Kim da Costa – Sida 11

Suomenkielinen viikko, osa 2

Tässä jatkuu suomenkielinen teemaviikkoni, hei.

Eilen oli hyvä iltapäivä. Hommasin uuden kalenterin ja uuden päiväkirjan. Ihan pian on 2025 ohi! Voitteko kuvitella? Aina on jännää kun on tyhjät sivut jotka pitää täyttää jollakin. (Jos Luoja suo.)

Blake sai uuden vilkkuvan lampun, että herra näkyy tuolla pimeässä.
Iltalenkillä discovalo blinkkasi kirkkaasti ja kauniisti.

Ystävä piipahti nopeasti kahvilla. Sitten kävimme Blaken kanssa taas kirjastossa – jo kolmatta peräkkäistä päivää. Syksyisin on kiva vaan istua ja lukea iltaisin.

Itse asiassa just tulimme taas sieltä. On se ihanaa, että varaa kirjan ja usein jo seuraavana päivänä telefooni piippaa ja kertoo, että kirja odottaa Töölön kirjastossa. MIKÄ IHANA KEKSINTÖ TÄMÄ KOKO KIRJASTOHOMMA ON, EIKÖ?

Söin eilen Prisman kasvispihvit (”crispy” jotain) salaatin kanssa. Ihan kivat pihvit, vähän kanamaiset.

Seurasin vähän mitä siellä Synnyinmaassani tapahtuu. Kova dramatiikka kun ensi vuonna vaalit tulossa. Ai että ne ruåttalaaset osaa olla lapsellisia. En hoksannut tätä kun asuin siellä keskellä sitä lallaamista 40 vuotta, mutta näin ”ulkoapäin” sen näkee niin selkeästi. Ihme sakkia.

Tämän viikon aikana on pitkästä aikaa ollut univaikeuksia, joten vielä neljältä lueskelin aamuyöllä, mutta jossain vaiheessa nukahdin. Sain vuosia sitten toimivan unilääkkeen, joka oikeastaan on masennuslääke, mutta sitä jos satunnaisesti käyttää, niin se toimii unilääkkeenä. Azona sen nimi on. Pitäisiköhän pyytää tohtorilta?

Näitä uniongelmia on tullut ja mennyt läpi elämän ja 20 vuotta sitten oli extra pahat ja kävin kaikki ”normi” unilääkkeet läpi, mutta niistä tuli vaan niin kamala ”krapula”, etten niihin enää koskisi.

Eipä minulla muuta tällä kertaa.

Muista: HOMMAA AJOISSA UUDEN KALENTERIN!

Suomenkielinen viikko, osa 1

Den här veckan kör vi på finska.

[EMOJIVAROITUS!]

Hyvää huomenta. Ehkä yritän olla tänään pelkästään suomenkielinen. Harmi vaan, että kirjoitan ei-ihan-perfektisti. Se sattuu perfektionistisydämessäni (perfektionisti pelkästään kieliasioissa – muuten kyllä kaaosta riittää).

Kylläpä tämä perinteinen, kunnon viili on maukasta. Muistuttaa lapsuuden kesiä mummolassa Pohjanmaalla. (Ihanat, turvalliset, hauskat kesät ja aina paistoi aurinko.)

Luen nyt elämäni neljättä suomenkielistä kirjaa. Tai itse asiassa kahta rinnakkain. Niitä kirjaimia on vaan niin saatanasti , että lukeminen kestää . Ehkä kerron joskus niistä. Siis kirjoista, ei kirjaimista.

Mitä muuta? Juu, olen ollut nyt pari vuotta jonkinlaisessa semimasennuksessa, koska elämänstressiä jatkuvasti riittää, mutta pari viikkoa olen nyt ollut pelottavan hyvällä tuulella. Olen jopa tanssinut kotona, ja minähän en ole mikään tanssija , koska olen karaokekuningas. Ja mistä se johtuu? Siitä, että päätin lopettaa tämä ikuinen murehtiminen. Ihan simppelisti päätin vaan luottaa Luojaan. Juu, ja sitten minulla oli peräti kaksi ”yliluonnollista” kokemusta. Ehkä kerron niistäkin joskus.

Nyt luureissa soi Kikan upea ”Kierrätä, pyöritä mua” , ja viilin ja kahvin ja yhden banaanin jälkeen vien Blaken ulos ja sitten kävelen Pasilan Triplaan hoitamaan muutaman asian.

