När jag studerade spanska för 20 år sedan gjorde jag bort mig en gång när jag skulle översätta en text från spanska till svenska och jag skrev ”Bolivien” istället för ”Bolivia”. Har skämts över detta ända sedan dess.
Men! Igår när jag såg presidentvalsdebatten mellan de två kvarvarande kandidaterna så hörde jag Alexander Stubb säga ”Zambien” och ”Namibien”, istället för ”Zambia” och ”Namibia”, så nu skäms jag inte längre.
Jag var trots allt bara en väldigt ung, enkel medborgare medan han är en mogen PRESIDENTKANDIDAT.
I många herrans år har jag ju använt personligt, pop och politik som bloggslogan och just den här veckan stämmer ju detta in extra bra. Vi har UMK-final på lördag och presidentval på söndag, så jag är ju eld och lågor. Blake och jag förhandsröstade redan och det var inte helt lätt, kan jag avslöja. För första gången i världshistorien kommer jag inte att avslöja vem jag röstade på (som om någon nu skulle vara så himla intresserad).
Däremot kan jag avslöja att jag i Tävlingen för ny musik kommer att rösta på Sara Siipolas helt fantastiska låt ”Paskana”. Jag tycker att den är alldeles ljuvlig.
Det har varit bråda veckor som ESC-fanatiker då jag har sett de nationella finalerna från Luxemburg, Norge, Spanien, Ukraina och Malta. Spaniens vinnare ”Zorra” tycker jag mycket om. Synd bara att vokalisten Nebulossa inte har en starkare röst. Luxemburgs vinnare ”Fighter” gillar jag ännu mer och Tali kan verkligen sjunga. Detta är SÅ ESC! Melodifestivalens första deltävling var dock riktigt tradig.
Carola dök upp i Norges final i lördags och hon visade vem det var som var stjärnan bland ”stjärnorna”. WOw!
Ett ganska konstnärligt foto, om du tittar noga. Knäppt inifrån Apoteket på Mannerheimvägen.
Nu hände det även min Blake, för första gången. Min första hund Sebbe drabbades av detta och jag skrev om det här och här. Vi talar om ANALSÄCKSINFLAMMATION.
Blake började bete sig lite konstigt i förrgår. Han var lite loj, helt enkelt. I natt sov han ensam på soffan och det gör han bara när han är lite förkyld eller är lite risig i magen. Annars sover han alltid tätt intill mig i sängen. Jag visste därför att nu var det nåt som inte var helt okej. På morgonrundan ville han inte gå. Han slog ner lilla rumpan i backen hela tiden och när vi kom hem och jag duschade honom så kände jag en böld i hans stuss. Jag visste direkt. Ringde till veterinären och en halvtimme senare var vi där. Analsäcken tömdes och vi hämtade ut smärtstillande och antibiotika. Nu är han lite pömsig, men vid gott mod.
Ni som har husdjur vet hur fruktansvärt det är när ens älskade inte mår bra och de inte kan kommunicera med ord. Men man känner ju sitt husdjur och lär sig att läsa av dem (och de dig).
Det var en jobbig dag det här. En riktigt rövig dag, helt enkelt.
Nu när jag har börjat titta på tv (vilket jag började med då jag låg på sjukhus i samband med min omtalade operation) så har det slagit mig hur mycket – och värdelös! – reklam som visas. Dagens reklamfilmer är så otroligt tradiga, visst är de? Samtalade om detta med min så kallade ”fruga” och vi började vandra längs minnenas berömda aveny. Kommer ni ihåg hur fantastiska reklamfilmerna för Levi’s var på nittiotalet? De var ”edgy”, finurliga och sexiga på ett smakfullt vis.
Detta fick mig att vandra ännu längre längs den där avenyn. För oss som gick på högstadiet i slutet av åttiotalet, början på nittiotalet, fanns en – och endast en – statussymbol: Levi’s. Närmare bestämt Levi’s 501. Som en udda fågel var jag så klart utstött – kanske inte mobbad, utan just utstött – och mina arma föräldrar märkte ju det. En dag tog de med mig till en fräsig Levi’s-butik och jag fick plocka på mig. Det blev nog tre par jeans (blå, svarta och vita, vill jag minnas), några tischor och ett par tröjor. Samt en patetisk snusnäsduk som jag bar omväxlande runt pannan och runt halsen. (Jag ber om förlåtelse för denna modemiss.) Och vips var jag ”inne”. Tack vare Levi’s.
Jag har aldrig varit någon mode- eller märkesslav utan jag vill bara se ”kosher” ut, men Levi’s har en särskild plats i mitt än så länge bultande hjärta. Jag vet på rak arm inte om jag har några kläder från Levi’s i min garderob just nu. Jag har väldigt mycket från Calvin Klein men det beror på att mitt ex arbetade för dem, så jag fick fin rabatt. Men har ni tänkt på det här med kvalitet? Numera går alla kläder sönder (även de dyrare). Jag har hål i skrevet i nästan alla mina jeans, men hade jag hål i mina Levi’s-jeans på nittiotalet? Aldrig någonsin. De är sedan länge kasserade men det beror enbart på grund att jag växte ur dem.
