När man flyttar och inte har alla sina ägodelar på ett och samma ställe så inser man efter ett tag hur mycket onödiga prylar man har.
Nu har jag flyttat väldigt många gånger under de senaste tre åren (inklusive en utlandsflytt) och har i och med dessa flyttar gjort mig av med väldigt mycket. När jag lämnade Stockholm så gjorde jag det med en skåpbil, så jag hade gjort mig av med en massa möbler, böcker, kläder, köksprylar och så vidare, men ändå har jag fortfarande mycket som jag egentligen inte behöver. Och som jag inte saknar.
Vad jag behöver är dator, telefon, kläder, böcker, musik, badrumsartiklar, hundgrejer. Och så en del saker med affektionsvärde. Som mina israeliska stenar, nu placerade bredvid min säng.
Från Facebook:
Premiärdag här på öppenvården.
Jag skrev i förrgår att jag för första gången någonsin träffade en annan Kim. Och tänk att det gjorde jag idag också. En helt reko och hyvens Kim. Ingen finsk ’Kimi’. Var ska detta sluta? Har mitt namn blivit vanligt i Finland?
Det går bra här. Jag hann i tid även om bussen kröp fram p.g.a. morgonrusning och vägarbeten.
Har just en kort paus mitt i en diskussionsgrupp. Vi lagade mat tidigare. Jag var riskokare. ”Jag är toppen i köket men riset misslyckas alltid.” Idag blev det helt okej. Kände att det var en ytterst viktig uppgift.
Jo, det här var ju en ’bussig’ dag. Ni som har hängt med i några år minns kanske (men förmodligen inte eftersom ni har varsitt eget liv) att jag alltid har lidit av svår bussfobi. Under mina 21 år i Stockholm åkte jag buss kanske fem gånger. Annars uteslutande tunnelbana. Tycker att det är läskigt och man vet inte vilken rutt bussen åker (den kan plötsligt avvika!) och i alla bussar står inte nästa hållplats på skylten där framme och om det är mörkt ute så får man chansa.
Hit där jag bor nu går inte metron så jag tar den skrämmande bussen.
Resan i morse gick bra även om jag hamnade lite vilse i samband med ett bussbyte.
På hemvägen var jag först tvungen att ta bussen till Järnvägstorget pga ett ärende. Inga problem eftersom de flesta bussar passerar Kampen och därifrån promenerar man lätt.
Sedan letade jag efter rätt busshållplats för buss nr 67. Hittade till slut och det kom en 67:a precis. Hoppade på.
Insåg sen att jag åkte med buss 67U (vad det nu betyder) som åkte åt samma håll med enligt en annan rutt. Åkte då ända till ändhållplatsen Torparbacken. För mig en helt okänd plats. Hittade turligt nog snabbt buss 67 utan U som gick åt andra hållet. Hoppade på. Passerade bland annat en hållplats som hette Sexmansvägen. Det lät ju lite sensuellt!
Det tog inte många minuter innan vi var i Västra Baggböle men det var mörkt och jag har bott här i blott två dygn och aldrig åkt buss hit så nervositeten var stor. Någon plingade och jag klev av på rätt hållplats! 🙋🏻♂️ Men promenerade åt fel håll på väg hem.
Kom hem till slut med andan i halsen. Nu dricker jag kaffe i vardagsrummet, med Blake i famnen, med två av de boende. Markus talar finska med mig och Janne talar svenska. Språk är – som ni vet – viktiga grejer!
Öppenvården gick bra och vi avslutade dagen med tårta till Finlands ära med anledning av självständighetsdagen i morgon.
Ska snart sova. Klockan var lång och intensiv och full av spänning för en ringrostig man. Det kändes väldigt skönt att få känna sig ’normal’ för första gången på länge; att åka buss till jobb eller skola eller i det här fallet öppenvård klockan 08 och sedan komma hem 16:30.
Mycket skönt.
Toabilden var naturligtvis inspirerad av Madonna.