Kim da Costa – Sida 53

Att bli berörd av ”simpel” popmusik

Skärmbild, Dana International ”Ding Dong”. /YouTube

För några dagar sedan då jag var ute med min hund så hade jag årets (katastrof-kassa) Melodifestivallåtar på ”shuffle” och jag fick en ny favorit. Ja, hon har åkt ur hela tävlingen, men denna berör mig så. Jag är ju en mycket känslig man. Jag gillar att bli BERÖRD.

Ida-Lova sjunger jättevackert och jag älskar när hon tar de där låga tonerna. Som när hon sjunger ”I en djungel av betong, kan ingen tysta ner vår sång”. Hon går SÅ långt ner med sången (eftersom ingen ändå kan tysta den). Så vackert. Konst, helt enkelt. Pop Art, som man säger på utrikiska.
Jag älskar när kvinnor sjunger så där lågt. (Kanske en av anledningarna till att jag älskar Madonna. Hon sjunger ofta väldigt lågt.)

Fantastisk text. ”Vi ska dansa sönder all vår ångest”. Jag kan relatera, även om jag inte är någon dansare, eftersom jag är vokalist, men jag förstår vad hon menar.
Och ”Vi lever så vi dör”. Briljant, liksom. Konst. Pop Art.
”Alla frågar vem man är – är det någon ens som vet?”
”Vi skriker allt vi kan – nu räddar vi varann.”

En mycket fin text och en fin vokalist (hon var nog lite nervös i MF, debutant som hon var, så jag rekommenderar studioversionen).

Ida-Lova. Länk.

År 1998 när Dana International vann Eurovision så grät jag av lycka. Kolla detta klipp från ESC i (min favoritstad) Tel Aviv 2019, där Dana gästar. Vilken fantastisk presentation hon får.
Programledaren pratar om att Dana fick honom att komma ut ur garderoben osv. Så vackert. (Vissa människor gör avtryck, som Dana.) Själv har jag aldrig befunnit mig i nån garderob. Jag visste som barn att ”jag är gay och så var det med den saken” och ”om jag inte accepterar och respekterar mig själv så vem ska göra det då?” Det var aldrig nån ”issue”, helt enkelt.

Men vet ni hur mycket Eurovision har betytt för mig? Så enormt mycket. För att det är bra musik och olika språk och kulturer och ganska mycket ”glammigt”. Jag gillar det. Så är det bara.
Jag satt ensam på kammaren och bara lyssnade, tittade och njöt. Och jag gör den än idag, som den medelålders herre jag är.

På sistone har jag skrivit en hel del gay-grejer på sociala medier och det beror på denna ”backlash” som de fruktansvärda, vänsterextrema ”woke”-ungdomarna har åstadkommit.
Det finns bara HBT och inga andra bokstäver och absolut inga +tecken. Jag är H, och så var det med den saken.
Det finns en massa fantastiska HBT-personer på youtube som jollrar om detta. Vi är så trötta på woke-eriet. (Kolla in Blaire White, Arielle Scarcella, The Offensive Tranny och många fler. Men börja där, vetja.)

Men nu. Lyssna på Danas introduktion. Jag blir berörd. BE-RÖRD.

Dana International. Länk.

Tack! Cha Cha Cha till Liverpool!

Vilken kväll det blev! Som Eurovision-fanatiker blev jag så lycklig över att rätt låt äntligen fick vinna den finländska uttagningen. Trots mitt enorma intresse för denna tävling – och trots mina finländska gener – så har mitt intresse för UMK (och tidigare versioner av uttagningen här i Finland) varit minst sagt svalt. De senaste åren har UMK verkligen kammat till sig, men först i år fick min favorit vinna. Och som han vann! Underbara Käärijä med den briljanta biten ”Cha Cha Cha”.

Direkt när låten släpptes i slutet av januari så blev ”Cha Cha Cha” en enorm favorit i ESC-kretsar runt om i Europa, och ja, i hela världen! Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg. (Kolla in skärmdumparna från kommentarsfältet på YouTube – och i natt har de ju blivit ännu fler, så klart.)

Vad tyckte jag då om kvällens hela startfält?

