Kim da Costa – Sida 49

And Just Like Crap, del 2

Jag kollade på skräpserien And Just Like That och jag blev så provocerad nu igen. Varför, VARFÖR, förstörde de fantastiska Sex and the City?

Det var ett par avsnitt som var okej, men i senaste var vi tillbaka i woke-träsket.

Jag hatar (och det är sällan jag verkligen hatar) allt med den vidriga, narcissistiska karaktären Che Diaz. En sån iskall kravmaskin som tror att världen kretsar kring DEM.

DE har inga större problem här i livet än vilket pronomen folk använder. Så DE kan ju kalla mig UFO då, annars blir jag kränkt. ”Åh, HUR många gånger måste jag rätta dig?” (Sagt med snipig mun.)

Det är just såna här människor (henniskor?) som får oss HBT-personer att se löjliga ut. (Nu kommer ett kraftuttryck, sorry..) FAN ta dem. USCH.

Och sen, vilket jag bloggade om tidigare, att de så tvångsmässigt var tvungna att skriva in ”icke-vita” personer i serien. Ingen – INGEN – är intresserad av deras krämpor och intriger. Oh, denna privilegierade donna, vars man är på vippen att bli en högt stående politiker, och hon är gravid fastän hon inte vill vara det, då det sabbar hennes karriär. Oj oj, hon har verkligen mina sympatier!

Och samtidigt, vilket de gjorde även på SATC-tiden, så framställer de homosexuella män på ett så stereotypiskt, vidrigt sätt att jag får kväljningar.

Jag hatar karaktären Anthony nästan lika mycket som jag hatar Che.

Så.

*andas*

Skönt att få detta sagt.

Bara ett avsnitt kvar av denna SKITserie och sedan glömmer vi den för alltid. (Jag måste ju se alla så att jag kan rikta mina allmänna aggressioner åt rätt håll.)

Om ni vill gotta er åt detta haveri så rekommenderar jag YT-kanalen And Just Like Crap. Det är skönt att HATA i samlad trupp.

–> https://www.youtube.com/@AndJustLikeCrap

(Och det handlar inte om ordet HEN. Jag har inget emot det, då det kan vara fiffigt och jag tror att många har fått det hela om bakfoten. Man använder HEN när man inte vet könet på den som man pratar om. Eller när det är ”ovidkommande”. Ordet handlar inte om att avköna någon. Jämför med finskan: det finns inget han eller hon, bara HÄN. Superfiffigt ju.)

Madonna 65 och jag 8

Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.

Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven.
Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00.
Länk till Time To Talk.

Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.)
Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.

Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde).
Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler.
Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.

Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på?
Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.

Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.

Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.

Exakt så här var det. **Elektriskt!** Ur Expressen 17 november, 2000.

Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)

Så, tack Madonna för ALLT.
Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.

Vårt land

Igår inträffade detta högtidliga:

I närheten av vårt bostadsområde ligger en idrottspark med diverse anläggningar och sommartid sportas det en massa ute på en gräsplan. Jag kunde ju inte bry mig mindre (då mitt sportintresse ligger på noll – eller rentav på minus) men det är svårt att undvika då de även spelar en massa uppiggande musik under träningarna. Just i sommar har de spelat väldigt många låtar från årets Eurovision Song Contest (mest låtarna från Norge, Polen, Finland och Storbritannien), och det går ju jag igång på. Då kan jag inte låta bli att vagga lite från höger till vänster, trots att jag ju är vokalist och verkligen ingen dansare.

Igår eftermiddag hördes plötsligt en bastant mansröst. Han sjöng nationalsången ”Vårt land” inför nån match och det ekade över hela stadsdelen. Volymen var som under en rockkonsert och ljudet verkligen ekade mellan husfasaderna.
Det kändes så högtidligt att jag kände mig tvungen att gå ut på balkongen och stå där, tills sången var slut. (Oj, vad folket applåderade efteråt. Lite rörande.)

Hur mycket jag än avskyr allt som har med sport att göra så älskar jag ju Vårt land.

Oj, jag gick på date

Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.

Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik.
Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.

Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande!
Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.

Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.

Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.

Oh So Macho

Igår fick jag känna mig extra macho igen. (Trots min fjollighet så är jag ju faktiskt MAN.)
Blev uttråkad på kvällen och vad gör jag då? Karaoke så klart, så att jag får ur mig alla känslor och all ångest. (Fy farao vad det är skönt att ta ton.)

Så var det en väldigt överförfriskad och/eller påtänd man som först trakasserade mig en smula – vilket jag kunde hantera – men så såg jag att han trakasserade några 20-nånting-töser (såna där roliga som gärna hänger på -ställen) och då brast det för mig. Jag har ju knappt några muskler och har inga fysiskt våldsamma gener i min kropp, men jag har en väldigt rapp käft.
Försökte tala trakassören (förmodligen inget riktigt ord, men ganska festligt?) till rätta men det hjälpte inte. Då gick jag till vakten. (Jättetrevlig, stor, redig finländsk karl, och vi är ”du” med varandra vid det här laget.)
Fick trakassören utslängd.

Töserna tackade mig. ”Olet sankari” (du är en hjälte), sa de. ”Tänk att man inte ens på ett -ställe slipper dessa jobbiga karlar, när vi som ett tjejgäng går ut för att bara lite – och då väljer vi ett -ställe just för att få vara i fred.”
Kände mig som en stolt, väldigt manlig tupp.

Det kommer med åldern att man inte står ut med sånt där vidrigt beteende. Man säger ifrån. På samma sätt som jag säger åt vidriga ungdomar som spelar hemsk (kvinnofientlig och homohatisk) hip-hop-rap-crap på hög volym på spårvagnen. Alla stör sig, men ingen säger någonting. Förutom jag. (<— Min favoritemoji.)

Men tro inte att det bara är män som är vidriga. Åh nej. Kvinnor kan också.
Det var en kvinna, nog närmare 60, som först uppvaktade mig och ville dansa(!). ”Tack, men nej. Jag är vokalist – inte dansare.”
Sedan började hon uppvakta en man som satt vid mitt bord. Hon accepterade inte hans nej och till slut plockade hon fram hängtuttarna och körde upp dem i hans skräckslagna bögansikte.
Så, kvinnor kan också, som sagt. Hade hon varit man så hade det varit #MeToo all over again.

Sedan körde jag mina svenska schlagers och som vanligt blev finländarna eld och lågor. De drar ju så jädrans många melankoliska, finska bitar och sedan kommer jag med ”Det börjar verka kärlek banne mej” och ”Evighet” och dansgolvet fylldes och folk ’went crazy’.

Avslutningsvis. Jag träffade en trevlig, purfinsk man. Han hade väldigt snälla ögon. Och rejäla händer. (Jag går igång på ögon, händer och en rak tandrad.)
Och trots att jag inte gillar att dansa (finner det en smula primitivt) så kunde jag ju inte tacka nej när han bjöd upp mig då någon (med bravur) drog årets supermegahit ”Cha Cha Cha”.