Moral efter far

Jag ältar, jag vet. Men det får jag göra.
Och jag skriver, ty det är vad jag gör. Jag är en skrivande person.

Jag tänker på det här med moral.
Jag har en massa fel och brister (som jag jobbar på) men jag är välsignad med en god moral. Och hur kommer det sig?
Jo, det är någonting som jag har ärvt efter min far.
Min far var en riktig hederskarl.
Han lärde mig allt det här med att man ska göra rätt för sig.

Jag har blivit den där farbrorn som städar i trappuppgången när någon granne har gått bananas och slängt skräp omkring sig. Jag är den där mystiske figuren som städar upp.

Jag är inte personen som sätter upp en lapp med texten: ”Din mamma jobbar inte här”. Jag är snarare den där mamman.

(Se vad snyggt, jag fick in både min mor och min far i denna text. De har alltid varit väldigt lika på denna punkt, så jag har väl ärvt denna fina egenskap dubbelt upp.)

Det är lustigt hur man kommer ihåg vissa händelser så tydligt.

Jag var väl sju eller åtta när jag och pappa var på badstranden i Fristad där jag växte upp.
När vi var på väg därifrån öppnade jag bildörren lite oförsiktigt och den slog i bilen bredvid. Pappa blev bedrövad men han hade inte papper och penna med sig så han kunde inte lämna något meddelande. Vi åkte hem.
Vi hann inte vara hemma länge innan pappas samvete plågade honom så pass mycket att vi åkte tillbaka till badstrandens parkeringsplats. Den (eventuellt) repade bilen stod inte kvar och pappa kunde inte göra något åt saken.

Jag vet inte varför jag minns denna händelse så tydligt.
Det beror kanske på en kombination av att jag klantade mig och hade dåligt samvete, och att pappa blev arg på mig (vilket hände väldigt sällan eftersom jag var ett sånt änglabarn…) samt att jag kände av pappas skuld. Och att jag där och då lärde mig att man ska stå för sina misstag.

Min pappa var klok som en bok men alltid en ”vanlig knegare”. En stereotypisk invandrare (tills han flyttade tillbaka till Finland). Han jobbade och han slet och jag är så vansinnigt tacksam över allt som han gav mig. Och då menar jag inte materiella ting.
Jag har som sagt mina enorma fel och brister men jag är en hyvens karl, och det är tack vare min fantastiska pappa.

Min far kunde ta en massa skit men – precis som jag – så var måttet rågat när det var rågat. Han kunde ta ton.
Tack pappa, för den egenskapen (också).

Men även jag lärde min far en del. Kanske inte så djupa saker, men jag minns att jag runt år 1994 när jag just hade flyttat till Stockholm, lärde honom att gentlemän använder svarta strumpor. Aldrig någonsin vita.
Jag ringde min mor idag för att försäkra mig och hon bekräftade: ”Nej, pappa hade bara svarta strumpor”.

Så, man ger och man tar.

Jag älskar och jag saknar dig min älskade pappa Erkki Mäntylä.

Min sjuttiotalsmoderiktiga pappa och jag på min första adress: Prästskogsvägen i Fristad i Borås kommun.

Räkningar förr och nu

När jag senast betalade räkningarna så tänkte jag på det här med hur vi gjorde förr. (Ungdomarna kommer inte att tro mig.)

För det första. Jag minns att jag i min barndom följde med föräldrarna till posten. I entrén fanns en massa intressanta postfack och en svart ”hålig” plastmatta. (Vet inte varför jag minns dessa detaljer…)
Pappa (oftast) räckte fram en bunt räkningar till kassörskan (alltid kvinna) som gjorde sitt och sedan betalades det med en fet bunt kontanter.
Det. Tog. Tid.
Lite ”viktig” stämning.

När jag sedan var vuxen men mycket ung så lade jag alla räkningar i ett särskilt kuvert och på ett papper (ur ett häfte från min bank) skrev jag för hand alla giro- och referensnummer och eftersom jag alltid har varit nojig så fick en vän sedan läsa högt för mig, så att alla nedskrivna siffror stämde med siffrorna på räkningarna.
Lade kuvertet i en gul låda.
Därefter väntade jag med stor spänning i några (var-) dagar innan jag ringde min banks (jättemoderna!) automatiska tjänst för att höra att kuvertet med räkningarna kommit fram och att någon bankperson fixat resten.
Räkningarna var betalda.

Låter stenålders, jag vet.
Men jag är faktiskt bara 40+.

Vi hade inga internetbanker.
Vi hade ju inte ens nåt internet.

