Religionsundervisning: Sverige vs Finland

Jag och bästisen, som jag kallar ”Frugan” snackade om våra år i grundskolan. Vi kom in på det här med hur vi fick lära oss olika ämnen – om bra och inte så bra lärare o.s.v. (Eller egentligen mest om bra och dålig studieteknik.) Hon är född och uppvuxen här i Helsingfors medan jag kommer från en håla i Västergötland.

(Under min skolgång var jag uteslutande bra i språk. Allt annat fick vänta. För ett mobbat finn-bög-glin handlade allt om överlevnad. Krafterna räckte inte till mer.)

Så, hon berättade om sina lektioner i religion. De lärde sig allt om de större religionerna. Plockade fram min anteckningsbok från nian, och detta var vad vi fick lära oss om judendomen. (Lägger samtliga anteckningar i kommentarafältet.)

Hon berättade att de besökte synagogan och de olika kristna församlingarna. (Moskéer fanns inte i Helsingfors på den tiden.) (Wow.)

I hålan i Sverige hade vi ju inte kunnat göra nåt sånt. Vi hade Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Det var allt. Men!

Inte bara besökte ”Frugan” och skolkamraterna ex. synagogan. De hade en massa fysiska symboler under lektionerna. Ex. en Menorah. Då när ex. en judisk student firade Chanukkah, så höll han eller hon i lektionen och förklarade högtidens betydelse. Ett fantastiskt sätt att lära sig.

De hade även prov (!) om/i varje religion.

Själva fick vi i Sverige se en video och skriva våra egna anteckningar. Kanske en lektion. Max.
Jag letade upp mitt skolhäfte från årskurs nio. Fem sidor med anteckningar från en videofilm vi såg (VHS så klart!) och det var allt.

Tänk vilken skillnad det kan vara.

Notera gärna propagandan som vi blev itutade.

”Är du kille eller tjej?”

Jag vaknade mitt i en så märklig dröm, som fick mig att tänka på vissa saker som jag nu måste dela med mig av.

(Drömmen utspelade sig under skoltiden och där figurerade människor som jag gick i samma klass med för 32(!) år sedan. Jag har inte träffat dem sedan dess – jag har aldrig ens tänkt på dem, men i drömmen kom jag till och med ihåg deras namn. Mycket märkligt.)

I alla fall. Jag kokade tevatten (jag har slutat dricka kaffe, bara så där – jättekonstig det också, och jag lovar att aldrig stava te med nåt pretentiöst H) och tankarna vandrade iväg.

Det är nog svår att tänka sig nu, då jag har blivit en sådan, rejäl och hårig karlakarl, men i min barn- och ungdom så trodde *alla* att jag var tjej. Ändra fram till årskurs nio. Kan ni tänka er? I åttan frågade till och med vår tekniklärare (jag har för mig att ’ämnet’ kallades ’teknik’ – alltså inte mitt favoritämne, som ni kanske förstår…), som undervisat oss i två år: ”Är du tjej eller kille?”.

Av denna anledning hade jag aldrig långt hår även om jag så gärna ville, då jag ju hade blivit ännu tjejigare. Och dessutom med ett könsneutralt namn. Det var inte lätt att vara jag. (Jag började så småningom alltid lägga till mitt andranamn, så jag skrev alltid ”Kim Erik” överallt, som för att poängtera min extrema manlighet.)
(Klass”kamraterna” mobbade mig och kallade mig ”Det” och ”Kimmelina”. Usch, vad glin kan vara ondskefulla.)

Medan tepåsen mötte det heta vattnet så kom jag att tänka på en händelse på mellanstadiet. Det var så att en rödhårig liten kis började förfölja mig i korridorerna. Han dök alltid upp överallt och en dag, på nåt vis som jag inte kommer ihåg, men kanske var det min enda pojkVÄN Peter som sa ”han” om mig, eller nåt liknande (Peter och jag var goda vänner tills han dumpade mig för nykomlingen Christian, i årskurs åtta – vilken svikare!).

Den rödhårige kisen blev förskräckt. ”Är, är, är du kille?” stammade han fram.
Jag såg paniken i hans ögon. Han hade ju blivit förtjust i mig!
Nu såg jag hur hans hjärna arbetade hårt: ”Åh nej, jag har blivit förtjust i en kille! Vad säger detta om mig?”

Sedan pratade han aldrig mer med mig.

(Foto: klass 9D. Jag började så sakteliga förvandlas till den fantastiske man jag är idag. Och hängslena har jag kvar och jag använder dem titt som tätt. Fatta vilken kvalitet!)

Kim ERIK!

Moral efter far

Jag ältar, jag vet. Men det får jag göra.
Och jag skriver, ty det är vad jag gör. Jag är en skrivande person.

Jag tänker på det här med moral.
Jag har en massa fel och brister (som jag jobbar på) men jag är välsignad med en god moral. Och hur kommer det sig?
Jo, det är någonting som jag har ärvt efter min far.
Min far var en riktig hederskarl.
Han lärde mig allt det här med att man ska göra rätt för sig.

Jag har blivit den där farbrorn som städar i trappuppgången när någon granne har gått bananas och slängt skräp omkring sig. Jag är den där mystiske figuren som städar upp.

