Retro: Pet Shop Boys – Super

I min PSB-serie har vi nu kommit fram till albumet Super från 2016.
Nu har jag recenserat duons samtliga fullängdare. Det tog ett tag, men nu är det gjort och du hittar inläggen här.

Jag var relativt nyinflyttad till Finland när denna dansanta sak släpptes och jag minns att jag inte riktigt var sugen på ny PSB-musik, så jag lyssnade lite motvilligt och ”för att vara snäll”.

Jag är inte jätteförtjust i albumet Super. Lite för mycket klubbmusik för min ”medelåldriga” smak.

  1. Happiness 3/5
    En något ovanlig öppningslåt. Happiness är klubbig och till stora delar byggd på de instrumentala delarna.
  2. The Pop Kids 4/5
    Albumets första singel. Nostalgiskt och bra. Väldigt PSB.
  3. Twenty-something 5/5
    Andra singeln är ännu bättre. Älskar den blippbloppiga ljudmattan och jag uppskattar takten som nästan är lite marschaktig. Nostalgiskt som sig bör.
  4. Groovy 4/5
    Tillbaka till dansgolvet. Man märker att albumet är producerat av Stuart Price. Bra gung men jag saknar det sentimentala.
  5. The Dictator Decides 3/5
    En lite mer introvert och anonym låt. Texten känns större än melodin.
  6. Pazzo! 3/5
    Dansgolvet igen. Nästan helt instrumental låt som förvisso svänger, men som inte säger mig så mycket.
  7. Inner Sanctum 3/5
    Albumets tredje singel. Även denna nästan helt instrumental. Det finns en vacker, melankolisk melodi här som desperat försöker få blomma ut.
  8. Undertow 4/5
    Så ja! Nu är vil tillbaka. Femte och sista singeln. Upptempo, fin melodi. Lätt att sjunga med. Hookigt och bra.
  9. Sad Robot World 2/5
    Hade helt glömt bort denna ballad! Lite fin men faktiskt lätt att glömma. B-sidematerial.
  10. Say It to Me 3/5
    Detta var fjärde singeln. Får inget riktigt grepp om denna. Verserna lovar någonting som refrängen sedan inte levererar.
  11. Burn 4/5
    Dansgolvsdunkadunka om att ”burn this disco down”. Lättare att ta till sig än albumets övriga danslåtar.
  12. Into Thin Air 3/5
    En helt okej låt och ett bra stängningsspår för detta album. Inget att skriva hem om, men helt okej.

En helt vanlig lördag i september

Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner.
Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.

Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.

Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News.
Musik i bakgrunden: Melanie C.

Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.

Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt.
*Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.

Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött.
Hon är förstående.
Ingen fara.

Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling.
”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.

Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.

Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?

Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor!
Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.

Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i.
Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!

Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.

Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.

Småchattar med en väninna i Stockholm.

Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.

Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv.
Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält.
Snart dags för en promenad igen.

Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem.
Livet är här och nu. Låt oss leva det.

Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med.
Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha.
Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.)
Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om.
Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.

Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.

Tänk om jag dör nu i natt.

Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.

En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?

Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”.
Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!

Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.

Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.

Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.

Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.

Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende.
Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.

Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud).
Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt.
Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)

Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.

Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan.
Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på.
Så jag avslutar detta inlägg här.
Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.

Tack för idag.
En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.

Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.

(Smyg-) Höst i Mejlans

Åh, vad jag älskar vår stadsdel Mejlans.
Och jag älskar Helsingfors.
Och Finland.
Och hösten.
Såna sköna promenader tillsammans med Blake efter jobbet.
jag tror bestämt att det är Riktig Höst om cirka fyra dagar (jag räknade just ut det). Då ska jag ge mig ut för att fotografera riktigt ordentligt. Som höstälskare tycker jag att denna fantastiska årstid är på tok för kort. I år ska jag försöka hinna ta till vara på den.


Väldigt spännande dagar på arbetsplatsen just nu; ingenting jag kan prata om ännu, men håll tummarna så återkommer jag inom kort och delar med mig för församlingen.

Jag fick nyss tillbaka livslusten igen, efter en liten dipp. De där dipparna kommer då och då. Tack och lov vet jag att de alltid går över.

Bra kollegor, fin väninna, rens

Helgen kom och gick. Lördagen tillbringade jag på jobbet och hade en väldigt trevlig arbetsdag med två av mina kollegor. Tänk så härligt att trivas på jobbet och med kollegorna!

I fredags var jag på middag hos en god väninna och det råkade vara Rosh haShana – det judiska nyåret – så det passade fint med gott sällskap och väldigt god mat.
Jag har under de senaste två åren lärt känna människor som har kommit att stå mig mycket nära. Man kan inte annat än att känna tacksamhet över att man kan vara helt öppen och ärlig om allt och ingenting, och tänk att man kan prata om Vad Som Helst!
Det värderar jag högt.

Coronahåret växer och just nu ser jag minst sagt oborstad ut. Det är nu det gäller att hålla ut och att försöka att hålla barret på plats. Jag bestämde mig ju för att låta håret växa i och med coronapausen då frisörbesök inte var möjliga.
Den 16:e januari klippte jag mig senast, vill jag minnas.
Jag ska klara ett år!

Hela veckan har det blivit väldigt mycket Madonna; jag har hoppat från album till album och jag har njutit. Vilken fantastisk artist hon är. En riktig trösterska.

Idag söndag har jag rensat. Ja, jag har gått igenom porslin, glas och annat tillbehör och lagt undan sådant som jag aldrig använder, eller som jag får dåliga vibbar av. Detta ska lämnas in för återvinning, eller snarare återanvändning.
Varför ska man ha en ful kaffekopp när man kan diska ur och dricka ur favoritkoppen? Kanske är den fula fin i någon annans ögon. Bort med de fula! Livet är fult nog ändå.

Blake (min hund) sover och när han vaknar blir det långpromenad och därefter ska jag planera nya arbetsveckan och äta ärtsoppa. Och dricka vatten ur ett mycket vackert glas.

På Pride med Erika Vikman

Nu har jag inte hunnit/orkat skriva någonting på en och en halv vecka igen. Jobbet och vardagen suger ibland musten ur en.
Men jag kan berätta att jag – trots att jag inte (längre) är en Pride-person – fick en inbjudan som jag inte ville tacka nej till. Jag var således på Helsingfors Prides avslutningskonsert som direktsändes på Yle.

Anledningen till att jag valde att gå dit var att jag ville träffa den skönsjungande vokalisten Erika Vikman, som jag gillar skarpt.

Erika Vikman och Kim da Costa.
Kvällen till ära bar jag mina bögigaste örhängen.
Flott!
Naturligtvis vevade jag med armarna så fort kameran närmade sig.

Och varför är jag – som tidigare till och med skrev krönikor för Stockholm Pride – inte längre en Pride-fantast? Därför att hela Pride har kidnappats av bedrövliga vänsterextremister och ställer man inte upp på hela deras agenda så är man inte välkommen att leka.
Kortfattat.

Men jag hade en kul kväll med ett par vänner och det var roligt att för första gången på MYCKET länge komma ut lite.