Äntligen en bra deltävling i Melodifestivalen i lördags (våga vägra det fruktansvärda ordet ”mello”) (TVI!). Cazzi Opeia var ljuvlig (min svenska vinnare så här långt) och det var även den nya bekantskapen Jacqline. Vilken pipa! Och skön dänga, men hon borde byta kläder. De där jättetrosorna gör ingen glad. Klä på er damer, det är vinter! Opeias ”Give My Heart a Break” spelas om och om igen här hemma. Texten förklarar lite hur jag mår just nu…
Men jag hade bara en slinga i huvudet hela söndagen: ”La-la-la la-la-Gunilla”.
Därefter var det final i Estland och Danmark men de imponerade inte. (Jag gör allt för att glömma vår finska katastrofvinnare.)
Jag har nog nämnt att en sak som jag saknar här i Finland är MF- och ESC-vänner. I Stockholm var vi ett (ganska stort) gäng som alltid sågs hos varandra för att se dessa tävlingar. Vi röstade och höll på och alla visste – naturligtvis – att under låtarna pratar man inte. En gång tog jag med mig en amatör till vår tillställning och hon förstod inte att hon skulle knipa näbb, hur jag än försökte förklara detta. Jag skämdes jättemycket och hon fick inga fler inbjudningar.
I lördags kom min vän Christa över för att se MF. Det var lajbans. Ni vet Christa, som skrivit en läsvärd bok. Vänner (och hundar) är livet. Så är det bara.
Vilken fruktansvärd UMK-katastrof! (UMK är Finlands uttagning till Eurovision Song Contest, för den som inte vet.) Igår kväll bjöds vi på en fantastisk produktion på alla vis och Käärijä och Erika Vikman framförde sin nya singel ”Ruoska” (piska). Jag gillar den väldigt mycket efter några lyssningar. Älskar att Käärijä låter så blasé i verserna och jag går igång på de tunga gitarrerna (konstigt va!). Att jag höll på Sara Siipola och hennes fantastiska ”Paskana” (som skit) sedan dag 1 är ingen hemlighet.
Hon kom tvåa. Bara tvåa. En fruktansvärd ”humorlåt” vann och jag tänker inte ens skriva dess namn eller på något vis promota denna styggelse. Det sitter alltså tittare – som inte kan sitt (nej, mitt) ESC och de bryr sig egentligen inte – som röstar på nåt ”tokigt” bara för att det är ”kul”. Dra åt skogen, säger jag. Det är som att släpa in mig på en fotbollsplan bara för att jag är ”en kul kille”. (Det skulle sluta i katastrof.)
Nog om det.
Jag tittade på Sanremo-festivalen i veckan. Italiens supermusikfest, där vinnaren erbjuds att representera landet i ESC. Festivalen började i tisdags, med hela trettio akter, och avslutades söndag morgon runt 05:30. Många bra låtar men ingen som jag skulle belöna med en full tolva i ESC. Vinnare blev till slut Angelina Mango som framförde låten ”La noia”. Bra! Jag slogs av de manliga deltagarnas fantastiska utstyrslar!
Jag skrev på sociala medier tidigt i morse: Alla de stiliga italienska karlarna är klädda till tänderna i svindyra italienska plagg och programledarna bara pratar och pratar och pratar. Karlarna bär också jättemycket smycken. Mycket glitter och glam, och det går ju jag igång på. Mycket högklackat, men på ett manligt (!) vis. Väldigt mycket stora örhängen, djupa urringningar och handskar. (Verkar vara en het trend, men vad vet väl en enkel man som undertecknad.) Väldigt mycket spets också. Alla i publiken är uppklädda till fest. Mycket elegant. Timme ut och timme in hurrar, jublar och dansar de. Att de orkar.
Här kommer en bildkavalkad på diverse män som dök upp i programmet. (Skärmdumpar från Rai 1.)
Avslutningsvis: Melodifestivalen var lika tråkig igår kväll som förra veckan. Vad har hänt? Bleka låtar, samma trynen, samma jargong. Tröttsamt. Orkar inte ens skriva om spektaklet. Finns så att säga ingenting att säga.
