Alla dessa kalsipper

Det här med underkläder.

Står i ett köpcentrum och iakttar skyltfönstrens annonser som meddelar att ”höstens underkläder är här” och jag undrar hur många olika slags versioner av underkläder en överskattad designer egentligen kan spotta ur sig.

Låt oss ta det här med herrunderkläder exempelvis. Eller ”herrtrosor” som de kallades i Elloskatalogen på 80-talet.
En kalsipp ska vara mjuk men inte sladdrig. Den ska ”fånga upp” apparaturen. Den ska andas och den ska så att säga vara bestämd men även en smula flexibel. Den ska inte skava men ändå hålla ihop den värdefulla härligheten.
Visst, vissa föredrar lite längre ben och andra vill ha sådana där bedrövliga boxershorts som helt saknar den rekommenderade push up-effekten. Valet av material kan variera en aning men alla vet ju att hundra procent bomull är det enda rätta.

Så allting har väl redan gjorts? Det enda som kan vara ”nytt” är nåt slags mönster i tyget men även de flesta mönster har väl vid det här laget tryckts?

Sånt tänker jag på denna oktobertisdag.
Hur ”ny” är säsongens kalsippkollektion egentligen? Är det i själva verket inte så att det endast är den välutvecklade manlige modellen där inuti tyget som är ny för i år?

Oktobermåndag med snöblandat regn

En egentligen ganska intetsägande oktobermåndag. Det låter ju inte särskilt upphetsande; särskilt inte om jag tillägger att dagen bjöd på snöblandat regn.

På förmiddagen var jag på ett viktigt (obligatoriskt) möte i Sockenbacka. Det var förvånansvärt bra, informativt och ”hoppingivande”.

Jag kom hem och småstädade och Blake gömde sig som vanligt så fort han fick syn på den förfärliga dammsugaren. Även balkongen fick sig en uppfräschning; det landar gott om barr på den. Och tops (alltså örontops, eller ’pumpulipuikko’ som det så fräsigt heter på finska) efter den som bodde här tidigare.

På förkvällen strosade jag och Blake genom det snöblandade regnet och längs de söliga gatorna till Främre Tölö och träffade vår väninna M. Vi tog en redig, rask promenad i mörkret och vi skvallrade om sådant som inte hamnar på bloggar.

Det var skönt att komma hem och duscha både herr Blake och mig själv och därefter kasta sig under en filt för att se dokumentären After The Screaming Stops om tvillingarna Matt och Luke Goss i popgruppen Bros. Jistanes vad de bråkade! Och jistanes vad stora Bros var på åttiotalet. Jag köpte deras två första album (av tre) men kom inte ihåg att det var SÅ poppis.

Jag nämnde min uppgradering till hemska Catalina och jag är fortfarande lika sur. Idag har iTunes betett sig väldigt märkligt; den har märkt om hela album. Bytt artist och album och hela alltet. Bara så där! HELT SINNESSJUKT JOBBIGT.

Dessutom så uppdateras någonting på min telefon varje gång jag kopplar in den. Se bild. Den bara uppdaterar och uppdaterar i timmar. I två dagar har den nu hållit på att uppdatera NÅGONTING. Skulle vilja vet vad.

Ja, hela datorn är seg. Det kan ta två minuter att öppna ett nytt fönster i webbläsaren. Och hela Finder är superseg. Jag klarar som sagt inte av LÅNGSAMHETER så jag skriker och gormar stup i kvarten.

Men nu ska jag sova.
Tack för en bra dag.

Sugababes. Brudar som bråkar.

Ingenting får igång mig på samma sätt som en riktigt bra poplåt och jag har alltid föredragit kvinnliga vokalister. Synd bara att brudar alltid bråkar.

En av mina favoritpopgrupper någonsin är brittiska Sugababes men jag blir ack så trötter på att brudar konstant ska stöka och någon ska sparkas och en annan bli sur och sticka. Konstant bitchande. Det omtalade ’systerskapet’ är dessvärre allt som oftast bara tomt snack.

One Touch

Kolla nu bara på Sugababes som började med tre pigga töser vid namn Siobhán Donaghy, Mutya Buena och Keisha Buchanan. Efter första kreddiga albumet One Touch hoppade Siobhán av. Långt senare talades det om att hon var ”kliniskt deprimerad” på grund av ”bråk med tjejerna”.

In kom ersättaren Heidi Range, vars perfekta popröst jag verkligen älskar.

