Etikett: singelliv

Livet just nu

Lite allmänt om läget i livet just nu.
Jag insåg just att jag har endast en helledig dag i december. Och den var i söndags. Vilken tur att jag älskar att arbeta och håva in cash till både mig själv och till statskassan! DET ÄR KUL ATT BETALA SKATT.
I de så kallade mellandagarna träder jag in i min nya roll som Twitterredaktör. Är det inte flott, så säg! ”Du har ett så brett och bra uttryck”, sa uppdragsgivaren.
Armen mår bättre men är ännu inte helt bra. Jag har slarvat lite med pillren, får jag väl erkänna. En har ju så mycket att tänka på nuförtiden.
Julen, som jag som vanligt inte firar, ska jag tillbringa dels på jobbet, dels tillsammans med övergiven utländsk, långbent vän. Ja, hans ben är långa som styltor och smala som finska pinnar. Vi ska äta vegetariskt ”jul”bord med smarriga judiska inslag och dricka en massa sprit. Vi ska spela musik på hög volym (”I love the svensk schlager”, som grabben brukar säga) och skvallra om eländesåret 2010.
Nyår/eländig ålderdomsfödelsedag ska spenderas med Lyckliga Paret och ett gäng andra i luxuös stuga utanför stan. Ser fram emot det. Innerst inne hoppas jag att någon i det där gänget är fjolla och singel, ty jag har behov av både det ena och det andra och läget börjar bli akut.
För övrigt skiner solen lite blygsamt över huvudstaden.
Comments off.

Novemberdejting

Eftersom november är en helvetesmånad så sitter medborgarna helst inomhus och sippar på ett glas rött (eller glögg kanske), spelar mjuk och följsam musik, tänder ljus och inte minst: ugglar på nätet.
Singlarna söker. Och söker. Och. Söker. Ett ljus i mörkret. En varm famn eller barm.
Det finns gott om dejtingsajter och jag finns på en svensk/nordisk, en universell, en norsk samt en israelisk men karlarna är ju som de är… Likadana överallt (även om de blir hetare ju längre söderut man kommer). Det vill säga sexfixerade as, ständigt med näven vispande innanför kalsippkanten.
Eftersom män är svin så är det bra att ha många krokar ute (på så många ställen som möjligt). Därför öppnade jag en profil på Spraydate.
Vid första anblicken känns detta community mycket seriösare än de där andra sajterna jag sedan tidigare existerar på.
Minuset är så klart att det hela doftar mycket heterosexuellt. Och nog är det puttinuttigt alltid (saknas bara de där helvetiska hjärtana som ni nog känner igen från Facebook).
Finns det några icke-heterosexuella på Spraydate? Jag vet inte jag. Sökfunktionen känns sisådär, men jag ska ta mig en redig titt.
Men nog känns det lite tossigt att den som senast checkade min profil är en ”Bettan”.
Ho ho hoo.

Jag lånar din kille lite

Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.