Vardagsrapport (trôk!)

Ja’a.
Det är sannerligen märkliga tider vi lever i.
Man kan tro att folk blir lite kreativa under denna karantän men så fungerar det inte riktigt. Själv får jag ingenting gjort och jag bara väntar på att vardagen ska vara tillbaka.

Blake och jag åkte ut på landet i några dagar (nej, vi beblandade oss inte med andra, så ingen fara!). Det var ju skönt men det var ännu härligare att komma hem igen. Helsingfors är en fantastisk stad.
24 timmar på vischan är helt okej men sedan börjar det klia över hela kroppen och jag får ångest och känner mig iakttagen. Usch.

Vidare har jag börjat motionera. Alltid nåt!
Jag blev tipsad om en bra runda om drygt 10 km. Första dagen sprang (!) jag åtta kilometer och gick i rask takt resten. Inte illa!
Dag två (igår) powerwalkade (alltså ”kraftpromenerade”, som ex-maken brukade säga) jag hela 15 km. Gubbfläsket brann så skönt. Det nästan slog gnistor om gubbmagen. Gött!
Hoppas att jag inte drabbas av hälsporre igen bara.

Vem vill bajsa på asfalt?

Jag drar på mig ytterkläderna och det irriterar mig att det ännu inte är sommargarderoben det gäller.
Blake får på sig kopplet och vi kommer snart ut på gatan. Jag är allmänt grinig.
Känner mig trött på det mesta. På corona. På vintern som inte kom. På våren som dröjer. På det plötsliga jävla snöfallet.
Jag snörvlar. Fick i förrgår plötsligt feber; jag vaknade mitt i natten och darrade.
Jag har huvudvärk och känner mig dimmig. Det svider i ögonen.

Solen skiner och det är förvånansvärt mycket folk i rörelse. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen. En massa joggare – så fruktansvärt hurtiga ränner de runt. Att de orkar. Hästsvansar och slappa lemmar vaggar i hysterisk takt.
Gott om hundar. Blake morrar och skäller.

Vi svänger av och passerar snart ambassader och Nya barnsjukhuset som är så färgglatt. Saudiarabiens flagga irriterar mig. Vem fan sätter ett jävla svärd på sin flagga? Men ja ja, med hjälp av svärdet spred ju krigsherren, Den Så Kallade Profeten, sitt sinnessjuka budskap över världen.

Vi fortsätter framåt i ett rasande tempo men plötsligt slår Blake arslet i marken och han gör det inte på trottoaren utan på andra sidan staketet eftersom där finns gräs. Vem vill bajsa på asfalt?

Vi hastar vidare (jo, jag städade efter min hund) och någon har hängt upp ett lakan med ett stort rött hjärta från ett fönster.
Undrar om denna vänlighet som jag upplever att har kommit med Viruset stannar kvar när Viruset är borta? Ett tag kanske.

Det är så vackert i Tölö. Solen kämpar. Man känner att våren inte är långt borta.
Ja, enligt meteorologerna är väl våren redan här men det märks ju inte eftersom det fortfarande ligger lite snö här och där efter morgonens snöfallschock.

Byggnaderna är vackra.
I Tölö bor bara lyckliga människor.
De lever sina harmoniska, härliga liv i de välstädade, minimalistiskt inredda hemmen.
De har sitt på det torra.
De är två. Eller många fler. Men allra minst så är de två.

Vi går och går och till slut gör vi en liten avkrokning från rutten och börjar gå mot väderstrecket som vi kom ifrån.
Vi genar över Mejlans sjukhusområde.
En massa ansiktsmasker. Heter det så? Munmask? Käftmask? En ansiktsmask är väl en skönhetsprodukt?
Inte fan vet jag.

Jag nynnar någonting och någon tittar upp. Sjukhusbyggnaderna är enorma på både höjden och bredden. Så många liv där inne. Vissa på väg att slockna.
Livet är skört.
Livet är nu.
Idag.

Vi går mot röd gubbe och in på gården. Hissen upp och nyckeln i låset.
Jag har fortfarande ont i huvudet men jag är inte lika grinig längre.
Om detta är min sista dag i livet – varför ska jag slösa bort den genom att vara sur?

Jag var aldrig blyg

Nu ska jag vara lite djup, för den som är intresserad. 

Jag karantän-kollade på några klipp på youtube och Linda Skugge sa att introverta människor ofta blir såna som syns (i yrkesrollen; typ skådisar) och jag kom att tänka på det här med att jag som ett vithårigt litet bögbarn alltid blev stämplad som ”blyg”. Så pass att jag med hull och hår tog den benämningen till mig. 

