Som tvåspråkig språknazist roar jag mig med att observera stadens tvåspråkighet i praktiken. Som när jag blänger på en spårvagn vars ändhållplats är Olympiaterminalen (Olympiaterminaali på finska). På spårvagnens sida anges naturligtvis nämnda hållplats på båda språken, men eftersom hela namnet ej får plats så står det: OLYMPIATERM. OLYMPIATERM.
Fattar du? Det hade ju lika gärna kunnat stå bara OLYMPIATERM. På grund av min svåra språknazism så gläds jag dock åt att båda språken (i teorin) får vara med.
I fören på samma spårvagn står det: OLYMPIATERM. Via Tölö
För att några sekunder senare slå om till finska versionen: OLYMPIATERM. Via Töölö
En bokstav hit eller dit? NEJ. Vokaler är viktiga!
Sånt här sitter jag och roar mig med här på buss 510 mot: ITÄKESKUS ÖSTRA CENTRUM
Ha en bra dag. Gärna tvåspråkig. Kom ihåg att utan språket/språken är vi ”bara” djur (vilket ju iofs vore en uppgradering för de flesta människor).
När jag flyttade till Finland slogs jag av en grej. Här finns väldigt många olika vegetariska produkter och märken men favoriten Quorn finns inte i varje butik (och den är överdyr). Har många gånger tänkt att ordet ”quorn” helt enkelt inte fungerar på finska. Om stavningen vore en annan så skulle det inte vara några problem; ”kuorn” helt enkelt. Det sitter helt naturligt i även en finskspråkigs trut.
Igår OCH idag fick jag det återigen bekräftat då två purfinländare ojade sig oberoende av varandra över det jobbiga ordet och jag kom då på att denna fantastiska föda i Finland borde säljas som KÅRNI. (Med ’svenskt Å’, som bokstaven Å heter här, för att göra det hela lite festligare och mer iögonfallande.)
Morgonen var grå. Regnet piskade. Låg kvar i sängen. Ledig dag. Vet inte vad jag drömt men jag låg och tänkte på var jag vill bli begravd! Eftersom jag lider av svår beslutsångest så kom jag inte heller denna gång fram till nåt.
Plötsligt kom solen fram och jag satte mig på bussen för att uträtta ett par ärenden i centrum. Helsingfors såg så vackert ut när vi rullade in i Tölö (en favoritstadsdel). Det låg en helsingforsisk förväntan över gator och gränder. Blev glad och tänkte inte längre på den där begravningen. (Om jag skulle råka lyckas bestämma mig för en lämplig begravningsplats och -ceremoni så skulle jag – med min tur – ändå dö på ett sätt där min kropp försvann och ej skulle kunna begravas alls, så det känns ju onödigt att tänka mer på detta.)
Som språknazist tänkte jag på att detta är världens enda huvudstad där mina två språk är de officiella språken. Och i ingen annan huvudstad på planeten talar majoriteten mina förfäders skogstokiga men roliga och påhittiga finska språk. Och som grädde på moset talas här även mitt adopterade förstaspråk. Underbar svenska i finländsk tappning.
Härligt va! Istället för att tänka på begravningar så kan vi tänka på annat.
(Som synes på fotot så är engelskan snart Finlands tredje officiella språk (inte ens soptunnor kommer undan). Jag är en vän av engelskan men här sätter jag ner foten! I Finland talar vi finska och svenska. Punkt slut.)
Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.
Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.
Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.
Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.
Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär.
Söndag 17 februari
Oh, vilken fin dag. På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. ”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).
Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.
Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades. Först sex veckor på rehab. Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor. Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.) Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.
Tack Helsingfors stad för hjälpen. Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.
Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻♂️
Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad
Fick fin post idag. Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är. Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.
Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.
Tala gärna svenska med mig
Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet. Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr. Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med. Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win.
Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam!
Fiskehamnen.
Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:
Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister. Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd. (Själv ska jag ju mördas.)
Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön. Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”? De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?
När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?
Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.
