”Är det cancer?”

Jag lyfte upp tröjan och frågade uppgivet men väldigt rakt på sak; “Är det cancer?”
Min sjuksköterskevän tog en snabb titt och konstaterade; “Nej, det är inte cancer. Det är bara en sån där vårta man kan få när man kommer upp i åldrarna.”
Jag: “Fy tusan. Det är ju jätteäckligt!”
Sjuksköterskevännen: “Ja, men det är inte cancer.”
Jag: “Men varför får man såna?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet inte.”
Jag: “Men vad innehåller den?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet faktiskt inte. Överflödig hud kanske.”
Jag: “Säkert gifter!”
Sjuksköterskevännen: “Kanske.”
Jag: “Men hur blir man av med dem?”
Sjuksköterskevännen: “Vi kan knyta en sytråd runt den så den dör och faller av.”
Jag: “Har du gjort det någon gång?”
Sjuksköterskevännen: “Ja, en gång. Min bror försökte klippa bort den från min kropp men han klippte mig i örat så vi körde med trådmetoden.”
Jag (som ogärna uppsöker läkare): “Jag hämtar tråd.”
Så nu har jag en svart tråd runt en vårta (fy vilket fult ord) någonstans på överkroppen.

Därför bytte jag efternamn

Jag förstår att ni legat sömnlösa sedan december då jag för första gången nämnde beslutet jag fattat. Nu är det officiellt; jag har fått mitt nya efternamn godkänt av PRV och den efterföljande månaden då folk har chans att komma med invändningar har löpt ut. Jag har papperet i min hand.
Jag kom in i en period då jag insåg att jag faktiskt kunde – och borde – göra de där sakerna som jag så länge funderat på att göra så till slut slog jag till även på namnfronten.
Att ha utländskt efternamn är för vissa människor oerhört påfrestande (kanske särskilt för andra- eller tredje generationens invandrare). Man (inte alla) blir ständigt betraktad som en andra klassens medborgare, som mindre kunnig och folk i allmänhet har större fördomar än man kanske kan tro.
För mig började det redan som barn. Jag var blyg och osäker och allt blev bara värre när jag med pipig röst fick upprepa och bokstavera mitt namn gång på gång. Jag ville bara passa in – vara en i mängden.
Jag har upplevt många situationer som tärt på både min självkänsla och mitt självförtroende och jag kände till slut att jag inte orkar med ytterligare en livslång kamp. Jag har varken orken eller engagemanget. Jag har ofta känt att jag inte har blivit tagen på allvar och droppen var nog när jag blev hånad av polisen för några år sedan (kanske ett kommande inlägg). Mitt tålamod tog slut. Och jag orkar inte förklara mig hela tiden – jag vill bara bli sedd som mig själv.
Jag har heller aldrig “identifierat” mig med mitt efternamn. Jag har snarare alltid bara varit Kim.
Jag har heller inget behov av att “föra namnet vidare” eftersom jag har väldigt svårt att tänka mig att jag någonsin kommer bli far. Och det där sköter förresten mina syskon utmärkt så som de ynglat av sig…
Mitt beslut hade ingenting att göra med att jag på något sätt skulle vilja fjärma mig från min familj (jag har mycket bra kontakt med samtliga familjemedlemmar) eller mitt ursprung (tvärtom låter mitt nya namn faktiskt ganska finlandssvenskt). Jag ville helt enkelt bara ha ett lättare efternamn. Jag hittade på ett eget – ett väldigt “Kimmigt” sådant, enligt mina vänner och jag känner att det passar mig bra. Dessutom låter det lite som smeknamnet jag alltid gått under i släkten.
Jag känner mig väldigt mogen just nu. Mogen och vuxen. Lite som om jag har åstadkommit något på egen hand.
Mina kriterier när jag knåpade ihop mitt nya namn var att det skulle fungera på såväl svenska, finska som engelska. Och det gör det.
Ni behöver inte oroa er; mitt efternamn börjar fortfarande på M. Jag menar; jag ville ju inte kasta bort allt arbete jag lagt ner på att bygga min bloggkarriär…

Senast jag sa ä-ordet

Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.

Passionerade Sebbe och underklädessniff

Idag har Sebbe varit full av energi. Jag har aldrig sett honom så här speedad. Det började redan i morse; han sprang ut i snön och det brukar han inte göra på morgonen. Han är nämligen inte särskilt pigg på att kliva upp i ottan.
På eftermiddagspromenaden var det samma fulla fart på hårbollen och vi fick ta en extra lång skogspromenad längs elljusspåret för att herrn skulle bli av med sitt spring i benen.
Nu ligger han i mitt knä och gnager på en så kallad bitis. Mycket nöjd med tillvaron verkar han vara. Han ska alltid ha någon kroppsdel i kontakt med min. Om han inte hoppar upp och lägger hela sin ståtliga hundlekamen i mitt knä är det åtminstone framtassarna som ska ligga i mitt knä, på mina lår, armar eller fötter.
Jag tror Sebbe var en smula pilsk idag. När vi var ute nosade han mer än någonsin och när han fick syn på en het hund på avstånd gnydde och drog han. Till och med ett litet skall bjöd han på. Det lät som han sa; “Hej puma! Här är jag. Se mig!” Dessvärre var puman på tok för långt bort för att notera herr Sebbe. När han nosade i snön där andra hundar urinerat nosade han på ett sätt som fick mig att ofrivilligt tänka på en kåt människa som sniffar på någons underkläder. Så där jättepassionerat med slutna ögon. Det var en mindre trevlig syn.