Men runt 35 så insåg jag att jag ju inte är det minsta blyg. Jag är däremot ”reserverad”. Jag vill finna min plats i en gemenskap och om jag känner mig bekväm så kan jag gärna ta jättemycket plats och till och med ta på mig ledartröjan. 

Well, Skugge är ju kanske inte världens mest ”intellektuella” skribent men hon har skrivit mycket om såna här ämnen, vilket jakar henne för (och hon hjälpte mig att år 2005 skapa en av Sveriges mest lästa bloggar – vilket aldrig var ett mål [sa han sosseaktigt], men det var ju kul!). 

Jag tänkte på detta på mitt ”nya jobb”, som ju ligger på corona-is just nu, då det en dag slog mig att jag banne mig inte var det minsta blyg bland alla nya kollegor. Nej! Det var JAG som tog bladet från munnen och bekantade mig med alla nya människor; nåt som hade känts väldigt främmande förr i tiden. 

Här har jag två saker att tacka: med åldern kommer en viss självsäkerhet, plus att jag trivs i min helsingforsiska miljö. Jag vill verkligen inte tala illa om älskade, forna hemstaden Stockholm, men folk är så mycket mer avslappnade här. Du blir inte stämplad som psykiskt sjuk om du tilltalar en främling på spårvagnen. Så är det bara. Mentaliteten här passar mig kanske helt enkelt bättre. 

För att inte tala om det här med den skräckblandade förtjusningen gällande ”att synas”.

Fy farao vad jag karantän-saknar karaokescenerna. 

Att greppa mikrofonen och HA KONTROLL och att veta vad jag gör, och vetskapen om att jag gör det bra… Ah! Det hade varit otänkbart då när jag trodde att jag var blyg, eftersom jag hade blivit itutad det. 

Då när jag skulle ”redovisa” en bok inför klassen och jag på allvar tänkte att jag ville ta livet av mig eftersom det var så skrämmande. 

Dock inte för att jag var blyg, eftersom jag inte var det. Utan för att jag var osäker och hade fått höra att jag var dålig på att prata inför en flock människor. 

Så nej, ingen blyg viol här inte. Men en – till en början – reserverad sådan. Och det är OKEJ, vill jag skrika till alla stackars barn som känner sig värdelösa. Och: det går över. 

Ha en bra dag. 💁🏻‍♂️

#kulikarantän

Ja, det har varit en ganska ensam och tradig vecka.
För en vecka sedan stängde alltså min arbetsplats och jag har nu varit hemma i självvald karantän.
Jag har ont i halsen och det ”bränner” i näsan och svalget och jag har lite andningsbesvär. Nu vet jag ju inte vad jag inbillar mig och vad som är sant.
Men. Det känns i luftvägarna så där som det kan göra när man har stekt chili och den där ångan sätter sig i halsen.

Men feber har jag inte och jag skulle inte kategorisera mig själv som sjuk. Men jag håller mig hemma.

Det känns lite konstigt eftersom jag inte kan ”göra” någonting.
Alltså, jag blev ju av med jobbet p.g.a. corona, men jag kan ju inte söka nåt nytt jobb. Jag kan ju ingenting göra; bara isolera mig. Det är en ny upplevelse.

Men jag lagade indiskt och det blev en video på ”göteborgska”:

Ut på stan i coronatider?

Kim & Blake denna morgon.

I morgon ska jag börja jobba igen efter min två veckor långa paus.

Jag har inte fått nån ny info från arbetsgivaren så jag måste ju infinna mig. Det känns dock konstigt och onödigt att jag i dessa tider ska skumpa runt på spårvagn, metro, buss i sammanlagt två timmar per dag. För vad? För att sälja böcker och krimskrams som man faktiskt inte vill, men trots allt faktiskt rent fysiskt kan, leva utan.

Men jag måste ju ta mig dit. Mitt nya kontrakt träder i kraft just i morgon och jag vill inte bli arbetslös igen. Att plötsligt stå utan jobb efter ett helt (halvt?) arbetsliv var lätt det värsta jag har varit med om.

Vet ni hur det känns att som en rask person som alltid har arbetat hårt plötsligt bli sedd som en slashas som lever som en parasit? Inte bra för självkänslan, kan jag meddela.

Jaja. Jag tar mig till Gårdsbacka i morgon och inväntar vidare instruktioner. Bussarna och spårvagnarna ekar tomma, har jag noterat i förbifarten, så kanske måste jag inte träffa en enda människa.
❗️Men sedan väller en massa pensionärer och knarkare in i butiken ändå! Ja, ni hör ju hur ohållbar denna situation är❗️