Sista dagen i karantän

Sista dagen i karantän och i morgon är det jag som återvänder till arbetsplatsen.
Jag ser fram emot det. Vilket kaos kommer att möta mig på min bokavdelning?

Jag trivs alldeles utmärkt i mitt ljuvliga hem och jag trivs i mitt eget goda sällskap – men utan hund skulle jag nog sakna det sociala samspelet.

Så vad gör jag hemma i min ensamhet/tvåsamhet?

Jag skriver en massa och jag läser och då och då slår jag på nån bra dokumentär (jag älskar dokumentärer – är den välgjord så kan den handla om vad som helst och jag blir intresserad) och jag lyssnar på poddar och på musik.

Då och då, om jag faktiskt blir uttråkad, så skapar jag fräsiga frisyrer på mig själv och plötsligt ser jag ut lite som Diana Ross (bildbevis ->).

Så nej, denna tio dygn långa karantän har inte varit ”jobbig” på något vis.

Vad gör ni själva när ni ”bara” är hemma?

Man MÅSTE inte vara tråkig bara för att man är ”seriös”.

Jag läste i en artikel på Yle att hela 50 (!) personer på min arbetsplats är smittade. Jag minns att jag frågade, när jag blev anställd, hur många som jobbar på stället och svaret var: ”Cirka 85.”

Så det är en ganska stor procent.
Ändå följer vi alla råd med munskydd och/eller visir och avstånd och hela baletten.
För tusan, i vårt väl tilltagna så kallade fikarum har vi fyra bord och vi sitter endast en person per bord.
Men ändå: 50 smittade.

Det kanske är helt omöjligt att skydda sig?

Jag testade mig (igen) förra helgen och jag är inte en utav de 50 men jag har suttit i karantän ändå.
Bra så, eftersom jag har varit stormförkyld i två veckor.

Vi får nog lära oss att leva med detta virus, helt enkelt.

Jag är en väldigt fysisk person. Jag älskar närhet.
Utan min hund så vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag har aldrig varit mycket för one night stands, men jag kan avslöja att det för länge sedan blev några sådana, just på grund av att jag saknade fysisk närhet.
När jag sedan skaffade min första hund (Sebbe <3) 2006 så var det slut med ”ennattarna”, eftersom jag fick min fysiska dos närhet av min hund.
Jag jämför verkligen inte en hunds närhet med en redig karls dito, men det där ”basala” – den där dagliga närheten och kärleken – har jag sedan 2006 fått av mina tre hundar.

Blake Carrington da Costa.

Jag har älskat

Om du undrar vad jag pysslar med här hemma i min karantän så kan jag avslöja att jag håller på med ett skrivprojekt (läget just nu: 27 371 ord), vilket innebär att jag går igenom mitt liv och jag rannsakar mig själv. (En av myndigheterna dig påtvingad karantän på tio dagar kanske skulle göra även dig gott?)

Vad som slår mig är att om jag dör i morgon så kan ni skriva på min gravsten: OCH HAN ÄLSKADE.

Ty, det slår mig att fy farao vad jag har älskat i mina dagar.
Jag har älskat så passionerat.
Är det nåt jag har gjort så är det det.
Jag har älskat.

Och jag har ju allt dokumenterat sedan jag var elva år.Först i dagböcker och därefter i bloggformat.
Du kanske har diffusa minnen av dagen då du gick från att vara pojke till att bli en man – jag har allt svart på vitt. (Fatta!)

Så, när jag läser om exempelvis Mitt Livs Stora Dåraktiga Kärlek från 2005 så skrollar jag samtidigt tillbaka till dessa Dåraktiga Men Fantastiska Dagar i mitt bildbibliotek (jag har ju dessutom fotograferat det mesta…) och allting blir som en film.
Helt fantastiskt.
Jag läser högt för mig själv, och för min hund (som bara glor och inte alls gillar när jag blir blödig och snyftar lite), och jag utbrister: ”Fy farao vilket liv jag har levt när allt kommer omkring. Fy farao vad jag har älskat!”

