Jag lyssnade på podden Norrena & Frantz, där de samtalade om skilsmässor.
De tog bland annat upp det där omtalade dramat med Måns Zelmerlöw + blivande ex-fru, som jag inte är det minsta intresserad av, men i alla fall. Svårt att missa, liksom.
Då kom jag att tänka på min egen skilsmässa för tio år sedan. Jag tycker inte att man vädrar sin byk offentligt. Men jag vet att jag har gjort mig skyldig till det vid ett par tillfällen (jag är nämligen inte perfekt). Speciellt inte om den andra parten inte får komma till tals.
Jag gjorde ändå en bra och mycket mogen sak. 1,5 år efter skilsmässan hälsade jag på mitt ex. (Vi hade båda lämnat Sverige och bodde nu i (mycket) olika länder.)
Trots att vi inte med ett ord talade om oss, eller om vad som hade hänt, så fick vi ett så kallat ”avslut”. Sedan dess har vi varken setts eller hörts. Vi var ”över” varandra. Önskade varandra lycka till. Mycket moget av oss.
Och vi har förmodligen helt olika syn på vad som hände – och båda versionerna är förmodligen sanna. Men vi hade inga ’hard feelings’. Det som var var. Bra så.
Bara ett tips till Måns Z och hans blivande ex-fru. Man kan sköta saker snyggt!
(Men som sagt: jag är inte perfekt och jag har nog sagt saker ’offentligt’, som jag borde ha hållit för mig själv.)
Etikett: tips
Poddtips: Judefrågan
Om ni, liksom jag, är intresserade av Israel och judendomen så tycker jag att ni ska lyssna på podden Judefrågan.
Den legendariska Jean-Pierre Barda gästar det senaste avsnittet och ett ljuvligt och intressant samtal uppstår.
Jag lyssnar via Apple podcasts, men du kan lyssna även exempelvis här.
Det finns många oerhört intressanta och informativa avsnitt, så lyssna loss, vetja!
Efter att ha lyssnat på podden så började jag lyssna på Army of Lovers.
Första gången jag hörde dem (”Ride The Bullet”, som just hade släppts) så var det på Sveriges Radio. Jag låtsades vara sjuk och var hemma från skolan. Jag kan än idag känna hur jag får tvångsmässigt ont i halsen när jag hör låten, och ”febern” den stiger… Jag var väl 14, tror jag, och skolkade en del då jag var ett mobbat, finnigt (och jag menar inte akne – jag har har aldrig lidit av akne, faktiskt) bögbarn och trivdes bäst ensam hemma. Och så kom Army of Lovers! Wow, liksom.
Några år senare studerade jag i Vasa, Finland, och vi spelade den nysläppta ”Israelism” om och om igen i min studentbostad.
Ännu fler år senare var jag tillbaka i Sverige och vi spelade den då nysläppta ”Give My Life” på alla våra förfester i Stockholm.
Och tänk att jag jättemånga år senare drev en hemsida som hette israelism.se, där jag skrev om Israel.
Oj, vilka minnen.
Och nu sitter jag i Helsingfors och lyssnar på dessa popmästerverk.
Jag älskar popmusik.
Dagens poddtips (och ängsliga svenskar)
Veckans Fokuspodden var ganska underhållande då den invandrade egyptiern satte de ängsliga svenskarna på plats. (Varför är just svenskar så extra ängsliga?)
Värst var (så klart) sossebruden som presenterade sig som en person som ”fick socialdemokratin med modersmjölken”. Alltså en skrämmande person som aldrig lärt sig att tänka själv.
Flosklerna sprutade ur hennes glappiga trut och egyptiern sköt ner dem allihop med goda, sunda, verklighetsbaserade argument. Är det inte lite patetiskt att en svensk sossebrud försöker förklara för en egyptier, som flytt islam, vad islam är och går ut på?
Sedan pratade de om transmän som i sportgrenar tävlar mot kvinnor. Sossen tyckte så klart att detta var toppen (hon vill alltså förstöra kvinnoidrotten). Egyptiern tyckte så klart som jag: tvärtom.
Varför har allt sunt förnuft lämnat så många människor? De kallade dessutom en transkvinna ”hen” medan de argumenterade FÖR att personen – biologisk man – ska få tävla som kvinna. Varför kallar de henne då inte för en ”hon”? Det är det som är problemet med dessa människor: de tänker aldrig färdigt.
Avslutningsvis chockerades alla svårt när egyptiern meddelade att när han väl blir svensk medborgare så kommer han ändå inte att vara svensk. Han är ju egyptier! Med ett svenskt pass.
Sossens haka landade på golvet och jag tror bestämt att hon behövde nåt stärkande efter att inspelningen var slutförd.
Lyssna ex. här: https://podcasts.apple.com/…/fokuspodden/id1483945329…
Serietips inför helgen
Här kommer ett tips. Med en liten berättelse direkt ur livet mitt, som extra bonus.
Om ni inte har sett den fantastiska miniserien It’s a Sin, så se den.
Jag har tipsat två personer om den och båda såg den i ett svep och de älskade den lika mycket som jag.
Den handlar om ett kompisgäng och utspelar sig i London under åren då HIV och AIDS kom och ingen visste vad det var som gjorde folk sjuka. Sedan sågs den som en sjukdom som bara drabbade narkomaner, prostituerade och bögar, så ingen brydde sig. (Idag smittas fler hetero- än homosexuella*.)
Jag blev oerhört berörd av denna serie och skådespelarna är fantastiska.
En av anledningarna till att jag är så pryd och kysk (förutom att jag ju är allmänt konservativ och anser att fysisk intimitet hör hemma endast i en monogam, kärleksfull relation mellan två vuxna människor) (så udda är jag!) är att när jag blev en sexuell varelse så härjade denna smitta som värst och det fanns inga bromsmediciner. Jag var så oerhört rädd där jag satt ensam på kammaren – som tonårskis – och drömde om kärlek, romantik, erotik o.s.v. Denna rädsla satte sina spår och jag bär med mig den än idag.
Samtidigt bevittnade jag (då och även än idag) mina heterofila vänner som låg/ligger runt till höger och vänster, utan skydd. ”Det kan inte hända mig” och bla bla bla.
SKÄRP ER.
Rekommenderar serien. Den finns på HBO.
Om du inte tänker se serien i sin helhet så kolla åtminstone in en av slutscenerna. Wow. Vilken skådis hon är, Keeley Hawes.
Så bra. Så bra. Så bra.
*HIV now infects more heterosexual people than gay or bisexual men – we need a new strategy
Aphrodite 10 år
Jag tipsade nyligen om podden Track by Track och nu gör jag det igen.
I veckans avsnitt dissekerar de charmerande brittiska unga männen Kylies ”Aphrodite”, som släpptes på dagen för ett helt decennium sedan.
Detta album är en fet favorit hos farbror, som synes på fotot.
Jag skummade igenom vad jag skrev om skivan då, för tio år sedan, och jag håller med om det mesta än idag.
Jag rekommenderar alltså återigen såväl albumet som podcasten!