Angels With Dirty Faces

Andra albumet Angels With Dirty Faces tog ett par steg mot ett mer poppigt håll och det var då jag upptäckte trion, poppare som jag är. Sån där ”kreddig” musik som de sysslade med på debutalbumet är ingenting för mig. Jag är allt annat än kreddigt lagd. (Idag uppskattar jag dock hitten Overload.)
På uppföljaren hittar vi bland annat ljuvligt coola Round Round och fina balladen Stronger.

Three

Album nummer tre, Three, bjöd på ännu lite poppigare bitar och samtliga tre töser var kvar i gruppen. På Three finns eleganta übercoola Hole In The Head samt balladerna Too Lost In You och Caught In A Moment. Här finns också en av mina absoluta favoriter: den vemodiga Conversation’s Over.

Taller In More Ways, version 1

Dags för fjärde plattan Taller In More Ways som innehåller popkaramellerna Push The Button och Red Dress. Albumet gavs ut två gånger eftersom Mutya chockerande nog hoppade av och låtarna spelades in på nytt med nykomlingen Amelle Berrabah. Henne litade jag inte riktigt på eftersom hon kändes en smula som Leila K; alltså en hårt hållen marockansk tösabit som bestämt sig för att leva rövare som popstjärna.

Taller In More Ways, version 2 med utbytt flicka

Amelle sjöng dock – som alla andra Suga-flickor – fantastiskt fint och på femte albumet Change fick Sugababes en jättehit med den perfekta popdängan About You Now. Här finns också suveräna Never Gonna Dance Again, nostalgiska Back When samt dansanta My Love Is Pink.

Change

På sjätte albumet Catfights and Spotlights var chockerande nog uppställningen fortfarande oförändrad men jag undrar hur accepterad stökan Amelle egentligen var. Musiken blev för övrigt lite mindre poppig här, vilket var synd. Singeln Girls är dock rivig och Side Chick är svalt och svängigt cool.

Catfigths [NO SHIT!] and Spotlights

Nu kommer vi fram till det senaste (sista?) albumet Sweet 7, som släpptes för hela tio år sedan. Här fick Keisha sparken (av vem?) och därmed försvann gruppens enda originalmedlem. Keisha, som med sin fantastiska röst och med sina låtskrivartalanger, varit en minst sagt betydelsefull del av Sugababes var nu puts väck. In kom istället Jade Ewen (”känd” för att samma år, 2009, ha sjungit den såsiga balladen It’s My Time i Eurovision Song Contest).

Sweet 7

Trots att jag inte gillar uppställningen på Sweet 7 så finns här några riktigt härliga låtar: Wear My Kiss och Thank You For The Heartbreak exempelvis. Musiken blev lite mer generisk och trots att jag diggar just sån musik så saknades det där sugabejbiga.

Här någonstans fick slutligen stökan Amelle sparken.

I och med alla dessa byten av medlemmar förlorade Sugababes sin poptastiska trovärdighet och förvandlades till en produkt där allt och alla var utbytbara. Inte bra och mycket synd på så rara talangfulla ärtor.

Hur känns det att se sitt livsverk plötsligt frontas av helt andra människor? Det måste vara mycket traumatiskt!

Men sagan är inte slut.

Flatline

De tre originalmedlemmarna Mutya, Keisha och Siobhán slog återigen sina poppiga påsar ihop och 2013 släppte de under namnet Keisha Mutya Siobhán den fantastiska låten Flatline.
Det skulle komma ett album men det har nu gått sex hela år och vi har slutat vänta.

Flowers

Men.
Huxlux dyker nu brudarna upp igen. Och nu kallar de sig återigen Sugababes. Enligt uppgift har Keisha lyckats köpa loss gruppens namn. (Enligt andra rykten var det Mutya som gjorde det.)
Just nu är (de numera halvmogna) damerna aktuella med låten Flowers, som är ett samarbete med någon som kallar sig DJ Spoony.
Jag är inte imponerad av låten men hoppas och väntar med spänning på att ett riktigt Sugababes-album ska komma.
Tycker dock att Heidi också ska få vara med. Hon är min favoritsockerbabe.

Avslutningsvis. Jag kan inte välja EN favoritlåt men nu väljer jag ändå About You Now.
Under sista refrängen, när Keisha för kung och fosterland wailar loss, skapas så fruktansvärt perfekt popmusik!

Den sega skökan Catalina

Jag körde en uppgradering till Catalina (vad är det för namn? Låter som en kedjerökande billig sköka) på min huvuddator i förrgår kväll och det borde jag inte ha gjort. Nu känns allting plottrigt.
Jag kan inte använda Photoshop längre och jag kan inte ens använda Word. Jag fick en varning om det men trodde så klart att jag skulle kunna ladda ner en kompatibel version av Word på nytt, eftersom jag ju har BETALAT FÖR PROGRAMMET men NEJ, det går ju inte. Nu finns nåt hemskt som kallas Office 365 som man betalar för per år!