I många herrans år har jag ju använt personligt, pop och politik som bloggslogan och just den här veckan stämmer ju detta in extra bra. Vi har UMK-final på lördag och presidentval på söndag, så jag är ju eld och lågor. Blake och jag förhandsröstade redan och det var inte helt lätt, kan jag avslöja. För första gången i världshistorien kommer jag inte att avslöja vem jag röstade på (som om någon nu skulle vara så himla intresserad).
Däremot kan jag avslöja att jag i Tävlingen för ny musik kommer att rösta på Sara Siipolas helt fantastiska låt ”Paskana”. Jag tycker att den är alldeles ljuvlig.
Det har varit bråda veckor som ESC-fanatiker då jag har sett de nationella finalerna från Luxemburg, Norge, Spanien, Ukraina och Malta. Spaniens vinnare ”Zorra” tycker jag mycket om. Synd bara att vokalisten Nebulossa inte har en starkare röst. Luxemburgs vinnare ”Fighter” gillar jag ännu mer och Tali kan verkligen sjunga. Detta är SÅ ESC! Melodifestivalens första deltävling var dock riktigt tradig.
Carola dök upp i Norges final i lördags och hon visade vem det var som var stjärnan bland ”stjärnorna”. WOw!
Jag kollade på Melodifestivalen från mitt födelseår och jag undrar varför vi inte klär oss så här längre.
Bild 1. Programledaren har världens största fluga. Underbart. Bild 2. Denne dirigents outfit. Wow. Bild 3. Kolla publiken. Så stylish.
Och nu kommer melodi nummer två som heter ”En mysig vals”. Tänk så gulligt. Allt var bättre förr. Tycker så synd om dagens ungdomar som inte fick uppleva denna tidsepok. Då, när allt var bra och folk var normalbegåvade. I slutet av programmet lottade de ut tre kassettbandspelare. Jistanes, vilka tider!
Skärmdumpar från YouTube. Melodifestivalen 1974.Skärmdump: svtplaySkärmdump: svtplay
Förstår ni vilken skräpkultur detta är? Brukar inte gilla Utrikesbyrån på SVT (lite för lalligt för min smak) men detta avsnitt är sevärt. (Och nu tycker jag att varenda huckleklädd kvinna i (det än så länge fria) Europa tar av sig detta människofientliga ”plagg” i solidaritet med de modiga kvinnorna i Iran.) Hur kan människor vara så här primitiva?
Jag såg filmen Mångalen för första gången på väldigt många år. Hade nästan glömt hur bra den är – och hur fantastisk Cher är. Jistanes, vad hon spelar bra.
Första gången jag såg filmen var tillsammans med min första kärlek i vår gemensamma bostad i Vasastan, Stockholm. Filmen (på VHS) hade vi hyrt runt hörnet. (Tänk vilka tider då man hyrde film.) Det var höst och löven virvlade och vi var nykära, unga och vackra och jag kommer alltid att förknippa filmen med honom och med just den kvällen. (Undrar om han kommer ihåg?)
En favoritfilm helt enkelt.
Ibland blir jag ”anklagad” för att vara för nostalgisk och sentimental, men det är ju minnena som gör livet. Som gör oss till de personer vi är. Så det är väl bara fint att uppskatta det förflutna.
True Crime
Jag har börjat kolla på en massa true crime (på youtube), och jag undrar vad det är för fel på folk. Först var det ett program där mor och dotter förgiftade övriga familjemedlemmar, en efter en. Vilka sinnessjuka dårar. Därefter var det en jättevidrig kvinna som mördat sin man. Vidare en ung man som spenderat närmare 300 000 dollar av sina familjemedlemmars pengar på en bulgarisk ”cam girl”. Så han sköt sedan far, mor och bror. Det sista programmet jag såg handlade om en ung man som hade allt ”going for him” men sedan bröt han sin flickväns nacke och la henne på grillen. Ja, ni hör ju.
I slutet, när han är ensam i förhörsrummet och inser att han ska sitta inlåst i resten av sitt liv, och han pratar för sig själv, är bland det naknaste och mest ångestfyllda jag sett.
Det är också intressant i dessa program när nån kunnig person förklarar varför förhörsledarna ställer just en viss fråga på just exakt ett visst sätt. De är verkligen bra på det de gör. Så mycket psykologi i det hela.
