Eftersom jag (dessvärre) är en inbiten nikotinist så har jag en hel del tankar kring den förda så kallade snuspolitiken. I mitt födelseland, Sverige, snusade jag ”friskt” de sista tio åren och när jag kom till Finland så tänkte jag positivt: jag kan väl sluta när jag vill, när snuslagret är slut. Men se, så enkelt gick det inte.
Snus är knark. Nikotin är knark. Det är ingenting som man lätt kan sluta bruka. Så jag rökte ett tag. Och jag identifierar mig verkligen inte som rökare. Faktum är att jag hatar cigaretter. Men jag kräver mitt nikotin tills den dag då jag har styrka nog att helt lägga av.
Sedan kom Zonnic, som ju får säljas då det är nikotinpåsar som klassas som läkemedel (om jag har förstått det hela rätt). Körde med dem ett tag, men de var så sockriga. Körde även med nikotintabletter och -tuggummi. Men även tabletterna var så söta och man får lätt ont i truten av att tugga, tugga, tugga. (Jag är överlag ingen vän av tuggummi.)
Och nu kom då det så kallade ”vita snuset”. D.v.s. ”snus” utan tobak men med nikotin. Förstår ni vilket hyckleri? Detta låtsassnus får säljas, men riktigt, rejält snus får inte säljas. Jag tycker att det är mycket märkligt. Nu, i väntan på den där dagen då jag helt ska kunna sluta med nikotin, så ”snusar” jag låtsassnuset. Det är så skönt att bli lugn. Ja, ni nikotinister vet ju hur det är.
Jag har sagt det många, många gånger men jag säger det igen: släpp snuset fritt. Släpp allt fritt. Låt var och en själv få bestämma. Frihet framför allt.
Visst har sommaren varit en smula tradig? Jag går mest och väntar på mina operationer, men det bara dröjer och dröjer och dröjer och det är väldigt stressande då det känns som att hela livet är satt på paus.
Hade dock en osedvanligt trevlig – och somrig – söndag. Träffade två underbara damer. Den ena talade finska och den andra finlandssvenska och jag i min tur brölade på med min vulgära västgötska stockholmska med finska inslag. Och samtliga förstod varandra. Det är Finland för mig. Tvåspråkigt. Läste just om Svenska Finlands befrielsefront i HBL och jag har lagt märke till deras klistermärken sedan länge och jag har ett tips: tillverka klistermärken med texten ”samma på svenska”. Dessa klistras sedan upp på dessa bedrövliga skyltar som finns här och där, med text på finska, engelska och ryska, men inte på svenska. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara!
Min vän Christa har skrivit en bok om sin hjärnblödning, som naturligtvis förändrade hela livet. Rekommenderad läsning! (Se foto nedan.) En av operationerna som jag själv väntar på handlar just om att jag kan drabbas av en hjärnblödning om saken inte fixas. Så jag är som sagt väldigt stressad rent psykiskt.
Nu börjar jag nästan se fram emot hösten, ty en somrig dag gör ingen sommar.
Pink is the new black.”Ett blodkärl som brast”.En bög och två brudar.
Detta hände igår kväll: min iPhone ville uppdatera sig och jag sa okej. Sedan hände ingenting. Det var en bild på skärmen som sa att jag skulle koppla telefonen till datorn men det hände fortfarande ingenting.
Började få panik. Utan min telefon är jag helt avskärmad. (Jag har inget annat internet hemma.) Jag tänkte genast på ”frugan” som skulle drabbas av panik om jag inte svarade i telefon under bara 24 timmar och hon är dessutom bortrest. Annars hade hon ju klampat hem till mig med andan i halsen, så där som hon gjorde när jag tog helvetesvaccinet och blev så sjuk och förlorade all motorik så att jag inte ens lyckades svara i telefon när hon ringde och ringde och ringde och sedan dök upp och fann mig i nåt slags komaliknande tillstånd med andnöd och ett galopperande hjärta och händer som inte lydde mig.
Hur som helst. Tänkte att här krävs väl uppkoppling, så vad ska jag göra nu?
Då kom jag på att på sjukhuset mittemot mig har de toppenbra uppkoppling (utan lösenord). Jag vet ju det eftersom jag (dessvärre) är stammis där.
Gick dit och satte mig i en sån där fåtölj som är lite som ett tält. Man är omsluten av fåtöljen och är i sin egen värld. (Se bild nedan.)
Där satt jag då och kopplade upp mig och pluggade in telefonen i datorn och sedan stod det på skärmen: ”det kan ta ett par minuter att ställa in ditt apple-ID”. Tror du att jag kom ihåg det lösenordet förresten? Så klart inte. Så jag fick be om ett nytt, som skickades till min telefon som jag alltså inte kom in i!
Efter en halvtimme (!) fick jag nog och stängde av telefonen och började om och då funkade det plötsligt.
Men! Alla appar var borta. Puts väck. Så jag fick inleda jätteprojektet att ladda ner dem igen. Och så alla dessa J&%¤a lösenord! Det ska vara koder och det ska skickas ännu en kod till telefonen och det ska bekräftas och duttas och det tar ju FLERA DAGAR.
Alla mina fantastiska hemmasnickrade ringsignaler är borta. Tack och lov är bilderna och musiken kvar.
Har en massa inställningar att ta tag i, men jag ORKAR INTE. Jag ville ha en lugn hemmakväll.
