Igår ringde (återigen) en försäljare som ville få mig att prenumerera på Hufvudstadsbladet och den här gången hade jag mål i mun.
Jag förklarade mycket bestämt varför jag inte vill bli prenumerant och att orsaken är densamma som när jag sa upp prenumerationen för något år sedan.
”Ni skriver för mycket om Sverige”, inledde jag. ”Om jag vill läsa om Sverige så läser jag rikssvenska nätpublikationer. Ibland känns det som att HBL är en stockholmsk lokaltidning. Jag vill läsa om vad som händer i Finland – på svenska. Ja, jag vill så klart läsa även om sånt som händer i världen – inkl. Sverige – men då ur en finländsk synvinkel.
Jag förstår inte varför HBL skriver så mycket om svensk inrikespolitik då ”alla” ändå tar del av denna tragikomiska dokusåpa i de rikssvenska drakarna. Och dessutom har HBL exakt samma vinkel och samma uppfostrande ton och samma agenda, som, låt oss säga, DN, SvD, Exp och AB (*vomerar*). Finland vill jag läsa om. Samt om världen med Finland i centrum. Det är vad jag önskar av HBL.”
HBL tillför helt enkelt inte någonting i sin besatta rapportering om Sverige. Detta är min huvudpoäng här.
Sedan hade jag lite dåligt samvete. Jag kanske gick för hårt fram. Han var ju bara en försäljare.
Men när jag tänker efter… Jag var bestämd men saklig. Jag varken skrek eller svor. Försäljaren kunde nog ta mina åsikter.
