Igår fick jag känna mig extra macho igen. (Trots min fjollighet så är jag ju faktiskt MAN.)
Blev uttråkad på kvällen och vad gör jag då? Karaoke så klart, så att jag får ur mig alla känslor och all ångest. (Fy farao vad det är skönt att ta ton.)
Så var det en väldigt överförfriskad och/eller påtänd man som först trakasserade mig en smula – vilket jag kunde hantera – men så såg jag att han trakasserade några 20-nånting-töser (såna där roliga som gärna hänger på 
-ställen) och då brast det för mig. Jag har ju knappt några muskler och har inga fysiskt våldsamma gener i min kropp, men jag har en väldigt rapp käft.
Försökte tala trakassören (förmodligen inget riktigt ord, men ganska festligt?) till rätta men det hjälpte inte. Då gick jag till vakten. (Jättetrevlig, stor, redig finländsk karl, och vi är ”du” med varandra vid det här laget.)
Fick trakassören utslängd.
Töserna tackade mig. ”Olet sankari” (du är en hjälte), sa de. ”Tänk att man inte ens på ett -ställe slipper dessa jobbiga karlar, när vi som ett tjejgäng går ut för att bara lite – och då väljer vi ett -ställe just för att få vara i fred.”
Kände mig som en stolt, väldigt manlig tupp. 
Det kommer med åldern att man inte står ut med sånt där vidrigt beteende. Man säger ifrån. På samma sätt som jag säger åt vidriga ungdomar som spelar hemsk (kvinnofientlig och homohatisk) hip-hop-rap-crap på hög volym på spårvagnen. Alla stör sig, men ingen säger någonting. Förutom jag. (<— Min favoritemoji.)
Men tro inte att det bara är män som är vidriga. Åh nej. Kvinnor kan också.
Det var en kvinna, nog närmare 60, som först uppvaktade mig och ville dansa(!). ”Tack, men nej. Jag är vokalist – inte dansare.”
Sedan började hon uppvakta en man som satt vid mitt bord. Hon accepterade inte hans nej och till slut plockade hon fram hängtuttarna och körde upp dem i hans skräckslagna bögansikte. 
Så, kvinnor kan också, som sagt. Hade hon varit man så hade det varit #MeToo all over again.
Sedan körde jag mina svenska schlagers och som vanligt blev finländarna eld och lågor. De drar ju så jädrans många melankoliska, finska bitar och sedan kommer jag med ”Det börjar verka kärlek banne mej” och ”Evighet” och dansgolvet fylldes och folk ’went crazy’.
Avslutningsvis. Jag träffade en trevlig, purfinsk man. Han hade väldigt snälla ögon. Och rejäla händer. (Jag går igång på ögon, händer och en rak tandrad.)
Och trots att jag inte gillar att dansa (finner det en smula primitivt) så kunde jag ju inte tacka nej när han bjöd upp mig då någon (med bravur) drog årets supermegahit ”Cha Cha Cha”.