Jag måste säga att sedan Steve Jobs dog så har apple blivit så mycket sämre och plottrigare. Det ÄR faktiskt så. Jag har haft iPhone sedan den första modellen kom (när det nu var) och jag har haft Mac i snart 20 år och jag har aldrig haft några problem förrän på senare år. (Just nu kör jag med en PC eftersom min älskade iMac sjunger på sista versen och en propp – eller säkring – går varje gång jag kör in sladden i uttaget. Måste testa en ny sladd. Kanske är det bara den det är fel på.)
Jag kommer inte ens in på min bank eftersom den nya appen saknar face-ID och tror du att jag kan några koder? Så klart inte. Jag lider nämligen av dyskalkyli. Alltså som dyslexi, fast gällande siffror. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.” Ja, så är det och så har det alltid varit.)
Sluta göra allt så plottrigt och svårt hela tiden! Måste man vara ingenjör för att klara av att hantera sin telefon nuförtiden?
Nej, jag är inte tekniskt lagd men jag är ändå normalbegåvad och detta tekniska helvete är under all kritik.
Nu kommer det att ta flera dagar innan min telefon är sig själv igen. Men utan mina fantastiska ringsignaler. Jag grämer mig som %¤#&!
Jag kunde inte sova i natt så jag kollade på Allsången eftersom Carola medverkade. (Jistanes, vilken puma hon är!)
Så såg jag en kvinna i publiken och jag kände igen henne. Tänkte och tänkte. Känner jag henne? Har jag stött på (alltså inte stött PÅ, utan stött-på) henne någonstans? Det grämde mig att jag inte kunde komma på vem hon var.
Tittade en gång till – denna gång med glasögon. Det var inte hon men hon påminde om någon. Men vem?
Så tänkte jag att jag måste kolla på nån serie som jag kan somna till. Okej, varför inte den fantastiska serien Nurse Jackie? Och där var hon ju! ”Hon” som jag ”såg” i publiken! Hoppetossan Zoey. (Sista bilden.)
Bra. Då visste jag. Då fick jag ro. (Men jag somnade ändå inte förrän runt 07, så jag känner mig en smula mör idag.).
(Ni vet hur irriterande det är när man inte kommer på saker och ting.)
Med det sagt. Hälsningar från en som har älskat Carola sedan den 26:e februari 1983.
Först en brasklapp: Jag har alltid varit ett stort Sex and The City-fan. Jag har dvd-boxen och jag vet inte hur många gånger jag har plöjt igenom den. Jag har båda långfilmerna också, och det var där det började gå utför. Med det sagt.
Jag ville så gärna älska And Just Like That… men nu är hoppet ute. Vi är nu inne på avsnitt nummer fyra av säsong två och denna skräpserie blir ju bara värre och värre. Första säsongen var så otroligt ’woke’ att jag fick kväljningar och andra säsongen började något bättre, men redan i avsnitt två vände det och nu går det käpprätt åt skogen.
Vet ni vad jag avskyr? Jo, detta att man i serier eller filmer slänger in karaktärer ur någon minoritet – bara för sakens skull – utan att de fyller något annat syfte än att vara ett alibi för just denna minoritet. Som en (väldigt) homosexuell man hatar jag att se en bög dyka upp nånstans, med den enda uppgiften att han ska fylla ”bögrollen”. Naturligtvis är han nästan alltid extremt fjollig, rolig, bitchig och extremt lössläppt. *gäsp*
I AJLT har vi tvångsmässigt insläpade icke-vita personer som inte fyller någon som helst funktion – de ska bara representera. Ingen är intresserad av dessa onödiga karaktärer. ”Men se så ’woke’ och fina människor vi är som även har ’mörka’ polare.” Så otroligt patetiskt. Seema, LTW, Andre, Luisa och allt vad de heter – jag bryr mig inte det minsta om dem!
Sedan har vi nutidens senaste hit: de ’icke-binära’. Så oerhört förutsägbart. Och denna fruktansvärda karaktär: Che Diaz – vilken horribel, narcissistisk person. Jag rent ut sagt hatar henom.
Vad har hänt med Carrie, Charlotte och Miranda? Vi börjar med Miranda. Hon var alltid stark och självständig och tog ingen skit från någon. Nu beter hon sig som en osäker tonårstös som är upp över öronen förälskad i den bedrövliga Che. Helt osannolikt. Charlotte då? Hon var alltid min favorit i SATC. Nu är hon ful i mun och bitsk och inte alls sig lik. Trist. Carrie jollrar på som vanligt. Fnittrar och har sig. En narcissist utan dess like, även hon. Hon verkar inte ha mognat det minsta. Så hon är väl mer eller mindre sig lik… På ett dåligt sätt.
I SATC var replikerna alltid sylvassa och intelligenta (precis som i min ultimata favoritserie Desperate Housewives). I AJLT saknas allt detta. Och var är humorn? VAR ÄR DEN BRILJANTA HUMORN? Var är den intelligenta dialogen? Som bortblåst. Snacka om att Kim Cattrall gjorde rätt som valde att inte medverka som Samantha Jones (även om hon tydligen dyker upp i några sekunder i säsongens sista avsnitt).
Karaktärerna försöker då och då vara lite roliga, men det känns bara mossigt och förutsägbart.
Med det sagt: jag kommer så klart att se även resterande avsnitt. Bara för att få utlopp för mina allmänna aggressioner.