Jag lyssnade på podden Slaget efter tolv och de talade om ”snabbmode” och någon viktigpetter sa att varje person får köpa max fem plagg per år ”för klimatet”. Jag kan avslöja att jag inte köper ens fem plagg per år. Snarare noll. Jag köpte nya vinterskor i november (35 € på Mikseli i Östra Centrum) och när köpte jag senast något plagg? Jag minns inte. För flera år sedan. Jag har vad jag behöver. För länge sedan, i Stockholm, hade jag en vän som jag på bloggen har kallat ”Dansken”. Han arbetade i ”branschen” och blev min ”personal shopper”. En gång presenterade han ett par byxor för mig och de passade på min konstiga kropp så jag köpte dem i många färger. Svarta, blå, gröna, gula, lila. Dem bär jag än idag. (De är inte jeans, så därför inga hål i skrevet. Så vad är det med dagens usla kvalitet på just jeans?)
Drygt två veckor efter min efterlängtade ryggoperation – som jag fortfarande inte riktigt vet vad den heter (”selän luudutusleikkaus” står det på finska på broschyren jag fick efteråt) – ska jag nu berätta om denna upplevelse.
Efter fyra år av smärtor och otaliga besök hos kiropraktorer, diverse läkare, labb, röntgen o.s.v. blev jag i februari 2023 äntligen placerad i operationskö. Enligt ”lag” ska man köa i max ett halvår men för mig tog det betydligt längre än så, och då fick jag dessutom tid för operation tack vare att någon annan persons operationstid avbokats. Hela detta sopiga år gick således till att vänta. Och vänta. Och vänta. Har haft vissa ”bra” dagar då jag tagit mig upp och ut och iväg men mestadels har jag haft så ont att jag bara befunnit mig på hemmaplan. Jag har skrivit mycket om detta och ska inte göra det igen, men allt finns att finna om man kollar taggen sjukdom.
VARNING FÖR DETTA VÄLDIGT OVACKRA FOTO, knäppt dagen efter operationen.
”Det ser bra ut”, sa sköterskorna. Själv mår jag lite illa när jag ser detta foto.
Onsdagen den 13:e december klockan 06:30 skrevs jag in på sjukhuset i Mejlans. Efter att ha fått byta om till eleganta sjukhuskläder och ha fått lämna ifrån mig mina värdesaker fick jag vänta i runt en och en halv timme. Därefter fick jag lägga mig i en sjukhussäng och jag kördes runt i de jättelånga korridorerna och upp och ner i olika hissar tills jag slutligen landade på uppvaket. Där väntade jag i fyrtio minuter. Ett gäng vänliga, pratsamma sköterskor kom sedan för att ställa frågor och lugna ner mig en smula, samt för att koppla in alla möjliga sladdar i bringa, händer, armar, finger.
Jag rullades därefter in i operationssalen. Ännu fler vänliga sköterskor (och allt vad de hade för titlar). Vilka maskiner! Det kändes verkligen som att jag var ombord på ett UFO.
Artig som jag är frågade jag: ”Men nu ligger jag ju på rygg och ni ska operera ryggen, så hur ska jag kunna vända mig om med alla sladdar och grejer?” ”Oroa dig inte för det du. Vi tar hand om det och vi tar hand om dig. Nu börjar vi söva dig”, sa de och jag fick en syrgasmask över munnen. Jag tror att jag tog fyra eller absolut max fem andetag innan jag var borta. Kände hur det kittlade i axlarna och hur armarna domnade en aning.
Lär mig att gå.
Fyra timmar senare, klockan 14:00, var jag färdigopererad. En ganska stor och allvarlig operation, alltså. (”Man måste vara så precis och exakt och noggrann med allt”, förklarade de senare.) Fyra skruvar hade jag fått i ländryggen. Jag minns inte hur det var när jag vaknade men jag tror att det var lite on-off där jag (återigen) låg i uppvaket. Jag minns en småväxt dam som ”höll på med saker” bredvid mig och hur jag kände mig lite som en ensam människa i ett UFO omringad av rymdvarelser. Jag frågade någon (vid något tillfälle) om jag hade skött mig bra under operationen och om jag sagt något otrevligt när jag vaknade (hade hört att det är vanligt) men jag hade tydligen uppfört mig fint.
Skruvar.
