vegetarisk mat – Kim da Costa

Grekisk afton

I fredags var jag på en middagsbjudning hemma hos en irakisk vän då han och vår gemensamma vän hade ordnat något av en grekisk afton. Den senare vännen älskar nämligen Grekland på samma sätt som jag älskar Israel.
Jag har aldrig besökt Grekland och vet inte så överdrivet mycket om grekisk mat. Men det var länge sedan jag åt någonting så smarrigt.

Det bjöds fyllda paprikor, tzatziki, grekisk sallad (och tydligen lägger man alltid hela fetaostklumpen på toppen av salladen), vinbladsdolmar, hemlagade köttbullar, kyckling i nån typ av tomatröra, stekta champinjoner (som jag älskar men dessa var ännu godare p.g.a. örter och annat), kåldolmar, frukter samt den (tydligen) obligatoriska vattenmelonen. Och bröd och mjukost.

Som ni hör: väldigt gott.

Vi spelade underbar grekisk musik men framåt småtimmarna gick vi över till israelisk pop. Det blev lite karaoke också, och jag framförde bl.a. en av mina favoritlåtar från ESC: Boaz Maudas ”The Fire In Your Eyes”. Den är så otroligt bra!

Irakiern, som är arab men lämnat islam, förkunnade hur mycket han älskar Israel och att han vill följa med mig dit någon gång, blev eld och lågor och började dansa vilt. (Se bild nedan, men jag kan ju av förklarliga skäl inte visa hans ansikte.)

Det blev en kul och dansant kväll och det var länge sedan jag gick till sängs så mätt.

Supersöndag, god mat, dåraktiga diktatorer

Hej på er denna tradiga söndag. Verkligen en sån där supersöndag.

Jag har verkligen ingenting spännande att berätta just nu men jag fick ändå lite skrivklåda, så jag berättar härmed lite kort om helgen.
Den har varit tråkig och jag har varit på osedvanligt dåligt humör. Har bara varit ensam hemma med min hund och jag har inte kunnat röra mig överdrivet mycket då jag har haft så vansinnigt ont.

Det är nog inte särskilt roligt att om och om igen läsa om mitt sjukdomstillstånd och denna långa väntan på operation, men dessa smärtor överskuggar ju allt annat i mitt liv för närvarande.
I fredags morse var jag rädd då jag skulle gå på hundpromenad eftersom jag befarade att mitt ben skull ge vika och plötsligt skulle jag ligga där mitt på gatan och inte kunna ta mig upp igen. (Men jag lyckades till slut.)

Lördagen tillbringade jag i sängen, i stort sett hela dagen. Det värkte och det bultade och… ja, det är ett helvete.
Så… jag låg och kollade på en MASSA dokumentärer. DW Documentary på youtube har en massa sevärt. Jag har sett dokumentärer om den skogstokige Putin, om dåren Gadaffi, om den snorige Saddam Hussein, om den äntligen i helvetet vaggande Bin Laden.
Även om läkemedelsindustrin (huvaligen!) samt en väldigt sevärd dokumentär om hur det vidriga kommunistiska Kina spionerar på sina medborgare. Jag har läst ganska mycket om detta, men att det var SÅ illa ställt hade jag inte riktigt förstått. Just denna rekommenderar jag lite extra, så klicka här och se den. Du blir mörkrädd.

Vad har jag mer gjort? Jo, igår kväll rippade jag en massa skivor. Alltså från CD in i datorn. Efter ett datorhaveri saknas nu en massa ljuv musik ur mitt musikbibliotek så jag rippar loss när jag är på humör får någon viss musikant/orkester/vokalist.

Idag söndag har mitt ben mått en smula bättre och jag blev vid ett tillfälle lite trött på att bara ligga ner så jag fick feeling och började tvätta ur min mikrovågsugn. (Som bara används i nödfall då jag inte tror att mikrad mat är särskilt nyttig.) Oj, vad den glänser nu.
Skåpsluckorna fick också sig en omgång.

Jag lagade lunch också (se bild). Det blev kokta morötter med en (mycket) het vegetarisk ”bolognese”. Hur gott är det inte med morötter? Varför äter folk pasta eller ris eller annat sopigt när de kan äta morötter eller potatis?
Väldigt smarrigt blev det i alla fall.

Nu ska jag dricka en kopp te och sedan få lite pappersarbete gjort.
Därefter hundpromenad och kanske en dokumentär. Därefter är dygnet snart slut och det är dags att knyta sig.

Hej då.

Osorterade tankar och far död i två år

Osorterade tankar, torsdag kväll.

Två år utan min fantastiske far. Det känns fortfarande overkligt att han är borta (men bara fysiskt). Det var mitt livs värsta dag och största chock. Sorgbearbetningskursen i nov-dec hjälpte som sagt. Rekommenderas.

Annars då?
Jag tar min läkemedelscocktail och den hjälper en aning mot smärtorna men mest blir jag bara så fruktansvärt trött. Ungefär en och en halv timme efter intag så kan jag inte hålla ögonen öppna och måste sova ett par timmar. Det gör ju ingenting (snarare tvärtom) när jag tar kvällsdosen, men det är okul att bli så vansinnigt trött efter morgondosen. Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Jag blir även yr och sluddrig. Inga piller hjälper dock gällande benen som domnar. Idag var jag SÅ HÄR nära att ramla rakt in i en livsfarlig stolpe då benet gav vika när jag försökte ta mig över en snöhög (väldigt galet plogat då samtliga portar in på gården är blockerade av snö, upplogad från gatan). Ser fram emot operationen och just nu har jag nästa läkartid i augusti (jistanes, vilka köer).

