Sista dagen i karantän och i morgon är det jag som återvänder till arbetsplatsen.
Jag ser fram emot det. Vilket kaos kommer att möta mig på min bokavdelning?
Jag trivs alldeles utmärkt i mitt ljuvliga hem och jag trivs i mitt eget goda sällskap – men utan hund skulle jag nog sakna det sociala samspelet.
Så vad gör jag hemma i min ensamhet/tvåsamhet?
Jag skriver en massa och jag läser och då och då slår jag på nån bra dokumentär (jag älskar dokumentärer – är den välgjord så kan den handla om vad som helst och jag blir intresserad) och jag lyssnar på poddar och på musik.
Då och då, om jag faktiskt blir uttråkad, så skapar jag fräsiga frisyrer på mig själv och plötsligt ser jag ut lite som Diana Ross (bildbevis ->).
Så nej, denna tio dygn långa karantän har inte varit ”jobbig” på något vis.
Vad gör ni själva när ni ”bara” är hemma?
Jag läste i en artikel på Yle att hela 50 (!) personer på min arbetsplats är smittade. Jag minns att jag frågade, när jag blev anställd, hur många som jobbar på stället och svaret var: ”Cirka 85.”
Så det är en ganska stor procent.
Ändå följer vi alla råd med munskydd och/eller visir och avstånd och hela baletten.
För tusan, i vårt väl tilltagna så kallade fikarum har vi fyra bord och vi sitter endast en person per bord.
Men ändå: 50 smittade.
Det kanske är helt omöjligt att skydda sig?
Jag testade mig (igen) förra helgen och jag är inte en utav de 50 men jag har suttit i karantän ändå.
Bra så, eftersom jag har varit stormförkyld i två veckor.
Vi får nog lära oss att leva med detta virus, helt enkelt.
Jag är en väldigt fysisk person. Jag älskar närhet.
Utan min hund så vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag har aldrig varit mycket för one night stands, men jag kan avslöja att det för länge sedan blev några sådana, just på grund av att jag saknade fysisk närhet.
När jag sedan skaffade min första hund (Sebbe <3) 2006 så var det slut med ”ennattarna”, eftersom jag fick min fysiska dos närhet av min hund.
Jag jämför verkligen inte en hunds närhet med en redig karls dito, men det där ”basala” – den där dagliga närheten och kärleken – har jag sedan 2006 fått av mina tre hundar.