Jag rullades sedan till mitt rum. Rum 31 på våning 7, för att vara exakt. En massa korridorer och hissar och jag minns inte så mycket av detta. Någon gång runt 18 vaknade jag till ordentligt och jag var omtöcknad men vid gott mod. Jag fick kvällsmat och en vän kom på blixtvisit. Jag låg på sidan och vid något tillfälle ganska sent på kvällen försökte jag lägga mig på rygg och det gjorde så ont. Jag skrek. Svettades. Flämtade. Greppade tag i sängens ”staket” (vad det nu kallas) och tryckte på knappen och en sköterska kom. Fick mer smärtstillande.
En massa sladdar och annat överallt.
Väldigt sent på kvällen dök en jättetrevlig manlig sköterska upp. Vi kan kalla honom Joan Collins. Han frågade när jag senast ”slått en stråle” och jag svarade: ”när jag kom hit i morse”. Han blev lite orolig och ville ultraljudskolla min blåsa men då insåg han plötsligt att jag ju hade en kateter. Det hade jag ingen aning om! Jag hade alltså legat där och ”skvätt” i en påse (som egentligen var en ganska elegant glas- (eller plast-) flaska). Bra så.
Här bytte jag språk från finska till engelska. Jag frågade nämligen: ”Onko minulla siis… ehm. OK, I’m gonna switch into English because the word I’m gonna use now is so vulgar in Finnish. So, do I have this catheter thing inside my DICK?” Och det hade jag ju. Utan att känna det. En mycket märklig upplevelse. När Joan Collins såg den där flaskan, som var helt full, så sa han: ”At least we know your dick is working”. (För han hade ju varit orolig för det innan han insåg att jag hade kateter.)
Min binge.
Joan Collins tittade förbi flera gånger, även under natten, och vi förde många trevliga samtal. Jag frågade om han kände till skådisen/författaren Joan Collins men chockerande nog gjorde han inte det. Visade ett foto och kallade henne ”elegant” och han frågade om jag skulle vilja gifta mig med henne. ”Nej”, svarade jag, ”hon är elegant men lite för gammal för mig och dessutom är jag gay”. Han föreslog också att jag skulle ta en dusch. ”Kanske du har nån pojkvän som kan hjälpa dig? Annars får jag göra det.” ”Nej, jag är singel”. (Jag erkänner att jag flirtade lite trots att Joan Collins var gift med barn.) Joan Collins frågade också om mina tatueringar och om jag gjort dem i Israel. Han sa att han aldrig träffat en jude tidigare och var uppriktigt nyfiken.
Vid ett tillfälle kom han in på mitt rum och frågade om jag är ”den där Kim”. ”Are you that Kim who is political?” Han hade läst om mig/sånt jag skrivit i media och jag blev lite överraskad men mest stolt över att han kände igen/till mig.
Vän på besök.
Morgonen därpå fick jag frukost och mediciner och diverse kontroller utfördes. Någon timme senare kom en fantastisk fysioterapeut som överraskade mig genom att tala svenska. Hon hjälpte mig upp ur sängen för första gången på 26 timmar och jag ylade av smärta. ”FUUUUUCK!” skrek jag och bad sedan om ursäkt. Hon svarade: ”Du får svära hur mycket du vill. Enda regeln är att du inte får bita eller slå fysioterapeuten”.
Ytterligare några timmar senare avlägsnades katetern och jag försökte ta mig upp ur sängen på egen hand. Jag lyckades! Gick till och med på herrarnas och ”my dick was still working”. *puh*
Jag kom på att alla nyopererade människor verkligen är jättefula! Inklusive jag.
På fredagen trodde jag att jag skulle få gå hem men tji fick jag. Lyckades ändå ta mig ut (iklädd mina flådiga kläder) för att få mig en nypa frisk luft. Tog en dusch också. På egen hand. Annars låg jag bara på rummet och kollade på skräp-tv.
Lördag morgon. ”Jag blir utskriven idag!”
På lördagen fick jag veta att jag efter lunch skulle bli utskriven. Packade mina prylar, tackade personalen för allt och väntade på min vän som kom för att se till att jag tog mig hem ordentligt.
Några dagar senare, strax före jul, gick jag till sjukhuset med tre chokladaskar och två kort där jag tackade för att de tagit så väl hand om mig. (Joan Collins fick ett helt eget, förseglat, hemligt kort.)
Den 28:e december blev jag äntligen av med stygnen, alltså såna där metalliska ”stygn”. 13 stycken fick jag det till, trots att jag är så dålig på matematik och siffror. Så hur mår min kropp då? Jag har inte kvar smärtorna som var anledningen till denna operation. För första gången på fyra år! Jag har dock väldigt ont runtom ingreppen (två) och jag är väldigt domnad kring midja och skinkor. Har svårt att ta mig upp ur sängen och jag kan/får inte böja mig så där som jag brukar. Följer läkarnas ordinationer och det blir väl bättre dag för dag.
Mycket tacksam för denna operation och jag älskar att Finland har världens bästa sjukvård!
