Så här ser livet – kretsloppet – ut för de flesta människor i vår del av världen:
Du har ett okej jobb med en okej lön som du kan försörja dig på och du får lite cash över. Du betalar skyhög skatt som används till skräp. Du är inte direkt olycklig men du känner meningslöshet och tomhet. Efter dina fem dagar i gruvan så går du ut och super för att försöka glömma hur trist och meningslöst allting egentligen är. Du låtsas ha så j@vla roligt men det har du inte. Du – och alla omkring dig – fejkar. Du lägger upp ”lyckliga” bilder ur ditt fantastiska liv på sociala media och alla andra gör samma sak och alla vet att allting är fake och polerad yta.
Dagen därpå mår du sämre och du bestämmer dig för att hitta mening och mål. Att förändra någonting. Du hinner dock inte mer än tänka tanken för sedan ska du in i ledet igen, då det blir måndag igen och allting fortsätter som vanligt i ekorrhjulet. Kretsloppet.
Du kommer till en punkt i ditt liv då du behöver hjälp. Du får kämpa förtvivlat för att få någon hjälp över huvudtaget och du undrar vart dina skattepengar tog vägen då den som just anlände till landet och aldrig har bidragit med någonting får allt det som du inte får. Du anser att detta är orättvist och du försöker påverka genom att byta politiskt parti. Över en natt går du från att ha varit en lydig lobotomerad robot till att vara paria. Och rasist och nazist och fascist. Och gu’ vet vad.
De sopiga politiska partierna – som har ställt till med all skit och som trots det, i de lobotomerades värld, fortfarande anses vara kosher – gör allt för att din röst ska kvävas. De hittar på diverse överenskommelser, såsom DÖ och JÖKEN och gu’ vet allt, för att du ska känna dig ännu mer värdelös och betydelselös. Du är ingenting värd och existerar bara för att finansiera det pågående bygget av Helvetet.
Frustrationen bara växer. Sedan har du media också, som istället för att granska makten numera istället granskar folket. Sinnessjukt. Den som inte diggar det jag nyss beskrev hängs ut och stämplas som olydig.
Du funderar återigen lite på vart de där skattepengarna egentligen tar vägen och du inser att ditt lands regering sponsrar mördardiktaturer. Du betalar alltså för terror mot dig själv och i det långa loppet finansierar du din egen undergång.
Du super och knarkar för att psykiskt stå ut med skiten. Och så är det måndag igen och allting börjar om.
Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.
Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan. ”Vill du tala om saken?” ”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.” ”Men med mig kanske det är annorlunda.”
Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.
Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.
Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.
Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.
Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.
Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.
Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.
Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.
Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.
En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. ”Det går bra. Med mannen”, svarade jag. ”Ah. OK. Bra.” Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand. Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.
(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)
I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.
1 januari
Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.
1 januari
Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.) Spola fram för svenskspråkiga delen.
1 januari
Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”
Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken. Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!
1 januari
Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.
Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” 😮 Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu! Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.” Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.
2 januari
Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*. De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.
Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.
*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.
2 januari
Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik. Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum. Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.
På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.
Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.
I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken. Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.
3 januari
Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.
”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”
3 januari
God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv. Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger. ”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”
Vad lär vi oss av detta? Minst två saker: – börja inte knarka – sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.
3 januari
Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.
Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.) Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.” Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)
Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!
Eftersom jag ofta blir anklagad för att ha ”hårda” och ”oresonliga” politiska åsikter så ska jag idag ta det hela till ett personligare plan, så att det kanske är lättare att förstå varför jag tycker som jag tycker.
Hade jag (som medborgare) fått samma bidrag och hjälp av staten som min f.d. flyktinggranne så hade jag inte behövt bli hemlös för tre månader sedan.
Hade min pensionerade väninna som arbetat och slitit i hela sitt liv fått högre pension så hade hon inte behövt klippa sina cigarettfilter i två delar (”då räcker de ju dubbelt så länge”) (och innan nån drar ”hon har ju råd att röka-kortet” så vill jag inflika att a) pga sjukdom avråder hennes läkare henne att sluta röka och b) att röka är det enda nöje hon har kvar i livet och den enda motion hon får är när hon orkar ta sig ut på gården med rullatorn för att ta sig en cigg). Hade den där flyktinggrannen inte fått sitt gymkort (!) betalt av staten så hade pensionären inte behövt klippa sina filter. Hade inte det varit mer rättvist? Hon har ju för fan betalat SKATT i hela sitt liv, men inte ens cigarettfilter (€ 1,50/100 st.) har hon råd att festa till det med.
Så kom inte med det där förbannade tugget om ”rasism” och främlingsfientlighet etc. etc. När blev du hemlös senast då du inte hade råd att betala hyran eftersom du inte lyckas landa ett jobb? Och när hade du inte råd att köpa filter?