Robin Packalen ”Girls Like You”
Låten är mycket bättre när man ser den charmerande unge mannen. Studioversionen känns platt. Lite ”desperat” nummer. Lite rörigt, så att säga. Generisk låt som hade kunnat framföras av vilken pop-kis som helst.
Placering: 4
Min placering: 6
KUUMAA ”Ylivoimanen”
En väldigt bra låt, som doftar lite Kent. Helt trevligt framförande men killarna känns rätt trista. Och torra. Och verkligen inte torra bakom öronen.
Placering: 5
Min placering: 2
Käärijä ”Cha Cha Cha”
Se texten ovan. Finlands bästa låt någonsin i ESC! Jag överdriver INTE!
Placering: 1
Min placering: 1
Keira ”No Business On The Dancefloor”
Till skillnad från Packalen så är Keiras låt bättre när man bara hör henne. Hon känns som en kompetent tös, men hon saknar DET. Hon saknar charmen. Hon är ingen stjärna, helt enkelt. Men med tiden – och med lite mer erfarenhet – så kanske hon kan bli en superstar.
Placering: 3
Min placering: 5
Benjamin ”Hoida mut”
Homoerotisk åttiotalsdoftande pop. Bra. Ingen stor vokalist, men snyggt nummer. Härligt sensuell text.
Placering: 7
Min placering: 3
Lxandra ”Nothing To Lose”
Kompetent ballad framförd av kompetent vokalist, men låten bara pågår och pågår och jag finner den så oerhört sömnig.
Placering: 6
Min placering: 7
Portion Boys ”Samaa taivasta katsotaan”
Rednex-fast-rockigare, skulle jag säga. En feelgood-låt med fiffig text om européernas olikheter. Fin melodi och bra drag, men jag tröttnade efter fem-sex lyssningar.
Placering: 2
Min placering: 4

Här bjuder jag på mitt filmade klipp av vinnarögonblicket.

Gårdagskvällen bjöd ju dessutom på Melodifestivalens fjärde deltävling – och äntligen bjöds vi på flera mycket bra låtar!
Tack, älskade Födelseland, för att ni skickade Loreen direkt till finalen. ”Tattoo” är helt enkelt toppen!
Jag gillade ytterligare några låtar i denna delfinal, vilket var kul med tanke på att MF har varit ett sådant dåligt kaos i år, vilket jag skrev om här.

Jag återkommer med en grundlig genomgång av årets Melodifestivalen i samband med finalen om två veckor.

Dubbla skärmar. Bråda tider för oss ESC-fanatiker!

CHA CHA CHA & TATTOO

I afton smäller det äntligen.
Som vi har väntat på UMK – Finlands uttagning till Eurovision Song Contest!
Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag stormälskar Käärijä och hans fantastiska bit ”Cha Cha Cha”. Folk och fä tror ju lätt att låten bara handlar om att supa, men om man verkligen lyssnar och tar in texten på riktigt så inser man snabbt att låten har ett mycket djupare budskap än så.

Nu, efter att Melodifestivalen helt har förvandlats till ett barnprogram med outhärdlig musik (vilket jag skrev om här) och extremt tradiga och töntiga sketcher, så dyker nu äntligen en smula KVALITET upp på scen.
Det är Loreen som är tillbaka med ”Tattoo”. Hittills har jag ju bara hört det lilla klippet på Svt Play, men jag älskar vad jag hör. Vilken superdänga!

Jag återkommer med fullständiga rapporter efter såväl UMK- som MF-finalen.

Här kan du se min video om de tävlande låtarna i UMK.

Uppmaning!

Suomi! Tänä iltana äänestämme Käärijää. ”Cha Cha Cha” voi voittaa koko Euroviisut. Luottakaa minuun – minä osaan nämä asiat!
Finland! I afton röstar vi på Käärijä. ”Cha Cha Cha” kan vinna hela Eurovision. Lita på mig – jag kan det här!

— — — — — — — — — — — — — —

Sverige! I afton röstar vi på Loreen. ”Tattoo” kan vinna hela Eurovision. Lita på mig – jag kan det här!
Ruotsi! Tänä iltana äänestämme Loreenia. ”Tattoo” voi voittaa koko Euroviisut. Luottakaa minuun – minä osaan nämä asiat!

Osorterade tankar och far död i två år

Osorterade tankar, torsdag kväll.

Två år utan min fantastiske far. Det känns fortfarande overkligt att han är borta (men bara fysiskt). Det var mitt livs värsta dag och största chock. Sorgbearbetningskursen i nov-dec hjälpte som sagt. Rekommenderas.

Annars då?
Jag tar min läkemedelscocktail och den hjälper en aning mot smärtorna men mest blir jag bara så fruktansvärt trött. Ungefär en och en halv timme efter intag så kan jag inte hålla ögonen öppna och måste sova ett par timmar. Det gör ju ingenting (snarare tvärtom) när jag tar kvällsdosen, men det är okul att bli så vansinnigt trött efter morgondosen. Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Jag blir även yr och sluddrig. Inga piller hjälper dock gällande benen som domnar. Idag var jag SÅ HÄR nära att ramla rakt in i en livsfarlig stolpe då benet gav vika när jag försökte ta mig över en snöhög (väldigt galet plogat då samtliga portar in på gården är blockerade av snö, upplogad från gatan). Ser fram emot operationen och just nu har jag nästa läkartid i augusti (jistanes, vilka köer).

