Äntligen måndag. Jag älskar vardagen och avskyr påtvingade helger, som valborg eller 1 maj eller vad det nu var för sossetrams som vi just var tvungna att genomlida.
Usch.
Jag hittade en gammal pärm med tidningsurklipp från 1992. Där fanns en folder med bilder och intervjuer med den finska favoriten Kikka (RIP). Jag blev eld och lågor och gjorde ett kollage.
Jag kanske borde skriva ett längre inlägg om varför jag älskar Kikka, men här är ett inlägg från i fjol, i samband med att det gjordes en radiodokumentär om denna legendar: Kikka!
Jag lyssnar för övrigt väldigt mycket på finsk musik just nu; det görs så vansinnigt mycket bra POP i det här landet och det är ack så synd att så väldigt få människor förstår det skogstokiga finska språket. Jag tackar dagligen mina föräldrar för att de lärde mig finska. Även om min finska är långt, långt ifrån perfekt.
1000 tack!
På den tiden (70- och 80-tal) var det superfult att tala finska i Sverige och jag har flera kusiner som hade föräldrar som inte var lika raka i ryggraden som mina – de talar ingen som helst finska idag.
Synd.
För dem.
Finskan är ett fantastiskt språk. Men ja, svenskan är – och kommer alltid att vara – mitt förstaspråk. Det vill säga det språk som jag tänker på, drömmer på, och inte minst RÄKNAR PÅ.
Dessa fyra album har jag just nu på shuffle:
Paula Koivuniemi ”Elämästä”
Laura Voutilainen ”Miks ei”
Sanni ”Trippi”
Antti Tuisku ”Valittu kansa”
Lyssna på dessa alster om du vill höra god finsk – nutida – musik.