vänner – Kim da Costa

Bränn häxan men skona den fromme fjollan

Låt mig underhålla er med ett inlägg som vi kan kalla: BRÄNN HÄXAN MEN SKONA DEN FROMME FJOLLAN!

Det är ju så att min så kallade ”fruga” är en häxa. Själv har jag inte denna egenskap då jag är en helt vanlig och mycket from, troende man, men hon hade bränts på bål en gång i tiden.

Jag har nog tidigare berättat om den där gången då min far just gått bort, mycket plötsligt och chockerande, och ”frugan” sa: ”Jag drömde nåt så märkligt. Det var en man, som kändes som din far, och en yngre man och de sa: ’Ta nu väl hand om Kim’.”

Vi hade just lärt känna varandra och ”frugan” visste ännu ingenting om min bortgångne bror.

”Det var ju farsan och brorsan!” hojtade jag.

Vad hände sedan? Mina ryggproblem blev värre och jag hamnade (äntligen) i operationskö och vem tog hand om mig när det var som värst och jag inte ens kunde ta mig ur sängen? (Retorisk fråga… Hon hade ju trots allt lovat.)

Hon drömmer väldigt ofta sanndrömmar. ”Vet du vad som hände idag?”, kan hon säga, ”minns du vad jag drömde förra veckan? Exakt det hände.”

Jag kom att tänka på allt det här för att igår när jag skulle gå till sängs så kollade jag på klockan och hon var 00:00. Igen. Det händer nämligen HELA tiden. Jag sitter uppe och läser eller kan bara inte sova. Kollar på klockan. 00:00. Alltså inte 23:59 eller 00:01, utan just NOLLNOLL:NOLLNOLL.

En gång berättade jag om detta för ”frugan” och hon svarade: ”Ha! Min klocka är alltid 15:36 och det råkar vara den tid på dygnet då jag föddes. Jag kollar på klockan och hon är inte 15:35 eller 15:37, utan just FEMTON:TRETTIOSEX..Jag måste gå snart förresten, vad är klockan? Jamen, så klart. 15:36.”

Detta händer alltså så ofta att enligt all världens statistik, enligt alla tänkbara utredningar och samlade bedömningar så är det varken NORMALT eller NATURLIGT.

En gång berättade hon att hon gått på en kyrkogård (det finns en jättevacker sådan här i närheten, där presidenter och andra viktiga personer vilar). ”Jag kollade på gravstenarna och tre i rad hade mitt förnamn. Med rätt stavning dessutom. Tre! Hur är det ens möjligt?” (Ingen jättevanlig stavning här i Finland.)

Så, bränn häxan men skona den fromme fjollan.

Tala svenska med min hund, tack

Jag måste berätta en rolig sak som handlar om språk (ett av mina favoritämnen).

Min FFF (Fantastiska Finskspråkiga så kallade Fruga), som faktiskt egentligen är till hälften svenskspråkig men som dessvärre, likt så många andra, har börjat tappa minoritetsspråket (men hon talar mycket god svenska och förstår alltid vad jag säger när mitt finska ordförråd inte räcker till). *Puh*. Det blev ett onödigt långt intro.

I alla fall. Hon berättade just att i natt drömde hon att hon tillsammans med min hund Blake blev jagad av lejon och ”frugan” sa på finska: ”Gå och göm dig i huset” men så insåg hon att Blake ju är svenskspråkig så då hojtade hon samma sak på svenska.

”Jag trodde aldrig att det svenska språket skulle rädda livet på mig och Blake.” *puh*

Vad lär vi oss av detta? Lär er så många språk som möjligt!

Foto: Kim da Costa – Blake, min FFF och min bok.

”Give My Heart a Break”

Äntligen en bra deltävling i Melodifestivalen i lördags (våga vägra det fruktansvärda ordet ”mello”) (TVI!). Cazzi Opeia var ljuvlig (min svenska vinnare så här långt) och det var även den nya bekantskapen Jacqline. Vilken pipa! Och skön dänga, men hon borde byta kläder. De där jättetrosorna gör ingen glad. Klä på er damer, det är vinter!
Opeias ”Give My Heart a Break” spelas om och om igen här hemma. Texten förklarar lite hur jag mår just nu…

Men jag hade bara en slinga i huvudet hela söndagen: ”La-la-la la-la-Gunilla”.

