Därför bytte jag efternamn

Jag förstår att ni legat sömnlösa sedan december då jag för första gången nämnde beslutet jag fattat. Nu är det officiellt; jag har fått mitt nya efternamn godkänt av PRV och den efterföljande månaden då folk har chans att komma med invändningar har löpt ut. Jag har papperet i min hand.
Jag kom in i en period då jag insåg att jag faktiskt kunde – och borde – göra de där sakerna som jag så länge funderat på att göra så till slut slog jag till även på namnfronten.
Att ha utländskt efternamn är för vissa människor oerhört påfrestande (kanske särskilt för andra- eller tredje generationens invandrare). Man (inte alla) blir ständigt betraktad som en andra klassens medborgare, som mindre kunnig och folk i allmänhet har större fördomar än man kanske kan tro.
För mig började det redan som barn. Jag var blyg och osäker och allt blev bara värre när jag med pipig röst fick upprepa och bokstavera mitt namn gång på gång. Jag ville bara passa in – vara en i mängden.
Jag har upplevt många situationer som tärt på både min självkänsla och mitt självförtroende och jag kände till slut att jag inte orkar med ytterligare en livslång kamp. Jag har varken orken eller engagemanget. Jag har ofta känt att jag inte har blivit tagen på allvar och droppen var nog när jag blev hånad av polisen för några år sedan (kanske ett kommande inlägg). Mitt tålamod tog slut. Och jag orkar inte förklara mig hela tiden – jag vill bara bli sedd som mig själv.
Jag har heller aldrig “identifierat” mig med mitt efternamn. Jag har snarare alltid bara varit Kim.
Jag har heller inget behov av att “föra namnet vidare” eftersom jag har väldigt svårt att tänka mig att jag någonsin kommer bli far. Och det där sköter förresten mina syskon utmärkt så som de ynglat av sig…
Mitt beslut hade ingenting att göra med att jag på något sätt skulle vilja fjärma mig från min familj (jag har mycket bra kontakt med samtliga familjemedlemmar) eller mitt ursprung (tvärtom låter mitt nya namn faktiskt ganska finlandssvenskt). Jag ville helt enkelt bara ha ett lättare efternamn. Jag hittade på ett eget – ett väldigt “Kimmigt” sådant, enligt mina vänner och jag känner att det passar mig bra. Dessutom låter det lite som smeknamnet jag alltid gått under i släkten.
Jag känner mig väldigt mogen just nu. Mogen och vuxen. Lite som om jag har åstadkommit något på egen hand.
Mina kriterier när jag knåpade ihop mitt nya namn var att det skulle fungera på såväl svenska, finska som engelska. Och det gör det.
Ni behöver inte oroa er; mitt efternamn börjar fortfarande på M. Jag menar; jag ville ju inte kasta bort allt arbete jag lagt ner på att bygga min bloggkarriär…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.