Då var det äntligen dags att plocka fram vintergarderoben. Kan ni förstå att jag köpte denna tröja hösten 1995? Jag har ett diffust minne av att den kostade 499 kronor. Jag har alltså burit den då och då under de senaste 29 åren. Inga hål. Inga noppor. Färgerna är desamma. Annat är det numera när en nyköpt tröja blir hängig, deppig, noppig och urtvättad efter bara några tvättar. För att inte tala om jeans. Du bär dem i en vecka och har genast ett stort hål i skrevet.
Inte undra på att jag aldrig köper kläder. 1. Dålig kvalitet oavsett prisklass/märke. 2. Jag behöver inga nya kläder. 3. Jag är så fet numera och jag vill inte gå och köpa mig ett tält som jag – förhoppningsvis – snart drunknar i. (Det gäller att vara positiv.)
Vilken fruktansvärd UMK-katastrof! (UMK är Finlands uttagning till Eurovision Song Contest, för den som inte vet.) Igår kväll bjöds vi på en fantastisk produktion på alla vis och Käärijä och Erika Vikman framförde sin nya singel ”Ruoska” (piska). Jag gillar den väldigt mycket efter några lyssningar. Älskar att Käärijä låter så blasé i verserna och jag går igång på de tunga gitarrerna (konstigt va!). Att jag höll på Sara Siipola och hennes fantastiska ”Paskana” (som skit) sedan dag 1 är ingen hemlighet.
Hon kom tvåa. Bara tvåa. En fruktansvärd ”humorlåt” vann och jag tänker inte ens skriva dess namn eller på något vis promota denna styggelse. Det sitter alltså tittare – som inte kan sitt (nej, mitt) ESC och de bryr sig egentligen inte – som röstar på nåt ”tokigt” bara för att det är ”kul”. Dra åt skogen, säger jag. Det är som att släpa in mig på en fotbollsplan bara för att jag är ”en kul kille”. (Det skulle sluta i katastrof.)
Nog om det.
Jag tittade på Sanremo-festivalen i veckan. Italiens supermusikfest, där vinnaren erbjuds att representera landet i ESC. Festivalen började i tisdags, med hela trettio akter, och avslutades söndag morgon runt 05:30. Många bra låtar men ingen som jag skulle belöna med en full tolva i ESC. Vinnare blev till slut Angelina Mango som framförde låten ”La noia”. Bra! Jag slogs av de manliga deltagarnas fantastiska utstyrslar!
Jag skrev på sociala medier tidigt i morse: Alla de stiliga italienska karlarna är klädda till tänderna i svindyra italienska plagg och programledarna bara pratar och pratar och pratar. Karlarna bär också jättemycket smycken. Mycket glitter och glam, och det går ju jag igång på. Mycket högklackat, men på ett manligt (!) vis. Väldigt mycket stora örhängen, djupa urringningar och handskar. (Verkar vara en het trend, men vad vet väl en enkel man som undertecknad.) Väldigt mycket spets också. Alla i publiken är uppklädda till fest. Mycket elegant. Timme ut och timme in hurrar, jublar och dansar de. Att de orkar.
Här kommer en bildkavalkad på diverse män som dök upp i programmet. (Skärmdumpar från Rai 1.)
Avslutningsvis: Melodifestivalen var lika tråkig igår kväll som förra veckan. Vad har hänt? Bleka låtar, samma trynen, samma jargong. Tröttsamt. Orkar inte ens skriva om spektaklet. Finns så att säga ingenting att säga.
Nu när jag har börjat titta på tv (vilket jag började med då jag låg på sjukhus i samband med min omtalade operation) så har det slagit mig hur mycket – och värdelös! – reklam som visas. Dagens reklamfilmer är så otroligt tradiga, visst är de? Samtalade om detta med min så kallade ”fruga” och vi började vandra längs minnenas berömda aveny. Kommer ni ihåg hur fantastiska reklamfilmerna för Levi’s var på nittiotalet? De var ”edgy”, finurliga och sexiga på ett smakfullt vis.
