Jag bloggade om det i lördags och nu kan vi se dramat i detta klipp.
Tänk att du kommer ut ur synagogan och möter galna landsmän som skanderar att Mohammeds armé ska komma tillbaka och slakta judarna.
Fruktansvärt.
Etikett: vardagsdramatik
Stockholm: Utan el
Det blinkade till och sedan blev det svart – och väldigt, väldigt tyst – på kontoret.
Strömmen försvann och hela kvarteret ligger nu livlöst. Utan puls. Utan sus, dus, larm och stoj.
Hötorgets tunnelbanestation ser ut som en spökstad. Butikerna har stängt men inne på Wrap World sitter medborgarna och samtalar om detta dramatiska, omgivna av romantiska levande ljus.
Inte en tidning nämner dramat som i skrivande stund pågått i tre timmar. (Som ni vet så behövs KM.se på många olika plan.)
Jag gick hem. Utan el kan jag inte arbeta. Vem kan det? Inte många.
Uppdatering: Tre timmar och 45 minuter senare skriver SvD: Klockan 11.15 gick en apparat i en av Fortums elstationer vid Hötorget sönder. På grund av rökutvecklingen tog det lång tid innan man kunde gå in och försöka laga felet och koppla om strömmen.
DN vaknade också.
Vardagsdramatik, säger jag!
Jag är ett skenheligt as
Ungefär så lät det när en väninna brusade upp då jag ansåg det vara osmakligt att någon (al-Qaida, eller vem det nu kan vara som sörjer, då familjen uppenbarligen tagit avstånd från wannabe-mördaren) tänt ett par ljus i korsningen Drottninggatan/Bryggargatan . Det vill säga där självmordsbombaren sprängde sig själv till döds.
Det vill säga platsen där han önskade spränga dig, mig, våra föräldrar, barn och ’otrogna’ husdjur till döds.
Japp, skitäckligt av mig. Verkligen. Förmodligen även rasistiskt och islamofobiskt.
Låt oss lalla vidare; gulla vidare.
Låt oss smälla upp (dvs ’resa’ i detta fredliga fall) ett minnesmonument som asets sörjande (återigen: al-Qaida) kan besöka när de vill sörja och beklaga att så många av oss ännu lever.
Nej, vet ni vad. Som reko och hyvens medborgare, som går runt på Stockholms gator och är skraj, så behöver jag inte ännu en påminnelse om vad jag är skraj för.
Självmordsbombarasets sörjande får helt enkelt komma i andra hand, och om det gör mig till ett svin så kan jag väl bara säga nöff.
Comments off.
Köp inte en massa skräp, medborgare
När ni nu ska ge er ut och julshoppa så har farbror ett tips: skippa’t. Skriv en dikt istället. Skapa ett vackert kollage. Rama in det där glada fotot från den där ljuva sommarkvällen. Bring back the spirit! Köp inte en massa skräp.
Under tiden jobbar jag. Jädrans hårt jobbar jag dessutom.
Och så sitter jag här och undrar vad som har hänt i Hötorgets tunnelbana. Där finns mängder med blod. Jättemycket. När stockholmarna stannar, tittar och funderar så vet man att det är väldigt mycket blod de ser.
Jag undrar lite om blodägaren lever idag. Mycket dramatiskt.
Men vår nya vardagsmat, i och med att ingen ordning längre råder. Drama, död, bråk, stim och stoj.
Jag är oroad.
Ni lallar väl vidare.
Comments off.
Vi låser in spriten tills Svenne kan uppföra sig
Jag kryssade mellan spyorna på väg till kontoret denna morgon.
Såg till att Sebbe inte trampade på de tusentals krossade flaskorna, som nu likt otrevliga, isiga snöflingor täcker stadens trottoarer och torg.
Vissa medborgare var på väg hem från festen. Nu stod de bittra och sura och påverkade och muckade med alla som passerade.
Jag känner mig inte trygg i min egen stad.
Jag kom till kontoret; fixade kaffe; gav Sebbe mat och vatten; snöt min febriga kran; slog på datorn och satte mig ner för att ta del av dagens tidningar.
Elände och stök.
Larm och brus.
Bus och bök.
Jag jobbar alltid när Svenne super.
Samtliga så kallade storhelger; midsommar och jul och allt däremellan. På senare år har även den patetiska Halloween blivit en suparfest. Vi ska ju tänka på de avlidna på Alla helgons dag, och besöka gravar och så vidare. Sebbe och jag tycker bättre om djur än om människor (go figure) så vi besöker istället djurkyrkogården i Björkhagen. Vi är båda nyktra och reko.
Nyårsafton firar jag (inklusive Rosh Hashana) – men i hemmet – och då handlar det sällan om några spritorgier.
Snarare ilar jag runt och sippar på mitt röda vin medan vännerna kommer med eleganta födelsedagspresenter. Jag tackar och tar emot. Och bjuder på en shot. Senast en timme efter tolvslaget måste alla gå hem. Det står skrivet på inbjudan.
Jag yrar nu; feberyrar. Men det går snart över.
Jag sitter här och håvar in cash till statskassan medan ni sover ruset av er.
Alla har vi vår roll i samhället.
Här finns ett par bilder från förra årets besök på den berömda djurkyrkogården.
