianteri på finska – så klart) men efter att jag tog den där fruktansvärda sprutan (ni vet vilken) som jag inte ville ta men kände mig tvingad till så blev jag ju för det första jättejättejättesjuk. Och då menar jag verkligen JÄTTEsjuk. Ska inte tråka ut er med det nu igen, och jag har skrivit mycket om det tidigare. Bland annat här, ganska kort och koncist: https://kimdacosta.com/sjuk-efter-vaxx/

För det andra så förändrades mina smaklökar (vilket äckligt ord, har ni tänkt på det? SMAKLÖKAR. Usch.) och plötsligt hatar jag koriander. Jag står inte ut med STANKEN. Det finns även andra ingredienser och maträtter som jag har älskat i 50 år men plötsligt inte står ut med. Allt tack vare den påtvingade sprutan. (Men låt oss nu inte börja gräla om detta, jag presenterar bara högst personliga fakta.)
Ja, sådan var gårdagen. Den blev lite… ”flyktig”… men det var kul så länge det varade.

Nu önskar jag eder en fin och korianderfri dag, med extra mycket olja och citron.

Tips: Madonna om andlighet

Jag tror inte att Madonna har medverkat i en regelrätt podcast tidigare, men idag släpptes ett avsnitt av On Purpose med en herre vid namn Jay Shetty som programledare. Madonna talar andlighet och det är fantastiskt bra, spännande och givande. Hon nämner även i förbifarten om när hon var nära döden då hon drabbades av en bakterie.
Denna varma, mjuka sida av sig själv borde Madonna visa upp oftare.

Finns även på Apple Podcasts, som jag rekommenderar då programmet är drygt två timmar långt, så du kan smidigt lyssna när du är ute på vift.
Jag ska lyssna en gång till. Så bra var det!

Älskade ”Elvis”, del 2

Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.

Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.

Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.

Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”

Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.

Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.

Foto: Sista bilden. Kim da Costa.

Judiskt nyår och höst

Den här veckan har vi firat Rosh Hashanah – det judiska nyåret – och vi har nu gått in i år 5786. Jag firade hos min vän A som hade lagat ljuvlig mat och dukat så fint. Församlingen var med på länk men jag var inte på humör för en större folksamling.
Idag var jag på kashlich, vilket innebär att man kastar sina synder i havet (eller i annat vatten) – man gör sig av med det man inte vill bära med sig in i det nya året. Vi var runt 15 personer och samlades vid havet inte särskilt långt från mitt hem. Det var en fin upplevelse.

Promenerade hem och det var så oerhört vackert septemberväder. Soligt och inte för kallt, men luften var lite krispig och löven har äntligen ”satts i brand”. Jag älskar hösten, vilket jag säkert skriver varje år, men jag gör verkligen det. Jag tror att, eftersom jag är en kroniskt lite nedstämd person, så känns det som att naturen hinner i kapp mitt humör just under hösten. Vi befinner oss då i fin harmoni, naturen och jag.

(Arkivbild från Jerusalem.)