Stolt finländare med ryggrad
Jag vill bara uttrycka hur stolt jag är över att vara finländare. Ni vet en sån där med ryggrad och ”sisu”. Jag pratade med en vän som berättade att hennes släkting, som bor i Sverige, alltid skämdes över sin finskhet, men nu när hon senast var på besök i Hemlandet så var tongången annorlunda, ty ”nu blev vi helt plötsligt storebror”. Så hon omfamnade sin finskhet. Och jag kan relatera.
Jag minns den där känslan som jag hade som barn. Vi finländare sågs som andra klassens medborgare och folk slog upp oss i telefonkatalogen (konstiga, avslöjande efternamn) och hotade oss. Hemskt var det. Men nu, med lite kött på benen, så är jag så stolt över min finnighet.
Folk ÄR faktiskt lite smartare här än i Födelselandet. Och trevligare. Inte lika plastiga och ytliga. Jag vill uppmana alla mina finländska vänner som är spridda här och där, att återvända hem. Ni behövs här.
Med vänligt hälsning, En stolt finländare. Med ryggrad.
Skärmbild, Dana International ”Ding Dong”. /YouTube
För några dagar sedan då jag var ute med min hund så hade jag årets (katastrof-kassa) Melodifestivallåtar på ”shuffle” och jag fick en ny favorit. Ja, hon har åkt ur hela tävlingen, men denna berör mig så. Jag är ju en mycket känslig man. Jag gillar att bli BERÖRD.
Ida-Lova sjunger jättevackert och jag älskar när hon tar de där låga tonerna. Som när hon sjunger ”I en djungel av betong, kan ingen tysta ner vår sång”. Hon går SÅ långt ner med sången (eftersom ingen ändå kan tysta den). Så vackert. Konst, helt enkelt. Pop Art, som man säger på utrikiska. Jag älskar när kvinnor sjunger så där lågt. (Kanske en av anledningarna till att jag älskar Madonna. Hon sjunger ofta väldigt lågt.)
Fantastisk text. ”Vi ska dansa sönder all vår ångest”. Jag kan relatera, även om jag inte är någon dansare, eftersom jag är vokalist, men jag förstår vad hon menar. Och ”Vi lever så vi dör”. Briljant, liksom. Konst. Pop Art. ”Alla frågar vem man är – är det någon ens som vet?” ”Vi skriker allt vi kan – nu räddar vi varann.”
En mycket fin text och en fin vokalist (hon var nog lite nervös i MF, debutant som hon var, så jag rekommenderar studioversionen).
År 1998 när Dana International vann Eurovision så grät jag av lycka. Kolla detta klipp från ESC i (min favoritstad) Tel Aviv 2019, där Dana gästar. Vilken fantastisk presentation hon får. Programledaren pratar om att Dana fick honom att komma ut ur garderoben osv. Så vackert. (Vissa människor gör avtryck, som Dana.) Själv har jag aldrig befunnit mig i nån garderob. Jag visste som barn att ”jag är gay och så var det med den saken” och ”om jag inte accepterar och respekterar mig själv så vem ska göra det då?” Det var aldrig nån ”issue”, helt enkelt.
Men vet ni hur mycket Eurovision har betytt för mig? Så enormt mycket. För att det är bra musik och olika språk och kulturer och ganska mycket ”glammigt”. Jag gillar det. Så är det bara. Jag satt ensam på kammaren och bara lyssnade, tittade och njöt. Och jag gör den än idag, som den medelålders herre jag är.
På sistone har jag skrivit en hel del gay-grejer på sociala medier och det beror på denna ”backlash” som de fruktansvärda, vänsterextrema ”woke”-ungdomarna har åstadkommit. Det finns bara HBT och inga andra bokstäver och absolut inga +tecken. Jag är H, och så var det med den saken. Det finns en massa fantastiska HBT-personer på youtube som jollrar om detta. Vi är så trötta på woke-eriet. (Kolla in Blaire White, Arielle Scarcella, The Offensive Tranny och många fler. Men börja där, vetja.)
Men nu. Lyssna på Danas introduktion. Jag blir berörd. BE-RÖRD.
