Simpel kvällstur blev polisdrama

Vi skulle bara gå ut. En snabbis.
Det visade sig att huset var omringat av blinkande polisbilar.
Nåväl, vi började gå vår lilla kvällsrunda och snart började även polisbilarna cirkulera.
Jag kände mig liten och illa till mods där jag smög runt i oktobermörkret.
”Äh, det är bara en fjolla som rastar sin hund”, sa säkert konstaplarna.
Vi gick vidare och bilarna strök runt i mörkret. Som iglar.
I mitt huvud gick jag snabbt igenom allt olagligt jag någonsin gjort. Allt preskriberat.
Något snattat örhänge i tonåren.
Lite röka i London.
Inget att uppröras över.
Snart satte sig Sebbe på sitt håriga arsle för att gå på herrarnas.
Just då dök en polisbil upp. ”Åh nej”, tänkte jag. ”Nu tycker de att jag är skum som står här mitt i mörkret.” Jag ställde mig så att Sebbe verkligen syntes där han satt och krystade.
”Tänk om de hojtar ’hallå där, du plockar väl upp efter din hund!'”, tänkte jag. ”Ja, konstapel. Skippar endast hundbajan när jag är en smula anarkistisk och plockar upp krossat glas, plast och metalldelar istället, som jag sedan noga sorterar i miljöstugan.”
Jag kunde inte undgå att beundra Sebbe som lyckades gå på herrarnas med ett par strålkastare riktade mot sig medan de blåa ljusen så aggressivt lyste upp i mörkret.
Jag kom att tänka på den där gången då konstaplarna haffade mig och påstod att jag hade knarkat – jag klarade inte av att lämna urintest då en stor, stark polisman stod bakom mig inne i toalettbåset.
Huvaligen. Hemska minnen. Jag är ingen ränna-man heller för den delen. Rännor är både perversa och dekadenta.
Ja, ja. Nu är vi hemma i tryggheten och det har slutat blinka utanför. Förhoppningsvis fick poliserna tag i huliganen de letade efter.
Uppdatering: Det visade sig så småningom att ett ungdomsgäng rånat en kiosk i närheten. Idioter. Uppfostra gärna era barn!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.