I afton kommer grannpojkarna över för att rensa mitt rör.
Ja ja, jag vet vad ni tänker, men ni har som vanligt livlig fantasi.
Jag är så rädd för avlopp att när översvämningen i badrummet i söndags var ett faktum så var min första tanke: ”Äsch, jag duschar ju på gymmet”.
Eftersom granngossarna var upptagna så försökte jag faktiskt själv ta tag i problemet; jag grävde runt lite med ett hjälpmedel men ingenting hände.
Vattnet sjönk sakta, sakta. En millimeter i timmen eller så, men till slut var det helt borta.
Tack och pris.
Det är på grund av sådana här saker som jag behöver en sambo. Ni förstår – man kompletterar varandra. Sambon får ha sina nojor och ”fel” och förhoppningsvis kan jag då rycka in.
Men avloppsrensning – det får han fixa.
(Om ni tycker att jag återkommer ovanligt ofta i detta ämne så beror det naturligtvis på herr Hund. Han hårar.)
Etikett: vardagsdramatik
Simpel kvällstur blev polisdrama
Vi skulle bara gå ut. En snabbis.
Det visade sig att huset var omringat av blinkande polisbilar.
Nåväl, vi började gå vår lilla kvällsrunda och snart började även polisbilarna cirkulera.
Jag kände mig liten och illa till mods där jag smög runt i oktobermörkret.
”Äh, det är bara en fjolla som rastar sin hund”, sa säkert konstaplarna.
Vi gick vidare och bilarna strök runt i mörkret. Som iglar.
I mitt huvud gick jag snabbt igenom allt olagligt jag någonsin gjort. Allt preskriberat.
Något snattat örhänge i tonåren.
Lite röka i London.
Inget att uppröras över.
Snart satte sig Sebbe på sitt håriga arsle för att gå på herrarnas.
Just då dök en polisbil upp. ”Åh nej”, tänkte jag. ”Nu tycker de att jag är skum som står här mitt i mörkret.” Jag ställde mig så att Sebbe verkligen syntes där han satt och krystade.
”Tänk om de hojtar ’hallå där, du plockar väl upp efter din hund!'”, tänkte jag. ”Ja, konstapel. Skippar endast hundbajan när jag är en smula anarkistisk och plockar upp krossat glas, plast och metalldelar istället, som jag sedan noga sorterar i miljöstugan.”
Jag kunde inte undgå att beundra Sebbe som lyckades gå på herrarnas med ett par strålkastare riktade mot sig medan de blåa ljusen så aggressivt lyste upp i mörkret.
Jag kom att tänka på den där gången då konstaplarna haffade mig och påstod att jag hade knarkat – jag klarade inte av att lämna urintest då en stor, stark polisman stod bakom mig inne i toalettbåset.
Huvaligen. Hemska minnen. Jag är ingen ränna-man heller för den delen. Rännor är både perversa och dekadenta.
Ja, ja. Nu är vi hemma i tryggheten och det har slutat blinka utanför. Förhoppningsvis fick poliserna tag i huliganen de letade efter.
Uppdatering: Det visade sig så småningom att ett ungdomsgäng rånat en kiosk i närheten. Idioter. Uppfostra gärna era barn!
Posten är ett skämt – volym 2
Det händer lite väl ofta – något jag skrivit om flera gånger tidigare – att posten kommer fel.
Senast igår, när jag väntade en mycket viktig försändelse, så noterade jag (tack och lov) att den rullstolsbundna grannen på bottenvåningen hade tejpat upp min avi på väggen.
Det gör hon ofta – hon kan ju av förklarliga skäl inte klampa runt i huset och leta efter rätt brevinkast.
Jag ilade iväg och hämtade ut mitt paket och när jag kom tillbaks till hemgatan så mötte jag, av en slump, grannen ifråga. ”Jag ser att du fick ditt paket”, sa hon, och vi pratade ett tag om Postens slarv.
Vi lät säkert som surkärringar, men låt mig påpeka att Posten sysslar med viktiga grejer!