KÄYTIN TAHALLA NÄITÄ LAPSELLISIA EMOJEITA

Jag läste denna bok när jag var 13

När jag var mobbad på högstadiet (p.g.a. finne och fjolla) så flydde jag till biblioteket på rasterna. (Läste bl.a. en massa böcker om Förintelsen men det är inte det detta inlägg ska handla om.)
Som trettonåring läste jag en bok (se bild) som berörde mig djupt. Under alla dessa JÄTTEMÅNGA år har jag tänkt på boken med jämna mellanrum, och på vad det var som berörde mig så att jag till och med läste den flera gånger.
Och nu hittade jag den på mitt lokala bibliotek och läste den i ett svep.

Redan på första sidan förstod jag. Den röda tråden genom hela boken stavas ENSAMHET. Så jag satt alltså på biblioteket som världens ensammaste trettonåring och läste om Marilyns ensamhet. (Jag blir ju lite blödig nu.) Jag var tvungen att leta i mina gamla dagböcker för att hitta exakt när jag läste boken. Ja, jag var 13. (Se bild i bilden.)

Boken slutar med raderna: ”Här slutade Marilyns manuskript när hon gav det till mig. Milton H. Greene.”
Nej, hon hann ju inte skriva klart boken eftersom hon blev MÖRDAD. Ja, detta är min samlade bedömning och slutgiltiga analys efter att ha läst en massa, massa om Marilyns liv och död.
Vilken kvinna.

Marilyn skriver dock också med humor, som här om elaka kvinnor:

”Därför blir jag också ledsen när jag ser kvinnor vända ryggen åt mig och viska om mig — inte för deras skull utan för deras mäns. Jag är övertygad om att sådana kvinnor är dåliga älskarinnor och att de inte kan känna riktig kärlek. Det enda de kan ge en man är skuldkomplex. Lyckas de bara få mannen att känna sig som en misslyckad make och dålig älskare, så betraktar de sig själva som framgångsrika.”

Och sorgligt när hon skriver om varför hon alltid kom sent till olika tillställningar (och till jobbet):

”Det är inte Marilyn Monroe som ligger i badet, det är Norma Jeane. Jag vill att Norma Jeane ska ha det skönt. Hon fick alltid bada i ett vatten där sju eller åtta människor hade badat före henne. Nu äntligen kan hon njuta av ett vatten så klart och genomskinligt som kristall. (…) Ju senare jag kommer, desto lyckligare blir Norma Jeane.”

Här skriver hon roligt om en icke namngiven skådespelare:

”Han var inte bara en stor stjärna, han var också en verklig man. Det är ganska ovanligt, därför att skådespelarkonst är en feminin konstart. En man som sminkar sig, poserar och låtsas djupa känslor och som utlämnar sig själv till publiken kan aldrig vara en särskilt maskulin typ. Han ”låtsas” på samma sätt som kvinnor alltid gör. Och för att klara av det måste han ha vissa kvinnlig drag. Han kämpar med kvinnliga medel, även när han älskar en kvinna.”

Och avslutningsvis: ”Jag tycker inte om karlar i granna färger, med rutiga kostymer och stora muskler och skära slipsar, jag blir bara nervös.”

ÅH, ÄLSKADE MARILYN!

Nu ska jag plocka fram min Marilyn-box och lägga mig under täcket och se någon av hennes filmer.
Jag älskar hösten. Och Marilyn Monroe. Ända sedan jag var tretton.

Tankar om bostadsmarknaden

Jag småletar (=inte hysteriskt, men ändå) efter en billigare lägenhet då det känns ganska absurt att betala 826 € i månaden för en etta, och jag tänker på skillnaden mellan forna hemstaden Stockholm och Helsingfors. (Kan inte uttala mig ”rikstäckande”.)

Här kan du få en hyresbostad IDAG om du vill, men hyrorna är löjligt höga. Men ändå: det FINNS lägenheter som står tomma och ropar efter hyresgäster. Till skillnad från Stockholm.