Om det är ”rasistiskt” att anse att det egna landets medborgare ska komma först, så varsågod: kalla mig rasist och främlingsfientlig eller vad fan som helst. Ironiskt nog har jag i hela mitt liv haft invandrarbakgrund. Så håll käften och försök sätta dig in i andra människors verklighet.
Första natten i nya hemmet avklarad. Svalt, mörkt och tyst.
Blake och jag var ute på kvällspromenad och försökte bekanta oss lite med nya stadsdelen. Snön föll och det var hemtrevlig belysning i trädgårdarna. Så där lagom – inte vulgärt. Fina hus här i Baggböle; gamla flådiga byggnader blandas friskt med nya eleganta villor och parhus. Detta var en svenskspråkig by på 1800-talet, med fyra hus och 40 invånare och 1946 blev Baggböle en del av det växande Helsingfors.
Första morgonkaffet intaget här (se bild). Vi bor i ett tvåvåningshus med rum för 10 personer, stort kök och vardagsrum (vindsvåningsaktigt), tvättstuga och den obligatoriska bastun.
Jag har ju svårt att komma ihåg namn men jag kämpar förtvivlat. Har träffat K med rakad skalle, mogne J, snygg-M samt en tös vars udda namn börjar på M.
Idag ska jag syssla med pappersarbete och förbereda mig inför morgondagen då öppenvården drar igång med terapi och diskussionsgrupper etc. (som på behandlingshemmet). På torsdag har vi boendemöte samt en diskussionsgrupp här hemma. På fredag ska jag på arbetsintervju.
En bit i taget pusslar jag ihop mitt liv.
Jag vaknade av att jag skrattade. Minns inte vad jag drömde, men jag skrattade högt.
Zappade mellan morgon-TV-sändningarna medan jag åt frukost och kom fram till följande:
Public service: färglös dekor och småfula programledare (man och kvinna) med gula tänder. Klädsel: grått och svart. Väldigt långa inslag.
Meteorologen: väldigt rapp och purfinsk ung blond man. Han ser prydlig och proper ut men jag tror att han är lite ’pervers’.
Reklamkanalen: färgglad dekor och snygga programledare (man och kvinna) med vita tänder. Klädsel: färgglatt och trendigt. Kortare, snuttifierande inslag.
Meteorologen: bystig, eventuellt lite rultig, ung kvinna iklädd väldigt snygg kungablå blus.
Jag föredrar reklamkanalen. Det är skönt att vila ögonen på någonting färgglatt och snyggt när det är ukrainaväder utanför fönstret.
Snus!
Jag stötte ihop med en av de boende: J. Han växlade plötsligt över från finska till svenska då han frågade om jag inte är svenskspråkig. Jag berättade att släkten är från Österbotten men att jag är född och uppvuxen i Sverige. J är från Åbo skärgård och han berättade att han gärna samtalar med mig på svenska hädanefter eftersom han har börjat tappa sitt modersmål.
Senare kom han upp för att hälsa på Blake och vi samtalade om ditt och datt. Han tog upp ett av mina favoritämnen – svensk politik – och jag blev ju eld och lågor så klart. (Obs. det var han som började!)
Ja sa att ”Sverige stod nog med en alltför utsträckt hand och sa ’kom hit’ men sedan kunde de inte hantera situationen”.
”Ja”, svarade jag. ”Det var mycket därför jag ville lämna landet. Jag kände mig inte hemma längre.”
Sedan bjöd J mig på snus (se bild).
Jag måste säga någonting positivt eftersom jag så ofta har klagat på vården (jag blev bitter när min bror dog i cancer då han inte fick hjälp i tid) (det var i och för sig i Sverige och jag har ingenting att jämföra med här i Finland).
Jo, det är så att jag är mycket tacksam och ödmjuk över att jag får den hjälp jag är i behov av.
Först på behandlingshemmet med så fantastisk, engagerad och kunnig personal.
Och nu här. Jag känner direkt att personalen är på ”min sida”, så att säga. Engagerad och kunnig även här och det finns många olika vårdformer så man hittar efter lite letande den form som passar en bäst.
På eftermiddagspromenaden försökte jag hitta rätt busshållplats inför morgondagen men GPS:n strulade. ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Insåg att vi gick åt fel håll och vände om. Fortfarande: ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Får göra ett nytt, lite mer manuellt, försök på kvällsrundan.
Första morgonkaffet intaget här (se bild). Vi bor i ett tvåvåningshus med rum för 10 personer, stort kök och vardagsrum (vindsvåningsaktigt), tvättstuga och den obligatoriska bastun.