Kim da Costa

Du som ringde halv nio och nu sitter och darrar som ett asplöv då du tror att jag ska vara sur. Ja, du kom ju på att ”oj, Kim skulle ju äntligen få sova ut idag” och kastade på luren efter två signaler. Oroa dig ej! Jag var redan vaken. Ja, den biologiska väckarklockan väckte mig redan vid 06. Jäkligt jobbigt såklart.
Så nej, jag är inte sur. Inte på dig i alla fall. Bioklockan däremot förtjänar en smäll.
Nu ligger jag här i sängen och väntar på att Sebbe ska vakna för morgonpromenad. Han har sovit sedan vi kom hem vid 17 igår. Jo, vi promenerade ju från jobbet. I regnet. I blåsten. Vi gick och vi gick eftersom vi valde att ej köpa SL-kort på grund av de två kommande lediga dagarna. Andra tjyvåker, men vi gör det ej. Vi är hederliga grabbar som gör rätt för sig. Men vad har vi för det? Inte mycket.
Idag ska jag till läkaren för mitt onda knä och min HÄLSPORRE. Remember? Ja, det tog visst två år innan jag tog mod till mig. Ni förstår, läkare gillar mig aldrig. Jag vet inte varför. När jag sitter där så känner jag mig besvärlig och jag känner mig ifrågasatt och det känns som att de tror att jag ljuger. Helt sicko, men så känns det. Så jag drar mig för att gå dit.
Jag måste även rensa avloppet i badrummet eftersom jag efter gårdagskvällens dusch noterade att det uppstår en inte så liten översvämning. Inte bra. Hatar avlopp. Hatar. Kräks.
Sedan ska jag avslöja en hemlighet också. Tror det blir idag. Så vi hörs.