(Snabb genomgång av min ”bostadskarriär” i Stockholm: efter några år i andrahand fick jag min första egna lägenhet i *trumvirvel* Hjulsta, där jag bodde i 1,5 år, men jag blev trakasserad av *trumvirvel* araber som tyckte att en blond fjolla ”inte hörde hemma där”. Har berättat om detta tidigare, men det var mycket traumatiskt och där odlades de ”fördomar” som jag bär på idag, och mina politiska åsikter formades där och då. Bra jobbat grabbar, som trakasserade mig – inte varje dag, men minst varannan. Jag vågade till slut inte ens gå till tunnelbanan eftersom de hängde där på torget. Tog en lång omväg med buss och tåg till jobbet i city. Tvi vale, vilket pack. Vill aldrig mer bo i ett så kallat ”utsatt” område. Det enda de är ”utsatta” för är SIG SJÄLVA.)

Därefter fick jag, tack vare en förstående hyresvärd, en bostad i det då ”vita” Vällingby, där jag bodde i sex-sju år. Sedan fick jag min underbara lägenhet i Hammarbyhöjden, som jag senare även köpte och där bodde jag mina sista elva år i Födelselandet.)

Tillbaka till saken.
Det står alltså en massa lägenheter tomma här i Helsingfors. Och gott om flotta, nybyggda. I annonserna lockar de med ”första månaden hyresfri” och ”sänkt hyra första året” och ”presentkort på 200 € i närmsta livsmedelsbutik”. Oväntat många hyreshus har också ”gratis gym, internet och festlokal”. (Tänk om jag skulle bo i ett hus med eget gym – då kanske jag äntligen skulle få lite ordning på *this situation* som är min gubbfläbbiga kropp.)

Det var bara några spontana tankar här i mitt sökande.
Jag har inte så höga krav. Vill bo i ett tryggt område dit man tar sig med antingen spårvagn eller metro, då jag inte är någon bussmänniska (och körkort har jag inte eftersom jag avskyr bilar).

Önska mig lycka till.
Hej då från ett fantastiskt vackert, höstigt Helsingfors.
(Oh, vad jag älskar hösten. Får energi och blir på så gott humör.)

Min döde bror hälsade på mig

För elva år sedan dog min bror i cancer – någonting som jag har skrivit om här på bloggen fler än en gång. Ända sedan dess har jag väntat på att få något slags tecken från honom och igår hände det. Jag ska inte bli långrandig men jag måste ändå ta det från början.

För en knapp vecka sedan ramlade jag tack vare algoritmerna över ett medium. Hon intervjuades av en youtubare och allting hon sa var så intressant att jag var tvungen att se programmet flera gånger på raken. Hon sa bland annat att om du vill få ett tecken från andra sidan så måste du be om konkreta tecken. Ingenting simpelt, som att ”jag vill se en hare”, utan någonting mer specifikt. Hon sa även att det är bra att skriva ner vad man önskar sig, så att man inte ska glömma, plus att man kan gå tillbaka och kolla vad som har slagit in.

Jag skrev då ner några olika ”önskemål”. Plötsligt dök namnet på en barnstjärna från åttiotalet upp i mitt huvud. En vokalist som jag inte har någon som helst anknytning till och som jag varken sett eller hört av sedan jag var 13-14 år. Jag skrev ner namnet och fnissade lite: ”Det ska ju bli intressant om hon helt plötsligt hoppar fram bakom ett hörn.”

Det gick några dagar och jag tänkte på någonting helt annat – nämligen på en bok som jag läste i mina tidiga tonår. (Jag kan skriva mer om den vid ett senare tillfälle.) Jag hittade den nu på biblioteket och ska läsa om den efter alla dessa år. Jag satt då och letade i mina gamla, gamla dagböcker efter något inlägg där jag nämnde boken i fråga. Jag ville veta vad jag eventuellt hade skrivit om den, och vilket exakta år jag läste den.

Jag bläddrade igenom tre eller fyra dagböcker och plötsligt såg jag namnet på vokalisten! Jag hade ingen aning om att jag någonsin skrivit någonting om henne i min dagbok men det hade jag. ”Jag vill ha hennes LP bla bla bla”, skrev jag. Tydligen.
Jag log och tänkte att jag hade fått ett tecken från andra sidan, men undrade genast: vem är det som kontaktar mig? Jag bläddrade ett par sidor tillbaka i dagboken och där fick jag svaret på min fråga.
Min bortgångne bror hade ritat en teckning och signerat sitt ”konstverk”.

Det hela var som på film. Jag blev lite blödig och växlade några ord med min bror.
Du kanske tycker att jag låter helt bäng men detta var en väldigt fin och befriande upplevelse.

Det hände en annan sak också, men den berättar jag om en annan dag.

Illustration: min brors teckning i min dagbok, år 1987.