språk – Sida 4 – Kim da Costa

Diplom, Molempi parempi, Flirt, Kulturministern

Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades.
Först sex veckor på rehab.
Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor.
Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.)
Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.

Tack Helsingfors stad för hjälpen.
Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.

Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻‍♂️

västra psykiatri- och missbrukarcentralen helsingfors stad — Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad

Fick fin post idag.
Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är.
Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.

Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.

tala gärna svenska med mig — Tala gärna svenska med mig

Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet.
Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr.
Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med.
Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög
Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win.

Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam!

Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:

Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister.
Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd.
(Själv ska jag ju mördas.)

Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön.
Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”?
De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?

När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?

Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.

Allmänt nöjd

05:30

God morgon.
Vi farbröder vaknar ofta runt 04. Det är nåt som kommer med åren. På ålderns höst har vi ingen tid att förlora, signalerar kroppen.

På väg till öppenvården. Vem behöver berusa sig när en är kär? Kärleken är den största (och farligaste) drogen. Ibland gör man galna saker.
Man kanske ger sig ut i snöstormen och tar sig till andra sidan stan för att lämna en kärleksgåva i någons brevlåda. Eller frångår alla sina principer och skaffar nya. Förlåter någonting egentligen oförlåtligt.
Ja, listan är lång på mer eller mindre tossiga upptåg.

Idag ska jag bara sprida positivitet omkring mig. Och värme och omtanke och kärleksfull inspiration.
Jag ska inte störa mig på öppenvårdens ociviliserade glappkäft. Jag kanske avbryter honom med insiktsfulla visdomsord. Jag kanske säger att om han är tyst ett tag så kanske han kan höra vad Skaparen försöker säga till honom.
Vi får se.

Det är tradigt Ukrainaväder utanför fönstret men i hjärtat skiner solen och i kalsipperna råder värmebölja med överraskande uppfriskande skurar. En blixt eller två en klarblå dag.

Önskar er en underbar, romantisk dag.
Tänk på att detta kan vara din eller din älskades sista dag, så gör nåt av vikt. Berätta för någon att h*n är älskad och värdefull. Berätta för dig själv att du är reko och hyvens och att du duger. I morgon kan det vara för sent.

Älska livet, dig själv och din nästa (dock ej bovar och banditer, terrorister, våldtäktsmänniskor, pedofiler, djurplågare, mobbare etc).

10:15

Min nya positiva livsattityd betalar redan av sig. En kurskamrat (tandlös före detta narkoman) sa just att jag ser tio år yngre ut än i fredags.
”Jag har rakat mig”, svarade jag med myndig stämma.
”Det är första gången jag ser Kim utan glasögon”, sa en annan. ”Ser bra ut, men ser du bra?”

Jag får mycket uppmärksamhet idag tack vare att jag bara sprider värme, kärlek och positivitet omkring mig.

(Och pga helgens tunga skönhetsregim inklusive skrubbande, ansiktsmasker, brun utan sol-kräm, upplyftande ögonbrynsplock och så vidare. Men det talar vi så klart tyst om. En man måste få ha sina hemligheter.)

14:25

Jistanes! Ännu mer positivitet kommer min väg idag tack vare att jag i morse bestämde mig för att enbart sända ut kärlek, värme och positiva vibbar under dagen.
Ena handledaren (rultig man, 40): ”Nu Kim när vi är ensamma så vill jag passa på att säga att härregu’ vilken skillnad det är på dig av idag jämfört med när du var på intervju här (inför öppenvården) för fem veckor sedan. Jag känner ett sånt hopp för människan när jag ser din förvandling. Du var så nere (och då hade jag ändå tagit mig upp en rejäl bit över vattenytan efter sex veckor på rehab) och nu… det liksom skiner om dig.”

”Nu blir jag lite tårögd. Tack så mycket.”
”Jag menar bara positivt.”
”Jag vet. Tack. Jag är en känslig man – vilket ju är roten till mina livsproblem. Tack.”

DET SKINER OM MIG! HÖRDE NI DET?

BONUS

Några finskspråkiga rader.

Kylläpä on tehty suomen kielestä turhan hankala. Ei ole ihme että suomalaiset ovat viisasta kansaa, kun kielenkin kanssa pitää jatkuvasti taistella.
Esimerkiksi sanat mato ja matto taipuvat eri tavalla.
MATTO ja MATOSTA mutta
MATO ja MADOSTA
Mistä ihmeestä se D nyt sinne yhtäkkiä ilmestyi ja miksi?