På lördag blir det dubbla melodifestivaler, med finländska finalen och svenska deltävlingen nummer 4, som plötsligt känns lite upphetsande efter att jag hört Loreens fantastiska bit ”Tattoo”.
”Cha Cha Cha” – framförd av den konstnärlige Käärijä – måste vinna här i Finland. Måste, måste, måste.

Jag har fått dille på nåt så simpelt som vita bönor i tomatsås. 85 cent per burk på S-Market. Gott, nytt, förmånligt. Det hela började med att vi åt denna delikata rätt i Spanien under årsskiftet och jag kom inte ihåg när jag senast hade ätit detta. Kanske i skolbespisningen? Eller på nåt hotell i London för många år sedan. Gott är det i alla fall.

Nu säger jag god natt. Ögonlocken börjar kännas väldigt tunga efter medicinerna.

Han såg ut som James Dean, och kallade mig ”K”

Som jag nämnde för några dagar sedan så kilade jag ner till källarförrådet och hämtade mina enorma lådor fyllda med brev. Jag har ju dessvärre inte haft något som helst kärleksliv på väldigt många år (what a waste!) så jag vandrar längs minnenas ljuva (och ibland katastrofala) aveny.

Våren 1996 var jag i London för att hälsa på en före detta kollega. Detta var mitt första besök i England (men jag kom att återvända många, många gånger) och jag älskade staden omedelbums.
Min kompis jobbade natt så jag roade mig på egen hand; jag besökte alla de där underbara gaybarerna i Soho och speciellt gillade jag Comptons på Old Compton Street.
Från wikipedia: Comptons of Soho is a gay pub in London. Situated at 51–53 Old Compton Street in the heart of Soho’s ’Gay village’, Comptons has been an integral part of London’s gay scene since June 1986. (…) Comptons is a large, Victorian styled pub with two bars. The ground floor bar is a horse-shoe bar and it attracts a varied gay male crowd, including many tourists. Upstairs, there is a lounge area.

En kväll när jag befann mig på nämnda bar så kom en stilig man fram till mig. Han var (också) en något konstnärlig själ vid namn Andy. Han arbetade inom teatervärlden och han såg ut lite (ganska mycket) som James Dean med en skopa Chris Isaac. (Ja, ni hör ju själva hur stilig han var.)

Andy ville följa med mig hem och jag är ju ingen vän av engångsupplevelser, men han fick följa med och vi synkade på alla plan. Det var romantiskt, helt enkelt.
Han gick hem på morgonkvisten och strax därpå kom min kompis hem från jobbet och jag berättade om kvällens och nattens händelser och jag glömmer aldrig hur min kompis sa: ”Det verkar som att du måste ta och ringa denne Andy, ty han har lämnat en mapp med viktiga papper och sitt telefonnummer här på köksbordet.”

Sagt och gjort. Senare den dagen ringde jag Andy och vi stämde träff i Soho. Jag kom dit och hade fjärilar i magen. (Jag var blott 21 år ung, vill jag påpeka. Andy var några år äldre.) Han erkände genast att han lämnat den där mappen med flit då han ville träffa mig igen (men varför sa han inte det rakt ut, kan jag ju undra idag).
Vi hade en mycket trevlig kväll då vi traskade runt i London och barhoppade en hel del.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm och Andy och jag började brevväxla. Detta var före smarta telefoner och det så kallade internätet… Kan ni tänka er?
Och för detta är jag tacksam, ty nu när jag läser Andys (och andras) brev så njuter jag av all romantik (då jag inte har något av den varan i mitt liv för närvarande, som sagt).

Ungefär en månad senare åkte jag till London på nytt och Andy och jag sågs på ett café mitt emot Comptons-baren och vi gick på någon utställning och på kvällen besökte vi den legendariska nattklubben G-A-Y.
Just denna kväll uppträdde sångerskan Gabrielle – minns ni henne? Hon hade just släppt den fantastiska låten ”Give Me A Little More Time” och den fick bli mitt London-soundtrack. Jag kom hem och köpte singeln, lyssnade, lipade och saknade Andy. Nu spelar vi låten! Klicka här.

Min och Andys romans rann (så klart) ut i sanden så småningom, på grund av avståndet, men tack och lov har jag breven och minnena kvar.
Tar mig friheten att publicera ett utdrag ur ett av breven. Ingen av er känner ju nämnde herre och jag vet inte var i världen han befinner sig numera – om någonstans. Vem vet? Mycket kan ha hänt under dessa 27 år.

Det var så rart att han kallade mig ”K”. Kort och gott.