Kim da Costa – Sida 54

”Är du kille eller tjej?”

Jag vaknade mitt i en så märklig dröm, som fick mig att tänka på vissa saker som jag nu måste dela med mig av.

(Drömmen utspelade sig under skoltiden och där figurerade människor som jag gick i samma klass med för 32(!) år sedan. Jag har inte träffat dem sedan dess – jag har aldrig ens tänkt på dem, men i drömmen kom jag till och med ihåg deras namn. Mycket märkligt.)

I alla fall. Jag kokade tevatten (jag har slutat dricka kaffe, bara så där – jättekonstig det också, och jag lovar att aldrig stava te med nåt pretentiöst H) och tankarna vandrade iväg.

Det är nog svår att tänka sig nu, då jag har blivit en sådan, rejäl och hårig karlakarl, men i min barn- och ungdom så trodde *alla* att jag var tjej. Ändra fram till årskurs nio. Kan ni tänka er? I åttan frågade till och med vår tekniklärare (jag har för mig att ’ämnet’ kallades ’teknik’ – alltså inte mitt favoritämne, som ni kanske förstår…), som undervisat oss i två år: ”Är du tjej eller kille?”.

Av denna anledning hade jag aldrig långt hår även om jag så gärna ville, då jag ju hade blivit ännu tjejigare. Och dessutom med ett könsneutralt namn. Det var inte lätt att vara jag. (Jag började så småningom alltid lägga till mitt andranamn, så jag skrev alltid ”Kim Erik” överallt, som för att poängtera min extrema manlighet.)
(Klass”kamraterna” mobbade mig och kallade mig ”Det” och ”Kimmelina”. Usch, vad glin kan vara ondskefulla.)

Medan tepåsen mötte det heta vattnet så kom jag att tänka på en händelse på mellanstadiet. Det var så att en rödhårig liten kis började förfölja mig i korridorerna. Han dök alltid upp överallt och en dag, på nåt vis som jag inte kommer ihåg, men kanske var det min enda pojkVÄN Peter som sa ”han” om mig, eller nåt liknande (Peter och jag var goda vänner tills han dumpade mig för nykomlingen Christian, i årskurs åtta – vilken svikare!).

Den rödhårige kisen blev förskräckt. ”Är, är, är du kille?” stammade han fram.
Jag såg paniken i hans ögon. Han hade ju blivit förtjust i mig!
Nu såg jag hur hans hjärna arbetade hårt: ”Åh nej, jag har blivit förtjust i en kille! Vad säger detta om mig?”

Sedan pratade han aldrig mer med mig.

(Foto: klass 9D. Jag började så sakteliga förvandlas till den fantastiske man jag är idag. Och hängslena har jag kvar och jag använder dem titt som tätt. Fatta vilken kvalitet!)

Sopiga barnprogrammet Melodifestivalen

Jag sörjer Melodifestivalen.
Denna min ventil, sedan 1982. Jag har varit trogen. Jag har försvarat och jag har blivit bespottad.
Nu har ”de” sabbat Melodifestivalen.

Det hela började med att de började använda det fruktansvärda ordet ”Mello”. Usch.

Kommer ni ihåg åren 2002-2010, ungefär? Fantastisk musik. Nya vokalister som kom fram. Etablerade som visade var skåpet ska stå.
Fina tider.
Och nu? Ingenting att hänga i den berömda julgranen.

MF satsar inte längre på bra dängor, utan på ”mångfald”. Allt ska med. Rap och revy och annat skräp, som ingen MF-människa vill höra.
De blir således av med sina trogna fanatiker.

Och vilket barnprogram MF har blivit! Rena rama barnprogrammet! Med socialistiska inslag. Sånt som vi som var barn på 70-talet blev serverade. Usch. (Eller indoktrinerade med.)

Nu har vi hört tre fjärdedelar av låtarna och allt är bara skräp.

Tänk att här i Finland har vi (endast) sju låtar i finalen, och samtliga (minus en tradig ballad) är bättre än allt som vi hört i MF. (Se min video om UMK här!)

Finland går om storebror Sverige på alla tänkbara plan. VAD HÅLLER NI PÅ MED OVER THERE?

Vi gnällde på Christer Björkman och hans nepotism, men nu när den där jäntan har tagit över MF-skutan och sabbat allting, så säger vi: Chrille, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
Det har aldrig hänt tidigare, att jag som den schlagerfjolla jag är, inte har gillat en enda låt, med hela mitt arma hjärta. Men nu är det så. Allt är så urvattnat och grå-brunt. Liksom beiget.

Om en vecka vinner förhoppningsvis ”Cha Cha Cha” den finländska uttagningen, så vi får hurra på/för den. Medan vi sörjer mitt födelseland Sverige – där allt går åt helvete. Numera även Melodifestivalen. Då är det ILLA! Förstår ni hur ILLA det är när till och med MF går åt helvete?

Jag blir så deprimerad.

Äntligen ett besked: det blir operation!

Vårdkarusellen snurrade ännu ett varv eller två och DET BLIR OPERATION.

Kom till Brosjukhuset och träffade en trevlig ung läkare med spretigt hår och vita hipsterglasögon. Han smällde upp mina röntgenbilder på en enorm skärm och förklarade allt väldigt ingående.
Han sa att ”du har ju trampat runt hos olika läkare i två års tid och det blir bara värre. Ingenting annat verkar hjälpa så jag föreslår nog operation”.
GÄRNA FÖR MIG. Jag vill bara bli av med denna livsbegränsande smärta.

