Ibland tänker jag inte på att Sebbe inte förstår vad jag säger och jag bara mal på och förklarar saker. Han stirrar på mig med huvudet på sne. Det är lite kul när jag säger något fel som jag sedan börjar förklara; “nej, så var det ju inte, utan det var så här…”
För att komma ifrån det har jag slutat rätta mig när jag sagt fel. Numera heter det till exempel “obligatorisk tarktossning” (tasstorkning alltså, för den sega).
Jag har varit lite frånvarande, känner jag.
Igår var jag ju bakis – det är ta mig tusan märkligt att man ska bli bakis av i stort sett bara ett par drinkar. Hallå.
Känner mig lite stressad över saker jag inte kan rå på; som exempelvis “oj, oj, jag hoppas verkligen att karlarna som stambyter lägenheten inte slarvar bort någon post!” Jag måste släppa lite på kontrollen men det är svårt. Jag som aldrig fått någon betalningspåminnelse (heter det ens så?) blir så klart extra stressad över att inte vara hemma veckan då räkningarna landar på hallmattan och jag ser karlarna framför mig; hur det klampar in med sina grova kängor och oj, där hamnade det kuvertet under sulan och följde med ut på gården.
Fatta så jobbigt det är att vara jag.
Jag har dock blivit lite uppvaktad den senaste veckan. Av en strid ström olika människor. En 23-åring, en 41-åring, en 26-åring, en 29-åring och så har jag ju den där promenaden med den där 26-årige blatten (blatte är alltid en komplimang när det kommer från mig) som jag ska ta mig an så snart jag får lust att gå utanför dörren.. Således inga 73-åringar den här gången. Inga under 23 heller…
Men oj, nu måste jag gå och se Oprah.