Ei ole mikään ihme että välillä on #HoonoSoomi
Onneksi tämä on kaksikielinen maa ja onneksi ruotsin kieli on loogisempi.

No niin kansalaiset ja medborgare, nyt pitää taas vähän saarnata käytöstavoistanne.
Jos kävelet hyvin laihalla suojatiellä ja tämä herra tulee vastaan ja pomppaisee kadulle jotta pääset rattaiden kanssa ohi, niin ei tarvitse välttämättä sanoa ”kiitos”, tai niiata tai kumarrella, eikä edes – jos olet herrasmies – tarvitse nostaa hattua.
Riittää jos millisekunnin verran katselet minuun päin ja nopsasti näytät ihan pienen hymyn. Sellainen hymy joka tarkoittaa ”kiitos, komea herrasmies, minä huomasin kauniin tekosi”.

Ellet tee tätä niin minusta tulee katkera ja ensi kerralla kun törmäämme niin todellakin TORMÄÄMME koska minä kävelen sitten suoraan eteenpäin ja SINÄ saat rattaiden kanssa pompahtaa kadulle, jotta MINÄ mahdun suojatielle.

Miksi niin monta ihmistä on aivan ilman normaaleja käytöstapoja? Joka helevetin päivä menee hermot teidän kanssa.
Käyttäytykää tai pysykää kotosalla!

En blick med obeskrivlig värme

Ännu en dag läggs till handlingarna.
Igår hade vi kort dag på öppenvården och jag trodde att jag skulle komma hem väldigt tidigt och få vissa saker gjorda, men först gick vi och åt lunch (ljuvligt var det!) och därefter gick vi till ett ställe (som lite grann hänger ihop med öppenvården) och hinkade kaffe. Sedan glömde jag av någon anledning att hoppa av bussen där jag skulle byta, så jag kom hem senare än planerat. Och väl på plats så hade Fotbollsspelaren – som jag lärde känna på behandlingshemmet – flyttat in, så jag satt och snicksnackade med honom väldigt länge.

Nu en kommentar efter ännu ett terrordåd:
Dagens barn har nog svårt att förstå att när farbror var ung så kunde han gå på julmarknad utan att vara rädd för att nån galen islamist skulle dyka upp och börja skjuta ihjäl folk till höger och vänster.
Det var tider det. Ja, vad hände? Jo, de styrande bestämde sig för att allting var för tryggt och tråkigt, så de började importera problem.
Nu får vi alla skörda frukterna. Grattis. Bra jobbat.

Till någonting helt annat nu. Att jag har börjat lyssna på musik igen betyder att jag mår bättre. Om man kollar lyssningshistoriken på Last-fm så ser man ju att det har gått ganska stabilt nedåt.
Jag får inte ut någonting av musik när jag är deppig. Eller så börjar jag lyssna på deppmusik och blir ännu deppigare.
Nu har jag till och med börjat spela pop i lurarna när jag är ute på vift – någonting som jag alltid, alltid gjorde förut men som jag inte har roat mig med på ett bra tag.
Idag sa en ny kvinna på öppenvården exakt samma sak gällande musiklyssnande och depressioner.

Det står ett namn, ”kärlek” och ”du är viktig” på arabiska. (Hoppas jag!)

Idag hade vi julfest. Det var gröt och purfinska jultårtor och skinka och stark Åbo-senap och det var julmusik och obligatoriskt pyssel.
Jag gjorde årets enda julkort och det var ju lite läckert att en JUDE satt och skapade ett JULkort åt en MUSLIM.

Jag och Blake åkte till Sockenbacka då jag skulle hämta några grejer i förrådet hos före detta grannen och när vi stod ute på gatan och bolmade så kom nämnda muslim gående. Han var så vacker i sina nya kläder. Och hans ögon! Hans blick! Han ser på mig med en sådan obeskrivlig värme. (Han tyckte om kortet.)

I kväll har jag premiärtvättat här där jag bor, samt snackat med en av dem jag bor med: finlandssvensken. Han är mycket trevlig och kommer från Åbo skärgård och han talar en så oerhört vacker svenska. Som språknazist bara sluter jag ögonen och njuter när han talar.

Apropå njutning. Idag upptäckte jag att vi har en massagestol på öppenvården. Jag blev riktigt rejält genomknådad av den och kände mig alldeles mör (men mycket levande) efteråt. Ska hoppa upp i sadeln i morgon också.