Jo, detta senaste sjukhus började byggas när jag flyttade in i min nuvarande bostad, på andra sidan gatan, så jag har sett det växa fram. Nu är det nyöppnat och jag har varit på besök flera gånger redan… Det är enormt tjusigt och det doftar trä. Lite längre ner på gatan byggs nu Eksjukhuset och jag ser även det växa fram. Skaparen visste vad han gjorde när han gav mig min nuvarande lägenhet, mitt i Mejlans sjukhusområde. Tänk om jag hade varit tvungen att trampa runt från andra sidan stan!

Jag litar ju på Skaparen. Han vet alltid vad som komma skall. Alltid har han en plan. Prata mindre och lyssna mer, så hör du lättare vad Skaparen försöker säga.

Noterade även att de snart öppnar ett nytt apotek inne i Brosjukhuset. Så lyxigt.

I alla fall. Efter läkarbesöket gick jag till (för närvarande) närmsta apotek, ungefär en kilometer bort, och jag fick så ont i rygg och ben, så jag ser verkligen fram emot denna operation. Det lär ta minst ett halvår men nu står jag i alla fall i kö.
Fick en ny läkemedelscocktail som jag ska börja med NU.

Men inte nog med det förresten. Läkaren sa också att jag inom kort blir kontaktad igen, då de när de röntgade min hjärna för ett tag sedan (av en helt annan anledning) hittade ”någonting” (Edit: ”utbuktning”) som eventuellt kan leda till en hjärnblödning. Förmodligen inte nu, men kanske om tio eller femton år och eftersom jag är ”så ung” (!) så bör detta åtgärdas så snart som möjligt.

Tänk, jag som aldrig har opererats kanske plötsligt opereras två gånger under detta år.
Jag som alltid har varit så frisk och kry. Tills för två år sedan då allt detta började.

Ja, vad säger man?
Ta hand om er där ute.

Och tack återigen för Vård i Världsklass!

Skriv fler brev, folk!

Minnenas underbara aveny.

Just nu då jag inte har haft nåt som helst kärleksliv på väldigt många år, så satt jag och berättade för en vän om sånt jag varit med om under mitt förvånansvärt långa och överraskande innehållsrika liv.

Jag gick då ner till källarförrådet och hämtade mina ENORMA lådor med brev från brevvänner och såna där pojkvänner etc.

Så läste jag ett brev från en Erik, skickat 1999. Jag har aldrig någonsin varit otrogen (det är liksom inte min grej, men att vara trogen och monogam är ju inte en uppskattad egenskap i dagens dårhussamhälle).

Det var som så att år 1999 (minns ni millenniepaniken?) var jag på grabbresa(!) till Gran Canaria och jag hade en pojkvän som jag egentligen inte ville vara med. Så träffade jag en kis vid namn Erik, som kom från en sömnig stad i Nederländerna, och vi blev ett slags par. (Sedan kom jag hem till Stockholm och berättade om detta för min dåvarande halvhjärtade partner och gjorde slut, så jag var liksom inte otrogen ändå.)

Nu läste jag hans brev. Han skrev nåt i stil med att ”jag skickade med en flik av min jacka, med min parfym” och jag förstod inte vad han menade. Jag kom verkligen inte ihåg. Sedan rotade jag vidare och hittade en liten box med en flik av hans parfymerade sportjacka. Och jag kom plötsligt ihåg alltsammans. Kvällstid bar han alltid denna röda jacka och han hade en parfym som jag gillade, vilket jag måste ha påpekat vid flera tillfällen.
Därför klippte han av en bit av innerfickan och dränkte den i parfym och skickade den till mig.

Förstår ni hur underbart romantiska vi var på den tiden? Hör ni, ungdomar?

Erik och jag träffades ytterligare en gång då jag hälsade på honom i Holland, men sedan rann det så klart ut i sanden. Men vilka fina minnen jag har. Undrar om han någonsin ägnar mig en tanke eller två?

Jag har skrivit brev i alla år. Jag har flera lådor fulla av dem. Vilken gåva till mänskligheten.

(På fotot syns Erik och hans lilla parfymerade tygbit i en ’elegant’ box.)

SKRIV FLER BREV, FOLK!

Hemma i judendomen

Jag måste yttra mig, ty jag är så berörd.
Som jag skrev i förra inlägget så började jag läsa Anne Franks dagbok på nytt. Hade inte läst den på ca 15 år. Men hennes språkbruk! Vilken stjärna! Jag som älskar allt som har med språk att göra blev återigen eld och lågor.
Det absolut finaste var när hon skrev om hur hon – som en tonårstös – blev kär i den underbare Peter, som hon tillbringade drygt två år med, som gömd. Hon skrev så otroligt vackert om hur hennes ”kvinnlighet vaknade”.

Sedan kom jag att tänka på det här med att jag, som inte är född jude, men som är konverterad – med allt ELÄNDE som det innebär – så är jag ju faktiskt född gay. Så de där nazisterna hade ju mördat mig bara för det. Alltså för att jag är den jag är. På samma sätt som de mördade judarna för dem de var.

Det är så sinnessjukt.

Jag blir lite privat nu. Jag tänker inte be om ursäkt för det.
Jag skriver vad jag vill här. Läs eller scrolla.

Jag har sedan barnsben haft en tro. Men först när jag fann judendomen så hittade jag ”hem” spirituellt. Så enkelt är det.
Och av någon anledning, när jag var barn, så satt jag på biblioteket och läste böcker om judendomen, medan de andra barnen läste Kalle Anka. (Flera andra konvertiter har berättat samma sak. Vi liksom har alltid haft det inom oss, ty våra själar har alltid varit judiska.)

Jag blir helt matt när jag tänker på den kärlek som jag har mött från den judiska gemenskapen.
Jag är så oerhört tacksam.

Tack för att jag fick komma HEM.

Nu blev jag kanske lite onödigt blödig, men ni vet vad jag menar.