Tänk om grannen varit bortrest i en vecka eller två (alla medborgare har faktiskt inte semester i juli) – då hade min avi legat på hennes hallgolv och jag hade varit förkrossad.
Tänk om min röstsedel hamnat bland en bortrest grannes post! Man kan säga att Posten äventyrar demokratin.
När jag för inte så länge sedan arbetade som webmaster för ett prominent företag så fick jag konstant skivor skickade till mig – skivor fullmatade med bilder och texter som skulle ut på nätet ASAP. Hade de hamnat hos någon bortrest granne så hade jag fått smaka på käppen.
Jag har vid några tillfällen till och med mottagit betalningspåminnelser, vilka chockat mig svårt eftersom jag alltid har haft stenkoll på mina räkningar.
De första gångerna skämdes jag och tänkte: ”men åh, vad jag har blivit slarvig!”
När det sedan hände igen så vände jag upp och ner på min bostad och kunde konstatera att de där räkningarna hade då sannerligen aldrig nått mig.
Antingen så hade Posten slarvat bort dem, eller så hade de hamnat hos någon mindre reko och hyvens granne (på grund av Posten) och så gick det som det gick: skandalösa betalningspåminnelser och onödiga avgifter.
Så, Posten, ni pysslar som sagt med viktiga saker!
Hur svårt kan det vara att förstå att namnet på kuvertet ska överensstämma med namnet på brevlådan?
Det är dagens fråga.
Läs även andra bloggares åsikter om posten
Senaste nytt
Jag skulle vilja blogga lite om pressens senaste utspel när det gäller Mellanöstern, men på grund av KAFFEATTACKEN så kan jag inte använda min (privata) jobbdator och att sitta vid en (så att säga) allmän, seg företagsdator – utan mina länkar och mina program – funkar inte. Så jag håller käften.
Vi kör senaste nytt istället.
Först och främst:
Alla störiga, otrevliga kommentarer åker rakt ner i papperskorgen och publiceras alltså inte. Fatta. Kommentarer från återkommande störiga människor hamnar i spammen automatiskt så ingen, inte ens jag, läser dem. Fatta. Detta är inget forum. Detta är inget ställe att sprida hat och förakt på – det får ni göra någon annanstans (starta en egen blogg?).
Okej, då går vi vidare.
I morse tog jag sovmorgon och skippade träningen. Jag hade har enorm träningsvärk efter gårdagens stenhårda gympass och jag har dessutom hittat fyra helt nya muskler (tjenashalom säger jag till dem) – på undersidan av överarmarna samt på båda sidor om magen. Mycket spännande!
Intresseklubben antecknar och det kan ni fortsätta med.
Sebbe ska återigen spendera helgen på landet med lyckliga bögparet. Han har det gott han – själv ska jag arbeta och dra in cash till både mig själv och till statskassan.
Hösten är bästa årstiden och september helt klart bästa månaden. Äntligen orkar och vill både Sebbe och jag gå våra långa rundor. Och som vi går. Fötter och tassar i rask takt längs gator, stigar och i skogar. Underbart är det och härlig är den friska septemberluften. NJUT!
Aldrig. mer. en. PC. Jag. älskar. Macen. jag. har. hemma. Herr PC tål ju ingenting – inte ens en köppa kaffe.
Det var något mer, men jag minns inte vad. Återkommer kanske.
Drama
I morse när jag som vanligt var på dåligt humör då jag ännu inte fått kaffe i kroppen så brusade jag plötsligt upp.
En lastbil stod (precis som alla andra dagar) och lastade på/av någonting på gatan utanför mitt fönster. Ett himla oväsen. Motorn igång i en kvart eller så och då, bara så där, så reste jag mig upp och skrek ”MEN STÄNG AV MOTORN NÅN GÅNG DÅ!” medan jag sträckte mig mot fönstret för att stänga det.
Naturligtvis, för att göra morgonen ännu jobbigare, så välte jag en köppa kaffe över tangentbordet och efter att datorn legat på tork ett bra tag så beter sig tangentbordet ändå underligt… Så nu sitter jag med ett externt ovanpå det ordinarie. Verkligen jättebekvämt.
Alltid. Är. Det. Nåt.
