Författare: Kim da Costa

77

Idag skulle min far Erkki ha fyllt 77 år, men chockerande nog avled han hastigt för fyra år sedan och jag har fortfarande inte hämtat mig helt. Jag gick sönder när det hände.
Här är sista fotot på honom. Med min hund så klart – han älskade hundar. Som far, som son.

Han var en mycket enkel och snäll man och lämnade mig stora skor att fylla. Bokstavligt talat, eftersom jag har hans skor som jag använder när jag är ute och powerwalkar (eller ”kraftpromenerar”, som mitt brasilianska ex brukade säga). De passar faktiskt perfekt.

Han var en bra man och jag gör mitt bästa för att göra honom stolt. Han var inte en man av många ord, till skillnad från mig, men en gång sa han att han var stolt över mig för att jag inte är en som bara pratar, utan jag agerar också.
Det är helt sant. Det tar mig en evighet att fatta ett beslut men när beslutet är fattat så skrider jag till verket.
Det glömmer jag aldrig.

— — —

Today would have been my father Erkki’s 77th birthday, but he shockingly passed away four years ago. It really messed up my head and I’ve not yet recovered properly.
Here’s my last pic of him – with my dog obviously. He loved dogs. Like father, like son.

He was a very humble, kind man, and left me big shoes to fill. Quite literally, because I have his shoes and wear them when I’m powerwalking. (They fit perfectly, actually.)

He was a good man, and I’m doing my best to make him proud.
He was not a man of many words (unlike me), but once he told me that he was proud of me, because I’m a doer and not just a talker. That’s true. It takes me forever to make up my mind, but once it’s done I act.
I will never forget that.

Foto: Kim da Costa – pappa och Blake.

Tack för allt, älskade ”Elvis”

Nu skriver jag några utlovade rader om den enorma sorg som jag just nu genomlider.

Min väninnas hund, som jag kallar ”Elvis”, har hälsat på mig och Blake varje sommar de tre eller till och med fyra senaste somrarna. När vi lärde känna denne underbare kille så bodde han här i Helsingfors, men familjen flyttade till Åbo för några år sedan.
Elvis och min Blake var bästisar. Jämngamla (Elvis en och en halv månad äldre) och på många sätt lika men på andra sätt helt olika varandra, vilket var underhållande att iaktta.

Innan Elvis flyttade från stan så sågs vi nästan veckovis men därefter som sagt bara ett par veckor varje sommar. Den här gången stannade han dock i hela fyra månader (och det skulle ha blivit nästan fem).

Det var bara det att han hade problem med hjärtat. Han medicinerades – en halv tablett på morgonen och den andra halvan på kvällen. Under sommaren märkte jag att han blev lite tröttare lite snabbare. Ville inte promenera som förr utan han ville mest bara lukta på blommorna.

Så märkte jag för ett par veckor sedan att han kräktes nästan dagligen (hundar kräks ibland och det är inget konstigt, men inte dagligen!) och plötsligt kräktes han lite blod och hans hjärta slog väldigt, väldigt hårt.
Jag tog honom till veterinären och jag kände sådan oro.
Elvis fick nya mediciner och i ett par dagar var han något bättre men sedan gick det snabbt utför. Han mådde inte bra. Han kräktes och han ”hostade” oavbrutet och han ville inte promenera.

Talade med min väninna (ägaren) som sa att tiden var kommen. Elvis åkte till veterinären för att där få komma till himlen.
Det var en så fasansfullt sorglig dag (åtta dagar sedan när jag skriver detta) och jag har mått så fruktansvärt dåligt.
Jag har gråtit och fått panikångestattacker och sedan har jag mått lite bättre och plötsligt har sorgen huggit till i min själ.

Jag vet – jag vet – att inget mer kunde göras, men jag känner mig ändå som en svikare. Han litade på mig. Han tyckte till och med väldigt mycket om mig. Det får mig att känna mig så pissig.

Nu börjar jag snart gråta igen så jag avrundar och skriver mer en annan dag.

Uppdatering: här är andra delen.

Blake och Elvis.
Elvis och Blake.
Alla vi tre.
Den allra sista bilden på älskade Elvis.

Foto: Kim da Costa

Strax september igen

I morgon går vi äntligen in i min favoritmånad september och vad brukar jag göra då? Jo, jag börjar köra Hälsans höst.
September månad känns både sentimental och nostalgisk men även framåtblickande och hoppfull. Då gör man rätt i att investera lite extra i sin egen hälsa – såväl den fysiska som den psykiska. Och vilken tur att månaden inleds med en måndag! Så i morgon kör vi igång med Hälsans höst igen.

Jag har promenerat extra mycket på sistone och 10 000 steg är absolut minimum och jag siktar på 15 000 men allra helst 20 000.
Jag upptäckte i morse att jag, precis som en vän påpekade för några dagar sedan, att jag faktiskt har gått ner lite i vikt. ”Oj, det funkar visst med att lägga om kosten och röra sig mer”, hörde jag mig själv hojta högt för mig själv.

Så vi hörs igen i morgon och kör igång Hälsans höst!

Viktkurva

Arkivbild: Min hand.

Anteckningar en höstig lördag i slutet av augusti

  • Vilken osedvanligt tråkig lördag. Vaknade två gånger under natten då ena hunden var dålig i magen – vilken tur att jag tog bort mattorna över sommaren… Därför trött och på lite dåligt humör.
  • Jag har motionerat en massa. Alltså varit ute och promenerat utan hundarna. Regn och rusk och det har blivit dags att ta på sig långbyxor och tunn jacka. Sommaren är över. Den kom sent i år men sedan höll den i sig överraskande länge. Nu är den över och snart är min favoritmånad september här.
  • Har börjat kolla på serien The Gilded Age som så många har talat om och jag gillar den så här två avsnitt in, trots att den förfärliga Cynthia Nixon är med. Jag gillar skådisen Carrie Coon som jag känner igen från The White Lotus.
    Människor kunde klä sig på 1800-talet. Inga noppiga mysbyxor så långt ögat når. Underbart.
  • Jag var på biblioteket och hämtade en bok som jag reserverade för ett par månader sedan. Intressant, så jag återkommer till den vid ett senare tillfälle.

Jag kanske skriver mer senare om jag har några nya ”anteckningar” att komma med, men nu ska jag fortsätta kolla på serien.

Foto: arkivbild på Blake.