På lördag blir det dubbla melodifestivaler, med finländska finalen och svenska deltävlingen nummer 4, som plötsligt känns lite upphetsande efter att jag hört Loreens fantastiska bit ”Tattoo”.
”Cha Cha Cha” – framförd av den konstnärlige Käärijä – måste vinna här i Finland. Måste, måste, måste.

Jag har fått dille på nåt så simpelt som vita bönor i tomatsås. 85 cent per burk på S-Market. Gott, nytt, förmånligt. Det hela började med att vi åt denna delikata rätt i Spanien under årsskiftet och jag kom inte ihåg när jag senast hade ätit detta. Kanske i skolbespisningen? Eller på nåt hotell i London för många år sedan. Gott är det i alla fall.

Nu säger jag god natt. Ögonlocken börjar kännas väldigt tunga efter medicinerna.

Höstig matinspiration

Här hoppar vi som vanligt mellan ämnena, så nu ska jag tipsa om någonting ljuvligt som jag lagat under veckan.

Först och främst: fyllda paprikor.

Jag hade inte lagat denna underbara rätt på många år men väninnan kom över och hon var sugen så vi lagade tillsammans enligt hennes recept.
– Så stora paprikor som möjligt. Jag gillar egentligen inte röda men i ugn blir de ljuvligt ”köttiga” och utan den där stickande smaken som röd paprika ofta har. Avlägsna kärnorna och fyll sedan paprikorna med en sörja gjord på:
– Valfri mjukost, krossad tomat, champinjoner i små, små bitar (jag vill slå ett slag för burkchampinjoner – jag älskar dem!), schalottenlök, gröna oliver (även dessa ingredienser i små, små bitar), kapris, hackad vitlök, en påse tacokrydda. Se till att sörjan inte är för lös. Toppa med riven ost och sätt på locken. In i ugnen i 200 grader i ca 45 minuter.
Sedan är det bara att njuta.

Jag har även lagat en ny variant av min älskade höstsoppa. (Tidigare inlägg: Höstsoppa samt Höst betyder soppa.)
Jag älskar en het, mustig soppa och den här gången tog jag vad jag hade hemma:
– morot
– palsternacka
– schalottenlök
– vitlök
– vitkål
– en burk krossade tomater
– några skvättar Bring the Pain Sauce (mycket stark, som namnet antyder, finns på Lidl)
– vatten
– salt
– peppar

Skär allt som skäras ska i lagom stora bitar. Fräs i en kastrull i några minuter. På med tomatkross och vatten. Låt koka i ca 25 minuter. Dutta i den starka såsen och krydda loss.
Sedan är det bara att njuta, och svettas ut alla sorger, besvär och synder.

Ge mig en riktig indier

Nu ska här i-landsklagas.

Ni vet nog att jag älskar Helsingfors och att jag klagar på forna hemstaden Stockholms utveckling, men… Vad är det för fel på de indiska restaurangerna här?

Det är sällan jag äter ute eller beställer hem mat – eftersom jag ju är kung i köket – men när det väl händer så blir det indiskt (eftersom jag trots min omfattande repertoar inte kan laga indiskt). Eller nepalesiskt. Här finns fler nepaleser än indier och jag vet inte så noga vari skillnaden ligger.

Jag blir besviken varje gång. Det är som att de är rädda för att krydda till det riktigt ordentligt. Diskvatten. Igår kväll unnade jag mig genom att beställa hem två rätter (”då har jag mat för hela helgen”). DISKVATTEN.

För någon månad sedan samma procedur. Ena rätten var mjäkig och den andra var så äcklig att jag bokstavligt talat vomerade. (Sant!) Jag vet inte om jag fått fel mat då den var svår att identifiera. Den var liksom ”fiskig”. Jag har aldrig ätit fisk. Inte ens innan jag blev vegetarian för 25+ år sedan. Jag älskar havet men ogillar dess invånare.

Efter de första tuggorna och kräkattacken gav jag resten till min hund. Inte ens han ville äta!

Dessa indiska besvikelser har jag upplevt i andra städer och länder också. Jag var med min (numera ex-) make i Berlin och i flera dagar trampade vi runt från indier till indier. Mjäk, mjäk, diskvatten.

Detsamma i Tel Aviv (som har världens godaste mat – alla TLV-vänner kan intyga) – indiskt mjäk utan studs.

Detsamma i Rio. Indiskt diskvatten.

I Stockholm finns indier på varje gata. Lika gott varje gång. På Malmskillnadsgatan, där jag arbetade i många år, (that came out wrong) finns en indier där jag ofta åt lunch. Så otroligt smakrikt.

En gång var jag på en indier på Söder och åt bland annat en soppa. Den var så het att tårarna sprutade och jag svettades. HELT RÄTT. EN RIKTIG SMAKUPPLEVELSE! Jag var på väg tillbaka dit för att dubbelkolla att den där soppan faktiskt skulle vara så het, eller om kocken begått ett misstag, men sedan flydde jag ju huxflux till Finland, så jag hann inte.

Att jag blev så besviken på indierna i Berlin säger rätt mycket, men en annan stad av samma kaliber levererade verkligen. LONDON. Gu’ vad gott. Jag var där för att gå på Spice Girls-konsert (eftersom jag är som jag är) med en infödd och han tog med mig till en liten, liten indisk sylta. Jistanes, så ljuvligt.

Nu är det slutgnällt. Jag har kylen full av mjäkig indisk mat som jag ska försöka krydda till så att den inte smakar DISKVATTEN.

Ha en bra dag. Gärna kryddstark.

bread with soup — Photo by Marvin Ozz on Pexels.com