Jag satt och klottrade och det blev en logga. 🙂

Karaokecomeback, iMac, bussar, hundar och språk

Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.

Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.

Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.

Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK.
Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.

Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.

Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.

Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!

Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.

Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.

Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)

Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’.
Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter.
Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.

Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.

Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).

Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.

Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.

Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.)
Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.

Slut på meddelandet.

Nya kontakter (på det fantastiska svenska språket)

Första natten i nya hemmet avklarad. Svalt, mörkt och tyst.
Blake och jag var ute på kvällspromenad och försökte bekanta oss lite med nya stadsdelen. Snön föll och det var hemtrevlig belysning i trädgårdarna. Så där lagom – inte vulgärt. Fina hus här i Baggböle; gamla flådiga byggnader blandas friskt med nya eleganta villor och parhus. Detta var en svenskspråkig by på 1800-talet, med fyra hus och 40 invånare och 1946 blev Baggböle en del av det växande Helsingfors.

Första morgonkaffet intaget här (se bild). Vi bor i ett tvåvåningshus med rum för 10 personer, stort kök och vardagsrum (vindsvåningsaktigt), tvättstuga och den obligatoriska bastun.
Jag har ju svårt att komma ihåg namn men jag kämpar förtvivlat. Har träffat K med rakad skalle, mogne J, snygg-M samt en tös vars udda namn börjar på M.

Idag ska jag syssla med pappersarbete och förbereda mig inför morgondagen då öppenvården drar igång med terapi och diskussionsgrupper etc. (som på behandlingshemmet). På torsdag har vi boendemöte samt en diskussionsgrupp här hemma. På fredag ska jag på arbetsintervju.
En bit i taget pusslar jag ihop mitt liv.
Jag vaknade av att jag skrattade. Minns inte vad jag drömde, men jag skrattade högt.

Zappade mellan morgon-TV-sändningarna medan jag åt frukost och kom fram till följande:

Public service: färglös dekor och småfula programledare (man och kvinna) med gula tänder. Klädsel: grått och svart. Väldigt långa inslag.
Meteorologen: väldigt rapp och purfinsk ung blond man. Han ser prydlig och proper ut men jag tror att han är lite ’pervers’.

Reklamkanalen: färgglad dekor och snygga programledare (man och kvinna) med vita tänder. Klädsel: färgglatt och trendigt. Kortare, snuttifierande inslag.
Meteorologen: bystig, eventuellt lite rultig, ung kvinna iklädd väldigt snygg kungablå blus.

Jag föredrar reklamkanalen. Det är skönt att vila ögonen på någonting färgglatt och snyggt när det är ukrainaväder utanför fönstret.

Jag stötte ihop med en av de boende: J. Han växlade plötsligt över från finska till svenska då han frågade om jag inte är svenskspråkig. Jag berättade att släkten är från Österbotten men att jag är född och uppvuxen i Sverige. J är från Åbo skärgård och han berättade att han gärna samtalar med mig på svenska hädanefter eftersom han har börjat tappa sitt modersmål.
Senare kom han upp för att hälsa på Blake och vi samtalade om ditt och datt. Han tog upp ett av mina favoritämnen – svensk politik – och jag blev ju eld och lågor så klart. (Obs. det var han som började!)
Ja sa att ”Sverige stod nog med en alltför utsträckt hand och sa ’kom hit’ men sedan kunde de inte hantera situationen”.
”Ja”, svarade jag. ”Det var mycket därför jag ville lämna landet. Jag kände mig inte hemma längre.”
Sedan bjöd J mig på snus (se bild).

Jag måste säga någonting positivt eftersom jag så ofta har klagat på vården (jag blev bitter när min bror dog i cancer då han inte fick hjälp i tid) (det var i och för sig i Sverige och jag har ingenting att jämföra med här i Finland).
Jo, det är så att jag är mycket tacksam och ödmjuk över att jag får den hjälp jag är i behov av.
Först på behandlingshemmet med så fantastisk, engagerad och kunnig personal.
Och nu här. Jag känner direkt att personalen är på ”min sida”, så att säga. Engagerad och kunnig även här och det finns många olika vårdformer så man hittar efter lite letande den form som passar en bäst.

På eftermiddagspromenaden försökte jag hitta rätt busshållplats inför morgondagen men GPS:n strulade. ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Insåg att vi gick åt fel håll och vände om. Fortfarande: ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Får göra ett nytt, lite mer manuellt, försök på kvällsrundan.