Igår kom alltså granngossarna förbi och rensade mina rör.
Själv smög jag runt iklädd hatt och boa. ”Varför har du klätt upp dig så på en helt vanlig novembertisdag?” frågade gossarna. ”Därför att jag går runt och plockar och tvättar och småstädar i bostaden och det blir så mycket roligare om man klätt upp sig en smula”, svarade jag.
Efteråt kunde jag (äntligen) nyduschad och tacksam lägga mig i soffan och se om den dagsfärska Sex and the City 2. Ja, jag somnade som sagt mitt i, men det var trevligt så länge det varade.
Tack, mina fina granngossar. Ni gör mitt liv så mycket bättre.
Etikett: hemmaliv
Avloppstraumat fortsätter
I afton kommer grannpojkarna över för att rensa mitt rör.
Ja ja, jag vet vad ni tänker, men ni har som vanligt livlig fantasi.
Jag är så rädd för avlopp att när översvämningen i badrummet i söndags var ett faktum så var min första tanke: ”Äsch, jag duschar ju på gymmet”.
Eftersom granngossarna var upptagna så försökte jag faktiskt själv ta tag i problemet; jag grävde runt lite med ett hjälpmedel men ingenting hände.
Vattnet sjönk sakta, sakta. En millimeter i timmen eller så, men till slut var det helt borta.
Tack och pris.
Det är på grund av sådana här saker som jag behöver en sambo. Ni förstår – man kompletterar varandra. Sambon får ha sina nojor och ”fel” och förhoppningsvis kan jag då rycka in.
Men avloppsrensning – det får han fixa.
(Om ni tycker att jag återkommer ovanligt ofta i detta ämne så beror det naturligtvis på herr Hund. Han hårar.)
Livet i ett nötskal
Här har jag gått runt de senaste dagarna, uppklädd till tänderna med finskjorta och fluga och med strikt sidbena och concealer under ögonen och inte har jag fått oväntat besök för det.
I dag däremot, när jag sitter framför datorn och äter nylagad lasagne och hyr förutsägbara romantiska komedier på Headweb, och ser ut som en kratta iklädd noppiga myspyssöndagsbyxor och en sån där ful tröja som bara används i hemmet, och mitt hår spretar och flänger och de mörka ringarna under ögonen är som pannkakor i mitt oktoberglåmiga ansikte – ja, idag ringer den nya grannen på och ber att få låna tvättstugenyckeln.
Sådant är livet. En komedi – dock ej särskilt romantisk.
Hemma hos
Mhmm, ni undrar hur det ser ut i mitt bögiga hem.
Jo, förutom enorm israelisk flagga (det heliga landet är ju extremt gayvänligt) + regnbågsflagga i köket, så stoltserar både Marilyn och Madonna på min ljuslila vardagsrumsvägg. På den ljusblå väggen hänger Dana International, Kylie och Björk.
Ni förstår: jag älskar mina damer.
Ni tror att bögar hatar kvinnor men i själva verket älskar vi dem mer än vi älskar män – så mycket att vi besparar dem det eländiga liggeriet.
Min nya uppgift är att här på KM.se krossa fördomar (det går väl sisådär).
Sorry att tavlorna inte hängde rakt när fotot knäpptes – tro mig (vän av ordning) när jag säger att de hänger rakt nu.
Lördagsaktig måndag
Det är ju livet det här.
Jag är inte längre så bra på att ha hellediga dagar. Tidigare älskade jag dem men numera vet jag inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med.
Sebbe och jag har just tagit en lång, lång promenad. Vi premiärbesökte bland annat Slakthusområdet (jag tror att det kommer ett inlägg om det inom kort, så nu pratar vi inte mer om det) och nu ugglar vi i soffan. Jag läser dagens tidningar (för första gången idag – vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag är nyhetsnarkoman) och Sebbe ligger bredvid mig och knaprar på sitt mumsiga tuggben. (Oj, nu började han pippa kudde istället. Det är ju kul att någon i familjen får pippa, så jag låter honom hållas (han har en egen kudde som han får göra vad han vill med.))
Vi åkte lite tunnelbana idag och det var en sån där dag då alla, ALLA, glodde på mig. Jag speglade mig i fönster och skyltfönster men jag såg inget anmärkningsvärt. Inga matrester i fejset. Inget snor som hängde och flängde. Jag vet inte vad de glodde på, men varsågoda då.
En av kamraterna som var med på Hurts-konserten i lördags mailade några bilder från kvällen. VILKA NÄRBILDER! Jag såg inte klok ut. Journalistkamraten har en superkamera och man ser varenda por i mitt arma anlete; jag kommer hålla hårt i min halvbra, fem år gamla kamera.
Bjuder friskt på den enda bilden som går att publicera.
