Jag satt och googlade på hålan jag växte upp i.
Hamnade på ortens (invånarantal: “ca 150″) fritidsförenings hemsida och hade mycket roligt.
Tog del av bilderna som fanns där: “bilder från vägbygget 2002″ och “bygget efter branden” var underhållande fotoalbum.
Jag tog också del av protokoll från föreningens möten. Detta är viktiga saker! Det ska spelas boule och det ska orienteras och vem ska ordna så karln från växthusföreningen kommer och berättar om trädgårdsskötsel?
De har ett klotterplank också och efter fisketävlingen läste jag en kvinnas djupa tankar: “Det var sammanlagt 10 vuxna och 7 barn som deltog (om jag räknade rätt). Med tanke på åtgång på korv o bröd så verkade det vara fler?”
Ja, jag säger då det! Dags att plocka fram miniräknaren nästa gång. Och vet du inte att Gösta i den gula villan säkerligen är mycket glad i mat!?
***
Nu blir det helg och jag sitter på kontoret och skakar köttet till Dannii Minogue. Woohoo. Jag ska hem och dona lite och sedan ska jag träffa en vän och öla.
Efter att ha tagit del av ovanstående hemsida måste jag ju njuta av att jag:
– är singel
– bor i Sthlm (inne på 14:e året nu)
– har vänner
– är smartare än man först anar
– är roligare än mitt tunga sinne skvallrar om
– har en garderob full av nytvättade, vackra plagg
– har nytvättade finherrunderbyxor i samma garderob
– vågar leva det liv Skaparen planerade för mig
Ha en god helg. Lev livet! Lev det!
Etikett: barndom
Idag fast för 19 år sedan
9 oktober 1988
LOVE MAKES THE WORLD GO ROUND
Idag har jag sett på video, lyssnat på skivor och band + radio, skrivit brev till Malin. (mer än 11 sid.) Jag köpte chips till Richard och Kalle för deras pengar, samtidigt köpte jag två röda pennor till mej. Nu är klockan snart 17.00, nyss såg vi på “DALLAS”. Jag har möblerat om i mitt rum.
Tanke: Inte mycket har hänt. Jag skulle ha kunnat skriva ovanstående rader idag.
Minnet sviker
Tänk vad man glömmer med åren – det har jag tänkt mycket på då jag överrumplats av mina egna dagboksanteckningar.
Jag hade helt glömt bort att min låg- och mellanstadieskola kallades Gula skolan. Och nej, jag är inte förvånad över att glinen inte vågar gå till skolan i den gudsförgätna hålan. Hello childhood, liksom.
Tyst som en mus
Jag satt på balkongen och stirrade på min oroväckande gröna lönn och kom att tänka på något jag nästan glömt bort. När jag var barn gick jag hos en talpedagog. Det gjorde nog ingen större nytta – jag talar fortfarande snabbt och otydligt. Mest så där att jag vräker ur mig det jag måste få sagt så det blir gjort. Helst är jag bara tyst. Det finns nog med oväsen överallt.
En blyg viol
Läste en himla bra krönika om ett ämne Linda Skugge tagit upp tidigare (och jag grät floder).
Varför ska det vara så svårt för lärare att veta hur de ska bemöta de blyga eleverna? Varför är de så himla opedagogiska? Tror de att de gör de blyga mindre blyga genom att ständigt försöka få dem att säga saker högt i klassen?
Jag blev ständigt attackerad på detta sätt, mina lärare gjorde liksom “nedslag” mot oss blyga genom att plötsligt säga ens namn: “Linda! Låt oss se vad Linda tycker om det här.” Det leder enbart till att man rycker till, får panik och blir pionröd och piper tyst: “Eeh, jag vet inte.”
Och så får man kassa betyg trots att man ofta skrev högsta poäng på proven.
Vad tror lärarna, att man genom chockterapi blir av med sin extrema blyghet över en dag?
Det tar ju ett helt liv att lära sig att våga prata inför folk. Vissa blir aldrig av med blygheten.
Att vara blyg är ett personlighetsdrag som jag tror är medfött.
Det lärare istället ska göra är att dela in klasserna i mindre grupper så att de blyga vågar öppna munnen.
Snälla, se de blyga, hör dem, förvåna dem genom att göra deras skolgång till nåt de trodde var omöjligt på grund av deras blyghet. Gör så att de växer, inte krymper. Genera dem inte genom att ständigt vara på dem och försöka tvinga dem att prata inför klassen.