Jag blir lite rörd faktiskt.
Just nu är jag helt singel och dejtlös men jag lever på en massa fantastiska minnen.
Jag rekommenderar alla ynglingar att börja skriva ner tankar, känslor och händelser. En ovärderlig rikedom lite senare i livet.

Auschwitz

På Förintelsens minnesdag vill jag återigen berätta den där fina storyn om en israel som jag lärde känna för några år sedan.
Han berättade att hans mormor var överlevande från Auschwitz. Hon kom sedan till Israel och byggde upp ett bra liv för sig själv och sina efterkommande. Den här mannen som jag lärde känna – barnbarnet – reste så småningom till Auschwitz och han letade upp sin mormors ”bädd” och han placerade en israelisk flagga där.

Det är så vackert.
Jag blir tårögd.

Jag träffade denna mormor och sov över i hennes hem för ett par år sen, när jag var i Israel, och jag fick en av henne sydd tygkasse som jag använder när jag handlar.

För några år sedan överraskade jag min syster. ”Vi ska ut och resa”, sa jag. Och så åkte vi till Auschwitz. Det var den tyngsta resa jag gjort och vi var helt utmattade efteråt. Känslomässigt, liksom. Så hur mådde inte de som hade varit förpassade dit?

Jag är inte född jude, utan konverterad, så jag har inte Förintelsen ”i blodet”. Men jag är ju gay sedan födseln, och det hade ju räckt som anledning till att ha ihjäl mig.

Så idag vill jag minnas alla mördade. Och jag vill dessutom hissa flaggan för den fantastiska staten Israel.

Asyl

Nu håller vi tummarna.
Mitt ex – irakiern – är efter fem år i landet (sinnessjukt att det ska ta sån tid) äntligen på intervju där hans öde bestäms, om han får stanna i Finland eller ej. Jag skulle egentligen närvara, som nåt slags vittne, men jag sitter ju i karantän.

Som ni kanske har förstått så är jag inte för en alltför slappt förd politik vid gränserna, men om inte denne man får permanent uppehållstillstånd så förlorar jag all tilltro till de styrande. Och till ”systemet”.

Om ”Muhammed” i Östra centrum, med fyra fruar och tre hundra barn och noll arbete och noll intresse av att lära sig ett av landets två språk, kan få uppehållstillstånd, så MÅSTE mitt ex få det också. Han har haft skitiga jobb sedan dag 1, han lär sig språket – eller språkeN, tack vare mig – och han ÄR en riktig flykting som flydde när IS kom till stan och mördade hans bror.

Håll nu tummarna, så att jag slipper börja hungerstrejka eller nåt. Det är inte riktigt min grej. Men om jag måste, så…

Jag vill inte få mer vatten på min kvarn om hur sugigt allting är gällande den förda migrationspolitiken!

Herr Perfekt sitter i fängelse

Så komiskt.
Jag gick igenom en låda och där låg min gamla skolkatalog. Jag bläddrade och smålog lite åt åttiotalsfrisyrerna och brudarnas vita nivealäppar, och plötsligt vilade mina ögon på en smäcker kis som jag var hemligt förtjust i på högstadiet.

Jag visste inte så mycket om honom, men han bodde på nån av de finare gatorna. Och så var han så snygg och han hade de senaste Levi’s 501:orna (kommer ni ihåg hur viktigt det var?).

Undrar vad som hände med honom?
Han är säkert jättelycklig idag.

Jag började dammsuga nätet genom att ivrigt knappra på tangenterna.
Ja, se där.
Han har en fet villa. Blev tydligen kvar i hembygden, men har även en adress i Stockholm. Pendlar säkert till nåt flashigt jobb.
Helt klart lyckad och lycklig på alla vis.

Det dök upp någon artikel.
Jaha, klart han blev advokat.
Det går så jäkla bra för honom, alltså.

Klickade runt lite till.
DÅ!
Hans perfekta liv krossades alldeles nyligen då han dömdes till sju års fängelse för ekobrott!Där ser man.
En perfekt yta garanterar inte ett perfekt liv.

Vi var så unga.