Känner mig handikappad och förtvivlad.

Och iTunes ser helt galet ut och det kommer upp två fönster (varför då?) och jag är förvirrad och grinig.

Just nu uppdateras Bilder och jag väntar med hjärtat i halsgropen och undrar hur sinnessjukt det kommer att se ut när allt är klart.

DETTA ÄR ORIMLIGT.
Måste allting – ta mig tusan ALLTING – hela tiden BLI SÄMRE?

Ja ja, jag klarar mig utan Photoshop. Jag har tidigare använt detta bildredigeringsprogram i mitt yrke men det gör jag ju inte längre. Word däremot… Jag är en skrivande person! ATT SKRIVA ÄR VAD JAG GÖR.
En författarbekant berättade att hon använder sig av Pages när hon skriver. Jag har aldrig riktigt använt detta program då jag har varit van vid Word, men nu ska jag göra ett ärligt och uppriktigt försök.

Datorn har börjat bete sig konstigt. Igår kraschade den för – tror jag – första gången någonsin. Jag har en elegant iMac, inköpt 2013 (?). Den har plötsligt blivit så JÄVLA långsam och jag HATAR allt långsamt. Har INGET tålamod. Jag blir sällan riktigt arg och så där grinig att jag kastar saker omkring mig men LÅNGSAMHETER gör mig SÅ JÄVLA FÖRBANNAD att jag till och med måste skriva med versaler. Är en skrivande person men den här irritationen är så JÄVLA STOR att jag inte finner några lämpliga ord och därför till och med SVÄR JAG.

Aaargh.
Ha en bra dag.

25 år sedan ”Bedtime Stories”

I dagarna för 25 år sedan släpptes Madonnas album ”Bedtime Stories”.
Redan fyra dagar före det officiella släppet, fredagen den 21 oktober, upptäckte jag till min enorma glädje att CD:n fanns till salu på Åhléns Citys skivavdelning. Jag blev överraskad och denna dag skrev jag i min dagbok:

21 oktober 1994, fredag
Var på ung-info på AF. Köpte Madonnas nya CD ”Bedtime Stories”. Vi gick till Hus1 och när vi kom hem hade vi ett stort gräl, tills jag sa att jag skulle sticka och bröt ihop, då NN kom och höll om mig och vi gick och lade oss.

Ja, min första kärlek hade just börjat stöka och böka och jag hade så väldigt ont i hjärtat. Jag tassade runt i tvårummaren i Vasastan för att behaga min herre. Jag gjorde fint och lagade middag och jag tände ljus. Allt för att vara till lags. Och när denna oktobriga fredagskväll kom – och detta glömmer jag aldrig – och min master skulle komma hem från jobbet så planerade jag mycket noga vilken ballad från ”Bedtime Stories” som skulle spelas just när han klev in i bostaden. (Jag har idag lärt mig att detta kallas att vara medberoende.)

På nämnda album fanns många finstämda lugna bitar att välja bland (Inside of Me, Forbidden Love, Love Tried To Welcome Me, Take a Bow) och jag ville inte att det skulle vara någonting på tok för deprimerande.

Mitt val av entrélåt (tror att det blev Love Tried To Welcome Me) hjälpte dock inte. Romantiken var död och förhållandet slut. (Även om han kom tillbaka till mig flera gånger, likt nästan alla som någonsin har dumpat mig!)

På albumet saknade jag en redig popdänga i stil med Express Yourself.
Don’t Stop kom ju närmast. Jag gillade inte – och gillar fortfarande inte – att detta album doftar hip hop, men jag älskar Secret. Och Sanctuary. Och Bedtime Story. Och samtliga ballader.
Fanfavoriten Human Nature har jag dock aldrig älskat.
I’d Rather Be Your Lover är rätt och slätt ganska usel. Survival är mysig men en ganska stor gäspning.

Tänk att Madonna ansågs vara en smula gammal och passé hösten 1994. Så galet. Hon hade ju det bästa framför sig. Hon hade ju för bövelen bara börjat!
Jag älskade looken; det blonda håret, de sotiga ögonen och alla smyckena. Förutom näsringen – även om jag själv hade en på den tiden. Till och med en ring i naveln! Tacky, billigt och inte det minsta classy.

Nu, 25 år senare, känner jag samma slags vackra vemod när jag traskar runt längs de oktoberhöstiga gatorna med Bedtime Stories i lurarna. Låtarna som var bra då håller än idag och I’d Rather Be Your Lover är fortfarande en skamfläck i Madonnas katalog.