Fotot har inget med texten att göra…

Herr Perfekt sitter i fängelse

Så komiskt.
Jag gick igenom en låda och där låg min gamla skolkatalog. Jag bläddrade och smålog lite åt åttiotalsfrisyrerna och brudarnas vita nivealäppar, och plötsligt vilade mina ögon på en smäcker kis som jag var hemligt förtjust i på högstadiet.

Jag visste inte så mycket om honom, men han bodde på nån av de finare gatorna. Och så var han så snygg och han hade de senaste Levi’s 501:orna (kommer ni ihåg hur viktigt det var?).

Undrar vad som hände med honom?
Han är säkert jättelycklig idag.

Jag började dammsuga nätet genom att ivrigt knappra på tangenterna.
Ja, se där.
Han har en fet villa. Blev tydligen kvar i hembygden, men har även en adress i Stockholm. Pendlar säkert till nåt flashigt jobb.
Helt klart lyckad och lycklig på alla vis.

Det dök upp någon artikel.
Jaha, klart han blev advokat.
Det går så jäkla bra för honom, alltså.

Klickade runt lite till.
DÅ!
Hans perfekta liv krossades alldeles nyligen då han dömdes till sju års fängelse för ekobrott!Där ser man.
En perfekt yta garanterar inte ett perfekt liv.

Vi var så unga.

Finska

Nämnde detta för ett tag sedan men idag slog det mig igen.

Tre kollegor, från Thailand, Ryssland respektive Somalia talade det skogstokiga men fantastiska finska språket sinsemellan. Ganska dålig finska men modigt och djärvt av dem, på nåt sätt.

Tänk att dessa tre damer från så väldigt skilda håll i världen har kommit till Finland av alla ställen, och så gör de sitt bästa för att kommunicera på finska, av världens alla språk.

Mycket spännande. Fascinerande. Ja, lite imponerande faktiskt.

Jag och finskan skulle på Facebook fylla i att vår relation är ”komplicerad”. För mig är finskan ett privat vardagsspråk som man talar tyst och skäms lite över. Jag har svårt att ta nån person som är klok som en bok på allvar om h*n talar finska (eller värmländska). Kanske även lite p.g.a. att sån där fin myndighetsfinska går mig förbi. Men jag är oerhört tacksam över att mina föräldrar lärde mig språket som barn, men jag har aldrig studerat det så mina kunskaper är begränsade (om än mycket goda!).

Jag har under det senaste året läst mina tre första böcker på finska och fler ska det bli, även om det tar väldigt lång tid att läsa eftersom jag inte ”ser orden” utan att *läsa* dem, om ni förstår vad jag menar, så där som jag ”ser orden” på svenska och även i hög grad på engelska. Men med finskan måste jag *läsa* varenda bokstav (och de är ju så jä*la många!).

Språk alltså.
Det är bra grejer det.

Varifrån kommer du?

Inte för att nån bryr sig men eftersom frågan kom upp i en kommentar nyss, och eftersom frågan alltid dyker upp på en ny arbetsplats (som nu, i Esbo, då folk blir förbryllade då jag talar (nästan flytande) finska men med en liten svensk accent).

Och på Facebook står det att jag ”är från” Stockholm.
Jag ”är” inte från Stockholm. Jag har dock bott i Stockholm i större delen av mitt liv och jag gjorde så när FB kom och ställde till det.

Jag är född på Borås BB och jag växte upp först i Fristad (utanför Borås) och därefter ute på vischan i Tärby (utanför Fristad, utanför Borås). Tärby var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men i början av tonåren började det krypa i kroppen eftersom jag alltid har varit en storstadsmänniska.

Jag ser det som så att Borås kommun var min vagga, eller ugnen som jag gräddades i. Sedan kom jag till Stockholm som tonåring och där ”gonade” jag till mig och blev jag. Mognade, som en vacker frukt (syrlig citrus, helst).

Men ändå anser jag mig själv ”komma från” Österbotten, ty min släkt är därifrån. Och jag studerade i Vasa i ett år när jag var 17-18. En betydelsefull tid i en människas liv.

Så om någon frågar så säger jag väl att jag är stockholmare från Västergötland men egentligen en helt vanlig finne från Vasa. Jag tog bara några omvägar för att hamna i Helsingfors. Och jag lärde mig mycket på vägen. 💁🏻‍♂️
Inte minst hur mycket ens rötter betyder för en.

Jag misstänker att jag kommer att leva mina sista år i mitt adopterade, tredje hemland Israel. Men just nu är jag ganska nöjd och glad i Finland. Intresseklubben antecknar, hör jag.
Blyertspennorna glider så elegant över pappersarken, i ett hysteriskt tempo.