Jag är inte personen som sätter upp en lapp med texten: ”Din mamma jobbar inte här”. Jag är snarare den där mamman.

(Se vad snyggt, jag fick in både min mor och min far i denna text. De har alltid varit väldigt lika på denna punkt, så jag har väl ärvt denna fina egenskap dubbelt upp.)

Det är lustigt hur man kommer ihåg vissa händelser så tydligt.

Jag var väl sju eller åtta när jag och pappa var på badstranden i Fristad där jag växte upp.
När vi var på väg därifrån öppnade jag bildörren lite oförsiktigt och den slog i bilen bredvid. Pappa blev bedrövad men han hade inte papper och penna med sig så han kunde inte lämna något meddelande. Vi åkte hem.
Vi hann inte vara hemma länge innan pappas samvete plågade honom så pass mycket att vi åkte tillbaka till badstrandens parkeringsplats. Den (eventuellt) repade bilen stod inte kvar och pappa kunde inte göra något åt saken.

Jag vet inte varför jag minns denna händelse så tydligt.
Det beror kanske på en kombination av att jag klantade mig och hade dåligt samvete, och att pappa blev arg på mig (vilket hände väldigt sällan eftersom jag var ett sånt änglabarn…) samt att jag kände av pappas skuld. Och att jag där och då lärde mig att man ska stå för sina misstag.

Min pappa var klok som en bok men alltid en ”vanlig knegare”. En stereotypisk invandrare (tills han flyttade tillbaka till Finland). Han jobbade och han slet och jag är så vansinnigt tacksam över allt som han gav mig. Och då menar jag inte materiella ting.
Jag har som sagt mina enorma fel och brister men jag är en hyvens karl, och det är tack vare min fantastiska pappa.

Min far kunde ta en massa skit men – precis som jag – så var måttet rågat när det var rågat. Han kunde ta ton.
Tack pappa, för den egenskapen (också).

Men även jag lärde min far en del. Kanske inte så djupa saker, men jag minns att jag runt år 1994 när jag just hade flyttat till Stockholm, lärde honom att gentlemän använder svarta strumpor. Aldrig någonsin vita.
Jag ringde min mor idag för att försäkra mig och hon bekräftade: ”Nej, pappa hade bara svarta strumpor”.

Så, man ger och man tar.

Jag älskar och jag saknar dig min älskade pappa Erkki Mäntylä.

Min sjuttiotalsmoderiktiga pappa och jag på min första adress: Prästskogsvägen i Fristad i Borås kommun.

Räkningar förr och nu

När jag senast betalade räkningarna så tänkte jag på det här med hur vi gjorde förr. (Ungdomarna kommer inte att tro mig.)

För det första. Jag minns att jag i min barndom följde med föräldrarna till posten. I entrén fanns en massa intressanta postfack och en svart ”hålig” plastmatta. (Vet inte varför jag minns dessa detaljer…)
Pappa (oftast) räckte fram en bunt räkningar till kassörskan (alltid kvinna) som gjorde sitt och sedan betalades det med en fet bunt kontanter.
Det. Tog. Tid.
Lite ”viktig” stämning.

När jag sedan var vuxen men mycket ung så lade jag alla räkningar i ett särskilt kuvert och på ett papper (ur ett häfte från min bank) skrev jag för hand alla giro- och referensnummer och eftersom jag alltid har varit nojig så fick en vän sedan läsa högt för mig, så att alla nedskrivna siffror stämde med siffrorna på räkningarna.
Lade kuvertet i en gul låda.
Därefter väntade jag med stor spänning i några (var-) dagar innan jag ringde min banks (jättemoderna!) automatiska tjänst för att höra att kuvertet med räkningarna kommit fram och att någon bankperson fixat resten.
Räkningarna var betalda.

Låter stenålders, jag vet.
Men jag är faktiskt bara 40+.

Vi hade inga internetbanker.
Vi hade ju inte ens nåt internet.

Fotot har inget med texten att göra…

Herr Perfekt sitter i fängelse

Så komiskt.
Jag gick igenom en låda och där låg min gamla skolkatalog. Jag bläddrade och smålog lite åt åttiotalsfrisyrerna och brudarnas vita nivealäppar, och plötsligt vilade mina ögon på en smäcker kis som jag var hemligt förtjust i på högstadiet.

Jag visste inte så mycket om honom, men han bodde på nån av de finare gatorna. Och så var han så snygg och han hade de senaste Levi’s 501:orna (kommer ni ihåg hur viktigt det var?).

Undrar vad som hände med honom?
Han är säkert jättelycklig idag.

Jag började dammsuga nätet genom att ivrigt knappra på tangenterna.
Ja, se där.
Han har en fet villa. Blev tydligen kvar i hembygden, men har även en adress i Stockholm. Pendlar säkert till nåt flashigt jobb.
Helt klart lyckad och lycklig på alla vis.

Det dök upp någon artikel.
Jaha, klart han blev advokat.
Det går så jäkla bra för honom, alltså.

Klickade runt lite till.
DÅ!
Hans perfekta liv krossades alldeles nyligen då han dömdes till sju års fängelse för ekobrott!Där ser man.
En perfekt yta garanterar inte ett perfekt liv.

Vi var så unga.