Detta fick mig att vandra ännu längre längs den där avenyn. För oss som gick på högstadiet i slutet av åttiotalet, början på nittiotalet, fanns en – och endast en – statussymbol: Levi’s. Närmare bestämt Levi’s 501. Som en udda fågel var jag så klart utstött – kanske inte mobbad, utan just utstött – och mina arma föräldrar märkte ju det. En dag tog de med mig till en fräsig Levi’s-butik och jag fick plocka på mig. Det blev nog tre par jeans (blå, svarta och vita, vill jag minnas), några tischor och ett par tröjor. Samt en patetisk snusnäsduk som jag bar omväxlande runt pannan och runt halsen. (Jag ber om förlåtelse för denna modemiss.) Och vips var jag ”inne”. Tack vare Levi’s.
Jag har aldrig varit någon mode- eller märkesslav utan jag vill bara se ”kosher” ut, men Levi’s har en särskild plats i mitt än så länge bultande hjärta. Jag vet på rak arm inte om jag har några kläder från Levi’s i min garderob just nu. Jag har väldigt mycket från Calvin Klein men det beror på att mitt ex arbetade för dem, så jag fick fin rabatt. Men har ni tänkt på det här med kvalitet? Numera går alla kläder sönder (även de dyrare). Jag har hål i skrevet i nästan alla mina jeans, men hade jag hål i mina Levi’s-jeans på nittiotalet? Aldrig någonsin. De är sedan länge kasserade men det beror enbart på grund att jag växte ur dem.
Jag lyssnade på podden Slaget efter tolv och de talade om ”snabbmode” och någon viktigpetter sa att varje person får köpa max fem plagg per år ”för klimatet”. Jag kan avslöja att jag inte köper ens fem plagg per år. Snarare noll. Jag köpte nya vinterskor i november (35 € på Mikseli i Östra Centrum) och när köpte jag senast något plagg? Jag minns inte. För flera år sedan. Jag har vad jag behöver. För länge sedan, i Stockholm, hade jag en vän som jag på bloggen har kallat ”Dansken”. Han arbetade i ”branschen” och blev min ”personal shopper”. En gång presenterade han ett par byxor för mig och de passade på min konstiga kropp så jag köpte dem i många färger. Svarta, blå, gröna, gula, lila. Dem bär jag än idag. (De är inte jeans, så därför inga hål i skrevet. Så vad är det med dagens usla kvalitet på just jeans?)
Min förmiddag med illustration och foton, varsågoda.
Jag var hos tandläkaren igen då tänderna måste vara i skick inför mina efterlängtade operationer. Tre tandrelaterade besök denna vecka. Det går undan! Tänk att jag fick på mig svarta solglasögon där jag låg. Varför har ingen tänkt på detta tidigare? Det har ju alltid varit lite jobbigt att ligga där och gapa och inte veta var man ska fixera blicken. Så simpelt och så fiffigt!
Sedan tog jag bussen hemåt och klev av vid Författarparken, vilket kändes passande. Är ju inte författare, men ändå en skrivande person.
Men en annan sak! Jag såg två så coola kvinnor. En igår och en idag.
Först var det en äldre dam som ville hälsa på Blake. Hon var så himla elegant. Röd kjol och röd jacka och röd hatt och omsorgsfullt lagd make up. Hon gick där med sin käpp och var så himla… elegant.
Igår var det en superpuma som klev av bussen. Hon var mörkhyad och chic. En svart, kort jacka och röda, tajta läderbyxor. Kilometerlånga spiror. I öronen bar hon stora röda plattor med nåt slags mönster. Kort afrofrisyr. (Således ingen sån där töntig, billig peruk.) Hon påminde mig om Grace Jones.
Alltså… Hon var så himla cool. COOL.
Med detta vill jag säga något som jag har sagt en miljard gånger tidigare: det skadar aldrig att klä upp sig en smula. Det är en fröjd för ögat att se människor som lägger lite tid och energi på hur de presenterar sig för världen. (Man mår själv bättre och får rakare rygg, och människorna man möter blir glada. Win-win.) Kan inte alla bara lämna dessa förfärliga mysbyxor hemma i soffan där de hör hemma?
Jag tecknade nyss dessa bägge damer (se ovan) trots att jag verkligen inte är någon tecknare, eftersom jag mer är en skrivande person.
På samma sätt som jag inte är någon dansare, då jag är vokalist.
Trevlig helg.
