En dag på vårdcentralen

Jag slog mig ner i väntrummet och en mogen dam med vilt utseende stod och snackade med nån välklädd äldre herre (som visade sig vara politiker då han gav henne ett reklamblad). Jag antog att de kände varandra men det gjorde de visst inte. Den mogna damen var på väg hem och när den äldre herren blev inkallad till läkaren så började damen snacka med mig istället. Jag är torr och väldigt ”nordisk” då jag inte uppskattar kallprat med främlingar. Inget konstigt med det. Damen berättade dessutom VÄLDIGT privata saker. Som hur hennes far en gång friat till hennes mor. Jag sa inte så mycket. Hmmade mest och försökte väl vara lite trevlig.
När hon ÄNTLIGEN gick så hojtade en mycket gammal dam som satt i en rullstol i närheten. Hon undrade om jag kunde köra henne till det andra väntrummet då hon inte stod ut med barnet som skrek. (Han hette för övrigt Alfred och var max 1 år ung, söt och halvasiat.) ”Jag tycker dock om barn”, avrundade den gamla, gamla tanten, ”men jag klarar inte av ljudet av dem just nu.”
Väl inne hos läkaren (sent, pga pratkvarnskvinnan) så fick jag lov att strippa och lägga upp mig. Han klämde och kände och vred och vände. Knä och häl, häl och knä.
Kortfattat så fick jag en adress till en butik där jag ska få mina fötter mätta, hjälp med att skaffa nya skor, samt inte minst få mig ett par riktigt schyssta silikoninlägg. Han plockade även fram ett vandrande skelett och berättade lite om både knä och häl. Intressant fastän bara hälften gick in.
Knäproblemet får vi avvakta med. Jag fick även en rejäl dos antiinflammatoriska piller. Ska snart börja knapra på dem.
Det var det.

Kan inte

Nej, jag klarar det inte. Gjorde ett tappert försök men det går inte. Nu sitter jag svettig i köket. Jag darrar. Vågar inte gå tillbaks in i badrummet.
Snälla Handyman – kom och hjälp mig. Jag gör vad som helst för dig. Klarar inte av att rensa avlopp. Hjääälp!

Uppdatering: Jag skojar inte. Jag blev så utmattad av det hela att jag var tvungen att gå och lägga mig en stund.

Du telefonist. Läkare. Avlopp. Hemlis.

Du som ringde halv nio och nu sitter och darrar som ett asplöv då du tror att jag ska vara sur. Ja, du kom ju på att ”oj, Kim skulle ju äntligen få sova ut idag” och kastade på luren efter två signaler. Oroa dig ej! Jag var redan vaken. Ja, den biologiska väckarklockan väckte mig redan vid 06. Jäkligt jobbigt såklart.
Så nej, jag är inte sur. Inte på dig i alla fall. Bioklockan däremot förtjänar en smäll.
Nu ligger jag här i sängen och väntar på att Sebbe ska vakna för morgonpromenad. Han har sovit sedan vi kom hem vid 17 igår. Jo, vi promenerade ju från jobbet. I regnet. I blåsten. Vi gick och vi gick eftersom vi valde att ej köpa SL-kort på grund av de två kommande lediga dagarna. Andra tjyvåker, men vi gör det ej. Vi är hederliga grabbar som gör rätt för sig. Men vad har vi för det? Inte mycket.
Idag ska jag till läkaren för mitt onda knä och min HÄLSPORRE. Remember? Ja, det tog visst två år innan jag tog mod till mig. Ni förstår, läkare gillar mig aldrig. Jag vet inte varför. När jag sitter där så känner jag mig besvärlig och jag känner mig ifrågasatt och det känns som att de tror att jag ljuger. Helt sicko, men så känns det. Så jag drar mig för att gå dit.
Jag måste även rensa avloppet i badrummet eftersom jag efter gårdagskvällens dusch noterade att det uppstår en inte så liten översvämning. Inte bra. Hatar avlopp. Hatar. Kräks.
Sedan ska jag avslöja en hemlighet också. Tror det blir idag. Så vi hörs.