Därefter var det final i Estland och Danmark men de imponerade inte. (Jag gör allt för att glömma vår finska katastrofvinnare.)

Jag har nog nämnt att en sak som jag saknar här i Finland är MF- och ESC-vänner. I Stockholm var vi ett (ganska stort) gäng som alltid sågs hos varandra för att se dessa tävlingar. Vi röstade och höll på och alla visste – naturligtvis – att under låtarna pratar man inte. En gång tog jag med mig en amatör till vår tillställning och hon förstod inte att hon skulle knipa näbb, hur jag än försökte förklara detta. Jag skämdes jättemycket och hon fick inga fler inbjudningar.

I lördags kom min vän Christa över för att se MF. Det var lajbans. Ni vet Christa, som skrivit en läsvärd bok.
Vänner (och hundar) är livet. Så är det bara.

Äntligen en somrig dag

Visst har sommaren varit en smula tradig?
Jag går mest och väntar på mina operationer, men det bara dröjer och dröjer och dröjer och det är väldigt stressande då det känns som att hela livet är satt på paus.

Hade dock en osedvanligt trevlig – och somrig – söndag. Träffade två underbara damer. Den ena talade finska och den andra finlandssvenska och jag i min tur brölade på med min vulgära västgötska stockholmska med finska inslag. Och samtliga förstod varandra.
Det är Finland för mig. Tvåspråkigt.
Läste just om Svenska Finlands befrielsefront i HBL och jag har lagt märke till deras klistermärken sedan länge och jag har ett tips: tillverka klistermärken med texten ”samma på svenska”. Dessa klistras sedan upp på dessa bedrövliga skyltar som finns här och där, med text på finska, engelska och ryska, men inte på svenska. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara!

Min vän Christa har skrivit en bok om sin hjärnblödning, som naturligtvis förändrade hela livet. Rekommenderad läsning! (Se foto nedan.) En av operationerna som jag själv väntar på handlar just om att jag kan drabbas av en hjärnblödning om saken inte fixas. Så jag är som sagt väldigt stressad rent psykiskt.

Nu börjar jag nästan se fram emot hösten, ty en somrig dag gör ingen sommar.

Grekisk afton

I fredags var jag på en middagsbjudning hemma hos en irakisk vän då han och vår gemensamma vän hade ordnat något av en grekisk afton. Den senare vännen älskar nämligen Grekland på samma sätt som jag älskar Israel.
Jag har aldrig besökt Grekland och vet inte så överdrivet mycket om grekisk mat. Men det var länge sedan jag åt någonting så smarrigt.

Det bjöds fyllda paprikor, tzatziki, grekisk sallad (och tydligen lägger man alltid hela fetaostklumpen på toppen av salladen), vinbladsdolmar, hemlagade köttbullar, kyckling i nån typ av tomatröra, stekta champinjoner (som jag älskar men dessa var ännu godare p.g.a. örter och annat), kåldolmar, frukter samt den (tydligen) obligatoriska vattenmelonen. Och bröd och mjukost.

Som ni hör: väldigt gott.

Vi spelade underbar grekisk musik men framåt småtimmarna gick vi över till israelisk pop. Det blev lite karaoke också, och jag framförde bl.a. en av mina favoritlåtar från ESC: Boaz Maudas ”The Fire In Your Eyes”. Den är så otroligt bra!

Irakiern, som är arab men lämnat islam, förkunnade hur mycket han älskar Israel och att han vill följa med mig dit någon gång, blev eld och lågor och började dansa vilt. (Se bild nedan, men jag kan ju av förklarliga skäl inte visa hans ansikte.)

Det blev en kul och dansant kväll och det var länge sedan jag gick till sängs så mätt.