Shabbat Shalom och Gott Nytt, Supersött Judiskt År tillönskas alla mina underbara judiska vänner och bekanta.
Jag kollade på Melodifestivalen från mitt födelseår och jag undrar varför vi inte klär oss så här längre.
Bild 1. Programledaren har världens största fluga. Underbart. Bild 2. Denne dirigents outfit. Wow. Bild 3. Kolla publiken. Så stylish.
Och nu kommer melodi nummer två som heter ”En mysig vals”. Tänk så gulligt. Allt var bättre förr. Tycker så synd om dagens ungdomar som inte fick uppleva denna tidsepok. Då, när allt var bra och folk var normalbegåvade. I slutet av programmet lottade de ut tre kassettbandspelare. Jistanes, vilka tider!
Skärmdumpar från YouTube. Melodifestivalen 1974.Skärmdump: svtplaySkärmdump: svtplay
Förstår ni vilken skräpkultur detta är? Brukar inte gilla Utrikesbyrån på SVT (lite för lalligt för min smak) men detta avsnitt är sevärt. (Och nu tycker jag att varenda huckleklädd kvinna i (det än så länge fria) Europa tar av sig detta människofientliga ”plagg” i solidaritet med de modiga kvinnorna i Iran.) Hur kan människor vara så här primitiva?
Jag såg filmen Mångalen för första gången på väldigt många år. Hade nästan glömt hur bra den är – och hur fantastisk Cher är. Jistanes, vad hon spelar bra.
Första gången jag såg filmen var tillsammans med min första kärlek i vår gemensamma bostad i Vasastan, Stockholm. Filmen (på VHS) hade vi hyrt runt hörnet. (Tänk vilka tider då man hyrde film.) Det var höst och löven virvlade och vi var nykära, unga och vackra och jag kommer alltid att förknippa filmen med honom och med just den kvällen. (Undrar om han kommer ihåg?)
En favoritfilm helt enkelt.
Ibland blir jag ”anklagad” för att vara för nostalgisk och sentimental, men det är ju minnena som gör livet. Som gör oss till de personer vi är. Så det är väl bara fint att uppskatta det förflutna.
True Crime
Jag har börjat kolla på en massa true crime (på youtube), och jag undrar vad det är för fel på folk. Först var det ett program där mor och dotter förgiftade övriga familjemedlemmar, en efter en. Vilka sinnessjuka dårar. Därefter var det en jättevidrig kvinna som mördat sin man. Vidare en ung man som spenderat närmare 300 000 dollar av sina familjemedlemmars pengar på en bulgarisk ”cam girl”. Så han sköt sedan far, mor och bror. Det sista programmet jag såg handlade om en ung man som hade allt ”going for him” men sedan bröt han sin flickväns nacke och la henne på grillen. Ja, ni hör ju.
I slutet, när han är ensam i förhörsrummet och inser att han ska sitta inlåst i resten av sitt liv, och han pratar för sig själv, är bland det naknaste och mest ångestfyllda jag sett.
Det är också intressant i dessa program när nån kunnig person förklarar varför förhörsledarna ställer just en viss fråga på just exakt ett visst sätt. De är verkligen bra på det de gör. Så mycket psykologi i det hela.
Stolt finländare med ryggrad
Jag vill bara uttrycka hur stolt jag är över att vara finländare. Ni vet en sån där med ryggrad och ”sisu”. Jag pratade med en vän som berättade att hennes släkting, som bor i Sverige, alltid skämdes över sin finskhet, men nu när hon senast var på besök i Hemlandet så var tongången annorlunda, ty ”nu blev vi helt plötsligt storebror”. Så hon omfamnade sin finskhet. Och jag kan relatera.
Jag minns den där känslan som jag hade som barn. Vi finländare sågs som andra klassens medborgare och folk slog upp oss i telefonkatalogen (konstiga, avslöjande efternamn) och hotade oss. Hemskt var det. Men nu, med lite kött på benen, så är jag så stolt över min finnighet.
Folk ÄR faktiskt lite smartare här än i Födelselandet. Och trevligare. Inte lika plastiga och ytliga. Jag vill uppmana alla mina finländska vänner som är spridda här och där, att återvända hem. Ni behövs här.
Med vänligt hälsning, En stolt finländare. Med ryggrad.
